Inter-Roma 1-1
Inter kom till matchen med en svag vecka i bagaget. Förlusten på Anfield och ett oavgjort resultat mot Sampdoria tillsammans med en skadelista längre än vad man kan mäkta med så var det dags för seriefinal. En förlust och Roma hade varit inom "striking distance".
Förra året satte Roma stopp för våran fina svit och känslan var att Rom laget baserat runt Totti hade stora chanser att göra detsamma detta år, med tanke på formen rent spelmässigt för Nerazzurri.
Mancini valde att gå ut lungt med ett balanserat mittfält där Vieira, Figo, Cambiasso, Zanetti och Stankovic skulle supportera en ensam Crespo på topp. Bakåt fick Maicon, Burdisso, Chivu och Maxwell en starttröja.
Matchen började med fint bolltrollande av Inter och några chanser åt båda hållen. Det dröjer 18 minuter in i halvleken innan Crespo får till en saxspark via ett inlägg från Vieira som går i högra stolpens insida och studsar ut där en framstörtande Cambiasso till synes bara ska lägga in den. Istället har bollen fått en sådan skruv så att den tar fart och går utanför stolpen. Mycket närmare 1-0 kan man inte komma.
Figo och Vieira spelar fin fotboll stundtals, Figo imponerar de första tjugo och Vieira gör sin bästa insats för året.
Tempot går upp och ner innan Vucinic går igenom på Maicons kant , där brassens försvarsspel lämnar mycket att önska. Vucinic får in bollen till en framrusande Totti som drar till med vänster på halv-volley. Totti sätter 0-1 i ett riktigt klassmål. Att sätta en sådan boll när han har Chivu i hasorna visar på stor konst. Totti går aldrig av San Siro utan att märkas på det ena eller andra sättet. Han älskar San Siro.
Mancini ändrar spelsystem och plockar ut Stankovic som har varit blek mot Suazo. Ett mer vanligt Mancini 4-4-2 uppställning kristaliseras sig. Mancini vet att 1-1 är bra resultat för dagen och han försöker använda sig av sina byten tämligen omgående. Efter tretton minuter får unge Balotelli beträdda mattan istället för tämligen bleke Cambiasso för dagen. Om både Cambiasso och Stankovic vilas inför den viktiga Liverpool matchen eller inte det återstår att se. Tre minuter senare plockar Mancini in även Pele mot Figo. Allt ska sattas framåt är tanken. Istället går Maxwell strax efter sönder och Mancinis spelande med bytena får en abrupt kursförändring där Maxwell stukar foten rejält i en löpning mot egen kortlinje.
Efter detta pressar Roma på och Inter får spela ännu mera försvarsspel. Det hela ser tämligen kört ut, med få kontringar och möjligheter till ordnat spel. Ändå tills Mexes får ett onödigt kort för att tjuva från kortlinjen till långsidan när han fått hjälp för en smäll. Gult kort till fransmannen. Som bara någon minut senare drar till med en tackling på Crespo, där Argentinaren går i backen och där Rosetti som framtills denna minut har varit Roma-biased ändrar matchen till Inters favör. Högst diskutabelt andra gula på Mexes gör att lagen spelar 10 mot 10, dock av olika anledningar.
Några minuter senare så får Crespo till en fantastisk nick som Doni gör en super-räddning på. Inter trycker på och i ett senare anfall kommer bollen ut till Javier Zanetti som kommer framrusande raktframifrån målet och sätter den otroligt fint i högra stolproten. Tusentals Interista skriker ut sin glädje. Inter har vänt. Kaptenen som aldrig gör mål sätter ett mål som gör att scudetton kommer mil närmare där den hör hemma.
Restande tid går mest ut på att lagen småtjafsar med varandra. Roma vet att det är finita och deras resterande del av säsongen går ut på att hoppas på mirakel. Inter har flytet som behövs för att vinna ännu en scudetto, samma flyt som saknas i Europa.
I Inter gör Vieira sin bästa match och Julio Cesar som räddar ett skott från Aquilani i mitten av andra halvlek. Dessutom var Figo pigg i början av matchen.
+++ Vieira , lång bit kvar, men i ett blekt Inter så visar fransmannen något av det han kan.
++ Figo, visar gammal klass men orkar inte hela matchen.
+ Il Capitano. Visar hur ett kaptenskap ska förvaltas. Antagligen avgjorde detta scudetton. Glädjescenerna är redan en klassiker.
Bäst på plan var dock San Siros störste glädjeförstörare Francesco Totti. Det är bara att applådera romaren. Vi applåderar också Mexes till ett äkta Materazzi psykbryt. Tack!
