Den estetiska fotbollen, del 5 (sista delen): Det fula spelet

Vilka är tidernas mest spektakulära fotbollsskandaler?

Italienderby i början av 2000-talet. Inters Di Biagio klagar över Juveförsvarets uppvaktning i samband med en fast situation. Domaren förmanar spelarna att ta det lugnt. Så snart han vänder bort blicken passar Paolo Montero på att slå ett lätt knytnävsslag i ansiktet på Di Biagio. Interspelaren blir ursinnig och domaren tittar misstänksamt på Montero (som såklart ser from ut som en konfirmand). Domaren anar nog vad som hänt, men då han inte sett situiationen kan han inget göra. I efterhand stängs dock Montero av ett antal matcher för tilltaget. Ferrara/Montero var under åratal en Juventusversion av filmens good cop/bad cop. Eleganten Ferrara och den klassiske antihjälten Paolo Montero, en fotbollsversion av Gunvald Larsson, älskad på grund av - inte trots - sina fel och brister. Den mest utvisade spelaren i serie A:s historia är (så uruguayan han är) en typisk representant för den cyniska italienska skolan med elaka markeringsspelare. Jag kan inte påminna mig några grova överfall, men vad gäller tjuvnyp och fysiska trakasserier var Montero en mästare.
[Klipp]

I Offside läste jag att en av deras mest uppskattade artiklar någonsin var den i mitt tycke högst mediokra intervjun med Henrik Larsson, där han berättade om olika metoder att få sina motståndare ur balans, t.ex. att trampa dem på tårna, nypa dem på pungen eller prata om deras flickvänner. På sitt sätt sorgligt att en sådan artikel får så mycket uppmärksamhet i en annars så högklassig tidskrift, men knappast förvånande. Det fula spelet har också sin estetik. Det är inte alls ovanligt att hårdföra närkampsspecialister blir väl så stora publikfavoriter som de konstnärliga teknikerna. Rino Gattuso är t.ex. omåttligt populär för sin fysiska stil, och har större kultstatus på San Siro än sin skickligare kollega Andrea Pirlo.

Tack och lov saknar fotbollen mycket av våldsglorifierandet som finns inom t.ex. ishockey. När TV-kanalerna ska skapa intresse kring denna märkliga sport, så innehåller de hopklippta sekvenserna mest slagsmål och tacklingar. "Det gör ont att spela hockey" brukar kommentatorerna säga, och av tonfallet att döma får man intrycket att de har stånd. Under SM-slutspelet skriver kvällstidningarna spaltkilometer om "hatmöten", slagsmål och psykningar. Enda indikationen på att det ska spelas ishockey brukar vara att laguppställningarna skrivs på en liten grafik föreställande en ishockeyplan. I NHL finns mediokra spelare vars enda uppgift är att "skydda" sina mer begåvade lagkamrater och klå upp likasinnade motståndare. Att toppa utvisningsligan kan vara en genväg till popularitet, respekt och en hög lön.

Att nå motsvarande ökändisskap inom fotbollen är svårt, men inte omöjligt. Vincent Jones gjorde sig under 80- och 90-talet ett namn som den brittiska fotbollens värsting (vilket dessutom lade grunden till en halvdan skådespelarkarriär). När Liverpools Kenny Dalglish klagade efter en tackling bad Jones honom att hålla käft "...annars drar jag öronen av dig och spottar i hålen". Det såldes "best of"-videos med Jones värsta överfall, och bilden när han klämmer Paul Gascoigne på pungen är troligen en av de mest publicerade fotbollsbilderna någonsin. 
[Klipp]

Just britter tycks, mer än några andra, uppskatta fotbollens mer hårdföra spelmoment. Visst får även spelare i England applåder om de skruvar in skott i krysset, men de verkligt ovationsartade hyllningarna reserveras främst för den spelare som tappar bollen, jagar ikapp sin motståndare via en ursinnig löpning på 50 meter, och sedan tacklar honom besinningslöst ut över långsidan.

Det må vara motbjudande, men visst är våld i många fall både intressant, fascinerande och estetiskt. En snabb titt i en videobutik räcker för att konstatera att jag inte är ensam om den åsikten. Starka okontrollerade känslor, inte sällan uttryckta som rent hat, är spännande och ofta estetiskt tilltalande. Under senaste VM urartade matchen mellan Holland och Portugal totalt. Fyra spelare visades ut, och nästan ingen lämnade planen utan att ha tilldelats ett gult kort. Ordet "skandal" dominerade medias rapportering från matchen. Inget sakligt fel i det, men... nog sjutton var det en underhållande match!

Marco Materazzi har varit ökänd sedan länge för sitt brutala spel, något som nästan kommit att överskugga det faktum att han (till skillnad från Vinnie Jones) är en ytterligt skicklig fotbollsspelare. För några år sedan försökte Milan-ledningen leda i bevis att Materazzi medvetet försökt skada deras spelare, detta genom att skicka en film med ett urval av hans värsta tacklingar till det italienska fotbollsförbundet. När han blev skallad i en ligamatch hösten 2006, inte särskilt långt efter Zidanes påhopp i VM-finalen, skrev Simon Bank i Aftonbladet att det snarare är egendomligt att Materazzi så ofta genomför matcher utan att bli skallad av någon motståndare... Att Materazzi är omåttligt populär bland de egna supportrarna behöver jag väl inte tillägga. Raden av hårdföra supporterfavoriter, som Schwarz, Scholes, Keane och Mjällby kan göras hur lång som helst.
[Klipp]

Man bör tänka på att fotboll på hög nivå spelas av 22 spelare i en kontext som innehåller hetsiga, svärande och hatiska åskådare, supportervåld, en krigisk och onyanserad journalistik, machoattityd, monumentala egon och kompromisslösa krav på framgång. Hur ful fotbollen än blir, så tenderar den att vara vackrare än sin omedelbara omgivning - något man kanske bör hålla i minnet innan man sätter sig till doms över enskilda spelares beteende.

