Gästkrönika: En krönika skriven i bitterhet
Så var vi åter där igen. Inter i en slutspelsmatch i Champions League. Det var så tafatt, initiativlöst och i offensiv bemärkelse, så bedrövligt att man på allvar undrar hur samma lag kan vinna match efter match hemma i Italien. Jag ska dock redan nu varna för att den här texten är rakt igenom bitter, negativ och innehåller sågande av Inter-spelare. Så ni som inte vill läsa om sådant kan sluta redan här.
”Tipsextragubbarna” måste varit i extas. Busen och råskinnet, den oborstade Marco Materazzi tidigt utvisad och de fega, defensiva italienarna (utan en enda italienare efter att Materazzi lämnat) straffade med två mål i slutet – julafton. Jag skrev i höstas en krönika om Inters tafatta Champions League-spel. En krönika som det spottades och svors över både en och två gånger inne på forumet. Den gången hade Inter just slagit PSV men de synpunkter jag hade då gällde främst förlusten borta mot Fenerbache. Då tog sig folk ton och påvisade att det var Maicons frånvaro som gjorde det hela. Han var såååå viktig hit och så viktig dit. Den Maicon jag såg nu var inte mycket att hänga i julgran och det var dessutom han som inte var uppmärksam på vad som fanns bakom ryggen vid hemmalagets ledningsmål. Såg ni hur uppsnurrad han blev ute på kanten vid ett tillfälle i andra?
Fel nummer två man gör om man kritiserar Inter är att ifrågasätta nummer åtta som vi köpte från Juventus. Den stora stjärnan, de stora matchernas man kallas han. Klacken mot Italien i EM samt målet mot Ungern är två exempel. I övrigt har jag fler exempel på när mannen vars förnamn börjar på samma bokstav som Zorro varit totalt osynlig i de stora matcherna. Hela förra året i Champions League, hela VM-slutspelet och nu senast i Milano-derbyt innan jul. Visst har han gjort en del mål i år men hälften av dessa har ju kommit på straff och hälften utav straffarna har varit feldömda.
Innan ni nu skriker på att han var så ensam därframme kan jag ju meddela att han hade Cruz med sig i ungefär en timme utan att det skapades någonting ändå. Det är skrattretande att se rubriker och citat om att ”han kan avgöra vilken match när som helst”. Ursäkta om jag frågar, men varför gör han inte det i så fall, förutom när motståndet heter Parma, Siena eller Malta?
(Vet att han och Cruz vände på Milano-derbyt i våras).
När vi ändå är inne på gamla Juventusköp kan jag inte låta bli att nämna nummer 14. I två års tid har jag utryckt mitt missnöje över kalkonvärvningen och det faktum att Vieiras starkaste bidrag till Inter har varit röda kort och frisparkar till motståndarna. Vi ska nästan vara glada att domaren var så dålig som han var, (han gick ju på Torres första filmning så det stod härliga till och ryckte det inte lite i mungiporna när han fick visa ut Materazzi efter en halvtimme?), för annars hade vi fått en straff emot oss tack vare Vieira. Alla som räknar in nummer 14 på listan varje gång det ska rabblas vilka storstjärnor Inter saknar på grund av skada typ i stil med; ”det fattas massor med viktiga spelare såsom Samuel, Dacourt, Figo och Vieira”. Till skillnad från de förstnämnda som faktiskt spelat betydande och framför allt regelbundna roller i Inter på senare år, så har fransmannen endast gjort sporadiska gästspel där han dragit på sig utvisningar och skador. Men att spela EM-kval för Frankrike har sedan gått alldeles utmärkt.
Zanetti, Cordoba och Cambiasso utförde som vanligt ett storartat arbete. Det skar i hjärtat att se min landsman vrida sig i plågor i matchens slutminuter. Öppnar detta månne upp för Rivas?
Egentligen borde ingen vara förvånad. De rödklädda från England (vill inte skriva ut deras namn då bara synen av det gör mig illamående) har en sån där förmåga att gå vidare i Europacuperna samtidigt som de är totalt oförmögna att prestera hemma. Att det i England talas om ”de fyra stora” är för mig och många andra en stor gåta. Vadå fyra, de är ju bara tre. Visst att de rödklädda har vunnit massor med ligaguld men det var ju minst tjugo år sedan. Ska vi räkna in Uruguay (no offense) till dagens absoluta landslagsstorheter då? På en lista över alla inhemska titlar som ”de fyra stora” hade vunnit på 2000-talet så hade Chelsea, Arsenal och Man U två, tre, fyra ligaguld samt lite cuper var. Inters motståndare hade två FA-cuptitlar. Wow. Fyra stora var dom. Att Chelsea och Man U stupar på mållinjen till CL-finalerna kan ju bero på att det är svårt att slåss på två fronter samtidigt. Dessa lag brukar ju till skillnad från L***** göra upp om ligaguldet ungefär samtidigt.
Milans övermän från finalen i Istanbul slutade samma år ungefär 35 poäng efter Chelsea som vann ligan. Man gick dessutom till final på ett mål som inte ens var mål, mot just Chelsea. Förra året var det straffar som tog laget till final och dåvarande Chelsea-tränaren Jose Morinho sa något minnesvärt och sanningsenligt om att ”L***** var ett litet lag”. Många är vi som ifrågasätter att ett lag som inte ens varit nära att vinna ligan sen typ Beatles bildades, ska få vara med bland Europas mästare. Jag kan ta lag som Arsenal, Valencia och Barcelona som kanske för tillfället inte är regerande mästare i sina länder, men de har i alla fall vunnit för bara ett par år sedan och har gjort sig förtjänta av sina platser. Man brukar prata om katten som smugit sig in bland hermelinerna. I det här fallet är det en smutsig präktig och självgod liten fästing som gnetat sig in för att göra livet surt för elefanterna.
Anyway, Inter har en match på sig att försöka vända det här. Som jag förstod det kommer den matchen spelas en vecka senare än de andra returmatcherna eftersom Milan och Inter delar hemmaplan. Om jag inte missminner mig så blir det i så fall tredje året i rad som Inter tvingas vänta ytterligare en vecka, medan Milan får spela samtidigt som alla andra. Varför är det aldrig Milan som får spela en vecka senare om jag får fråga?
Till sist vill jag bara klargöra att en negativ synd på delar av sitt favoritlag inte är någon form av lagbrott – inget man bör bli hängd för. Liksom man stör sig på saker hos sina vänner, föräldrar, syskon och kärlekspartners kan man givetvis även störa sig på saker hos sitt favoritlag. En sak man definitivt stör sig på hos Inter, men som man får lära sig leva med när man följer dem, är deras totalt bedrövliga spel i Europa. Mot Milan 2003 var det en förklaring, mot Villareal var det en annan. Mot Valencia förra året var det en tredje och nu i år lär det bli en fjärde. Jag tror helt enkelt att det bara är att acceptera att Inter inte har mentaliteten att vinna i Europa. Tyskland förlorar aldrig på straffar, England vinner aldrig på straffar. Real Madrid vinner ofta i Europa, Inter vinner nästan aldrig.
Om tre veckor är det retur. Kan mycket väl hända att jag får stå med skägget i brevlådan.
