Inför derbyt: Giustizia per Gabriele
11/11 2007: Vi glömmer inte!
Juventus, Inter och Milan i all ära. Det finns inget fotbollslag jag avskyr mer än Lazio. Detsamma gäller deras supportrar. En bunt "rosiconi", som för att skyla över sin obetydliga existens, istället romantiserar den och slänger sig med slogans som "få men bra" eller klassikern "Lazio är en tro, Roma ett mode".
Visst, det finns laziali som jag respekterar och jag har även goda vänner, både i Sverige och i Rom, som håller på Lazio. Vi har alla vara dåliga sidor.
För i slutändan handlar det bara om fotboll. Och ibland får vi perspektiv på livet och inser hur pass obetydlig den där bollen ändå är, oavsett hur viktig den kan vara för oss annars. För livet - det riktiga - är något helt annat.
Just livet var det som togs ifrån Gabriele Sandri den 11:e november 2007. Vi vet alla vad som hände. En ung supporter blev mördad (olycksfall, yeah right) samtidigt som han var på väg for att följa laget i sitt hjärta. Han kunde ha varit juventino, milanista eller fiorentino. Nu var han laziale, men alla som någon gång stannat till vid en Autogrill (jag har gjort det) på väg till en bortamatch vet att det kunde hänt precis vem som helst.
Det som hände den förbannade söndagen var inte bara en tragedi för Gabriele och hans familj. Det var också en skam för Italien som land. Hur polis och media försökte tysta ner det som hade hänt till en början. Hur förbundet kunde få för sig att skjuta upp alla matcher - förutom Inter-Lazio som ställdes in helt - med tio minuter, när man hade ställt in en hel omgang efter tragedin i Catania mindre än ett år tidigare. Är inte döden lika för alla?
Att det skulle spåra ut efter mordet och teatern som följde var inte svårt att förstå. Återigen tappade italiensk fotboll ansiktet, för femtioelfte gången i ordningen. Det som slog mig dagen efter var den snedvridna mediarapporteringen. Allt man kunde läsa om var ultras, ultras och återigen ultras. Jag försvarade inte det som hände i Bergamo och Rom, men samtidigt sökte jag med ljus och lykta efter någon myndighet som tog sitt ansvar och sa: "Fan, vi kanske måste se över hur vi arbetar."
Jag hittade inget. Allt jag läste om var nya, hårdare, regler för att "få stopp på våldet på läktarna". Man kunde nästan få för sig att det var en supporter som hade skjutit Gabriele Sandri. Ingen frågade sig varför relationen mellan supportrar och ordningsmakt var så pass infekterad. För ordningsmakten är verkligen inte utan skuld till våldet inom italiensk fotboll.
***
Imorgon kommer Totti och Rocchi tillsammans lämna en bukett blommor framför Curva Nord till Gabrieles minne. Hans far kommer se första halvlek i Curva Sud, eftersom han - enligt egen utsago - vill bevisa för alla förståsigpåare att fotbollssupportrar inte är några idioter. Han kommer tas emot med den respekt han förtjänar, även om han säkert kommer få höra en och annan elak sång mot laget i hans hjärta.
Men derbyt är också det. Rivalitet på läktarna och planen, precis som det ska vara. Jag tror inte att Gabriele hade velat annorlunda. Jag tror ingen vill det, allra minst undertecknad som imorgon kommer vara på plats i Curva Sud. Jag kommer som alltid sjunga "Gabriele uno di noi". Jag kommer minnas honom och applådera när Totti och Rocchi står framför Curva Nord, med hopp om rättvisa för Gabriele och hans familj. Minnet av honom är något som sträcker sig förbi alla lagfärger.
Ingen blodshämnd och ingen vendetta - men rättvisa för Gabriele.
Och med detta sagt:
LAZIO MERDA TBC!
