Gästkrönika: Det Stavas Roma Brorsan!
Tankar av en giallorosso efter underbara segern i Madrid.
Det är Real mot Roma och vi är inne på andra halvlek just nu. Matchminut 59:19 och nervositeten i kroppen gör att jag småfryser. Jag hänger upp och ner i ett slitet rep och stirrar ner i den becksvarta avgrunden. Vilken sekund som helst kommer nu repet att gå av känns det som. Sen är det fritt fall. Men det är värt det. Det är blodet i mina ådror. Det är solen i mitt hjärta. Det är As Roma. Min odödliga kärlek.
Matchminut 79:37, ställningen är 1-1 efter ett offside mål av Raul (en utan att överdriva solklar offside) och skräcken är en ettrig pitbull som gnager på mina redan slutkörda nerver och ett hav utav dåliga minnen formades till en jättelik våg och sköljde tillbaka mig till onsdagen den 27:e, till Inter – Roma. Förväntningar lilla brorsan är ett av mänsklighetens mer nyckfulla företeelser, om jag nu får kalla de för det. Förväntningar, precis som kärlek och förälskelse är väldigt svåra, om än inte omöjliga att kontrollera. Men se där vackra gudinna om inte jag hade koll på fanskapet. Se där om inte jag lade all kraft på att hålla mina förväntningar under locket. För att jag visste att Inter får skumma domslut med sig. För att jag vägrade bli besviken. För att jag har haft tillräckligt med besvikelser på senare tid. Men i 80:e minuten kunde jag inte längre hålla emot och locket blåstes bort och jag visste att vi skulle vinna. Jag visste att vi än en gång skulle ta ner Inter på jorden. Men se på fan syrran om inte domaren kliver in och mer eller mindre avgör matchen. Och när Zanetti kvitterade… ja då fick jag ta till all disciplin och energi jag hade för att inte slå sönder min laptop och bordslampan.
Förväntningar jävlas med en. De ger en hopp och man kan inte stå emot. Ibland går det som det ska och ibland gör det inte det. Det är då det bränns och det är då magen åker på ännu en spark i 179 km i timmen. Det är då man börjar bygga en mur framför sig. För att skydda sig själv. För säkerhets skull. För man vill inte känna sådär igen. Kosta vafan det kosta vill. Nej?
Mot stora, mäktiga, rika Real Madrid lät jag muren falla. Detta för att få trodde på Roma och för att de som trodde på Roma snackade om en skräll. Men hör nu brurs, jag känner Roma. Jag har Roma i mitt blod. Jag är Totti i universum och Roma i dimensioner odefinierade. Jag är Tottis eleganta passningar och De Rossis monstruösa slit. Jag andas rött och gult och har gjort så i åratal. Jag vet att Roma i grund och botten är en gatusmart kämpe. Jag vet att hon är en bländande skönhet kysst av självaste solen. Jag vet att Roma kan knäcka vem som helst, när som helst och var som helst. Jag lät muren falla för att jag såg Roma kämpa sig tillbaka till sin gudabenådade form. Jag lät min ståtliga mur falla för att Totti tycker om att spela i Spanien. Två gånger har motståndarsupportrarna gett honom stående ovationer där. 1: Real Madrids, 2: Valencias.
Men skulle en bra form räcka? Visst kan Roma göra mål, men hittills har de inte kunnat spela koncentrerat och taktiskt disciplinerat matcher igenom. De har tappat alldeles för många ledningar för att man skulle vara riktigt bekväm. Men sho där om inte Roma visade upp sig ifrån sin bästa sida. De spelade taktiskt, smart, lugnt, behärskat, moget och var allt det som Milan tyvärr inte lyckades vara igår. De väntade tålamodigt på sina chanser och när de chanserna dök upp så var Roma obarmhjärtliga. Matchminut 92: Panucci smekte in bollen till Vucinics underbara 1-2. Och Roma gjorde det Roma kan göra. Roma vann. Rättvist. Punkt.
Och det är ingen skräll. Det är ingen överraskning. Det är inget mirakel eller oväntat resultat. Det är bara ett Roma som har mognat lite och lärt sig utav tidigare misstag.
Det är ett Roma med Mexés, Juan, Doni, Taddei, Aquilani, De Rossi, Mancini, Totti, Cicinho, Tonetto, Perotta, Pizarro, Panucci och sist men inte minst… Vucinic. Man skulle tro att den sistnämnde är uppfostrad i Milan så som han vaknar till i de stora matcherna.
Men jag är ändå lite missnöjd. Jag förstår inte varför Aquilanis första långskott inte gick in i mål. Aldrig har väl en boll förtjänat att hångla med nätmaskorna så mycket som den bollen gjorde. En evighet (la ni märke till den?) gick mellan det att han tog skottet och ribbträffen.
Juan är… vad är han? Får man verkligen vara så klockren? Är det inte emot naturens lagar på något sätt?
Hur kan man inte imponeras av Mexés?
Vafan äter De Rossi till frukost egentligen? Herregud!
Kul att se Cicinho så lycklig. Han förtjänar det.
Synd att Amantino hade en tyst kväll.
Aquilani… var får han kraften i sina skott ifrån?
Taddei är Taddei är Taddei
Vucinic har hittat formen och det är inte en dag för tidigt
Totti… just det. Totti. Så heter han. Han heter Totti.
Nu är jag klar för ikväll
Tack Madrid för att ni stod för motståndet
Grazie Roma