Att det finns förmildrande omständigheter förtar dock inte det faktum att man ibland kan få se de mest obskyra förseelser på en fotbollsplan. Här är fem legendariska förbrytelser som lär leva kvar länge i fotbollens historieböcker:

5. I åttondelsfinalen i VM 1990 utspelades ett drama på absolut lägsta nivå i det laddade mötet mellan Tyskland och Holland. Frank Rijkaard varnas efter en tackling mot Rudi Völler, och passar dessutom på att spotta på tysken. Völler får ett utbrott och varnas även han. Senare, efter en närkamp med den holländske målvakten, blir Völler utskälld och dragen i örat av Rijkaart. Båda visas ut (Rijkaard rättvist - Völler djupt orättvist) och joggande på väg av planen, inzoomad av en hel TV-värld, sätter Rijkaard en rejäl loska i Völlers lockiga hår. Till Rijkaards försvar ska dock sägas att han efteråt bad om ursäkt och tog på sig hela skulden för incidenten. Holländarens övriga karriär, både på och utanför planen, har präglats av ett långt värdigare beteende.
[Klipp]

4. I ett Manchester-derby 2001 överfaller Uniteds Roy Keane Citys Alf-Inge Håland med en tackling som tillhör det värsta åtminstone jag sett på en fotbollsplan. Keane erkände efteråt att han medvetet försökt skada Håland, och stägdes av i åtta matcher. Norrmannen skadades svårt och tvingades avsluta sin karriär (vilket dock även berodde på en annan skada). I sin självbiografi som utkom ett antal år senare uttryckte irländaren ingen ånger: "My attitude was, fuck him. What goes around comes around..." 
[Klipp]

3. I april 2005 har Newcastle en dålig dag hemma mot Aston Villa. Underläge 0-3 och en man utvisad, efter några tveksamma domslut. Då drabbar Kieron Dyer och Lee Bowyer samman med knytnävarna mitt under pågående spel. En rådig Villa-spelare lyckas skilja dem åt innan de går alltför hårt åt varandra, men båda spelarna visas ut och Newcastle tvingas avsluta matchen med åtta man. Spelarna stängs av tre respektive fyra matcher. Bowyer blev bötfälld av klubben på motsvarande 3,3 miljoner kronor, medan Dyer slapp undan böter helt, då han inte ansågs ha startat bråket.
[Klipp]

2. Eric Cantona tappar fullständigt besinningen under en match mot Crystal Palace 1995, och måttar en flygande spark (vissa har använt benämningen "karatespark", vilket dock får anses vara ett hån mot utövare av den sporten) och ett knytnävsslag - mot en åskådare! Beteendet renderade dryga böter, 120 timmars samhällstjänst (efter överklagande - den ursprungliga domen var två veckors fängelse) och en nio månader lång avstängning. Det bör tilläggas att den supporter Cantona attackerade ställdes inför rätta för sitt provocerande beteende. I samband med rättegången hoppade han dessutom över en bänk och attackerade en av åklagarens jurister med en flygande spark (!!), och spenderade därefter ett dygn i fängelse.
[Klipp]

1. Inget i denna genre kommer dock i närheten av Zinedine Zidanes skalle mot Marco Materazzi i förlängningen av VM-finalen 2006. Incidenten överskuggade matchen så totalt att de flesta förmodligen har glömt både matchresultatet och vilka som gjorde målen under ordinarie tid (matchen slutade 1-1 och målen gjordes av Zinedine Zidane och Marco Materazzi...!). Incidenten blev föremål för tusentals analyser och skämt av varierande kvalitet, och finalen följdes av flera veckors spekulerande kring vad Materazzi kunde ha sagt som fick den franske storstjärnan så totalt ur balans. Fantastiskt nog blev Materazzi till sist avstängd två matcher för att ha kallat Zidanes syster för hora. Skamligt i och för sig, men jag misstänker att Zidane hade klarat sig bättre om situationen varit den omvända.... 
[Klipp]

Istället för att avsluta sin karriär med en VM-trofé höjd ovanför huvudet, fick Zidane lämna planen efter en odödlig skandal. Och givetvis förtjänar ingen bättre än Zidane att få avsluta en serie om fotbollens estetik. Det enda som bättre än Zidane kan beskrivas som å ena sidan våldsamt raseri och skandaler och å andra sidan skönhet, passion, glädje och artisteri - det måste vara fotbollen själv.

- - - 

Den estetiska fotbollen, del 1: Inledning
Den estetiska fotbollen, del 2: O jogo bonito
Den estetiska fotbollen, del 3: MÅÅÅÅÅL
Den estetiska fotbollen, del 4: Glädje och firande

Mats Engman2008-03-18 00:48:00
Author

Fler artiklar om Juventus