SS Lazio - AS Roma: En spelartaktisk analys del II (av II)
SS Lazio 1900

SS Lazio - AS Roma: En spelartaktisk analys del II (av II)

Du som läsare kan tycka och tänka hur du vill – det här är så jag vill att mitt Lazio ska ställa upp på onsdag.

Defensivt mittfält
Mittfältet är verkligen en underbar lagdel och spelare som huserar där kan med all säkerhet se ut hursomhelst.

Du har den mer glamourösa typen med lätta steg som fullständigt dansar sig själva fram på kanterna, nästan hånfullt enkelt, för att mot slutet av en spelsekvens leverera det där underbara inspelet med en yttersida samtidigt som det mörka håret slår i skyn.
   Eller har du den brutala översittaren centralt som aldrig fick någon uppmärksamhet från varken lärare eller föräldrar i yngre dagar och som knappt kan ta sig igenom dagen utan att få en utskällning, en tillsägelse, eller en kommentar, om sin hänsynslösa och likgiltiga attityd.

Annars har du har den första delen av ordet fotboll – denna underliga form av konst som slaviskt fångat så många beundrare – i sin finaste form: Fötter med obeskrivlig känsla som den ena sekunden serverar anfallare med de mest erotiska av djupledspassningar; retfullt förbi de desperata försvararans utsträckta ben, för att sekunden efter med kraft och resolut styrka skicka iväg en boll förbi en hel drös spelare och upp i vänstra krysset. 
   Eller rena motsatsen - den totala frånvaron av teknik som visas av dem som inte kan slå en enda passning korrekt – må den vara riktad bakåt mot egen målvakt utan en motståndare så långt ögat kan nå – utan att skrämma slag på halva kurvan bakom målburen, men som av någon outgrundlig anledning ändå fyller ut en viss funktion i laget.

Häpnadsväckande, men i dagens fotboll en sanning.

Hur utskälld, bespottad och överskattad han än må vara kommer vi på onsdag se Cristian Ledesma på planen. 
   Kanske inte så kontroversiellt då hans insats mot Udinese ändå visade att motivationen inte är helt borta. Med två vansinnigt vackra mål i tidigare derbyn finns definitivt förhoppningar om att Ledesma kan visa vägen och vid en matchbild där Lazio trycker på och har ett visst spelövertag kommer möjligheter att uppstå för den fortfarande unge och talangfulle argentinaren att briljera. 
   Vad som ofta glöms bort är att han tillsammans med trequartistan spelar på planens svåraste position och han är därför i många fall beroende av att lagkamraterna – allt från kollegor i det defensiva mittfältet till anfallare som tar rätt löpningar – ständigt presterar.   
   Eventuella ersättare, vare sig det är Baronio eller Firmani, skulle i bästa fall spela stabilt bakåt och hindra eventuella instick från offensiva romanisti – någonting som även Ledesma är kapabel till – dock utan att vid gynnsamma förhållanden kunna glänsa med en mästares spelsinne. 
   Ytterligare en viktig aspekt av Ledesmas spel är hans högerfot vid fasta situationer – ett verktyg som hittills gett Lazio många fördelar i matcher där han för övrigt lämnat mycket att önska.

Ända sen Rossi bytte form på mittfältet och slopade den raka taktiken med två utpräglade kanter (Behrami och Cesar/Mauri), en defensiv pjäs (Dabo) och en offensiv kanon (Liverani) har det fysiska spelet ökat markant. 
   Formationen som består av en den offensiva trequartistan och tre defensiva spelare, där en av dem är spelfördelare (Ledesma), har dock visat sig vara framgångsrik och kan då den används rätt ge resultat i form av tremålsvinster i derbyn. 
   Den ene av Ledesmas gorillor ska vara Valon Behrami som idag är ensam om att visa upp en sådan fruktansvärd uppoffrande spelstil som bara han kan. Jag minns fortfarande duellerna med Totti under hans första säsong 2005 där han alltid var sist in i situationerna (ofta med frispark emot sig som följd) men först att hoppa upp på benen, springa iväg och vara redo för nästa närkamp. 
   Hans oförmåga att få majoriteten av sina närkamper att resultera i någonting konstruktivt kommer fortsättningsvis att förbli ett gissel och den största utmaningen för honom lär bli att hålla sig själv lugn och inte överarbeta vid känsliga situationer, speciellt vid spel runt och i eget straffområde. 

Den andre kompanjonen bredvid Ledesma ska vara hemåtvändaren Ousmane Dabo, som med sin rutin och… ja, rutin, kommer att öka nivån av mognad och erfarenhet i ett annars ungt Lazio. 
   En av få som deltog i januariderbyt 2005 (wow, helt plötsligt blev det en merit) och ett avsevärt säkrare val än Gaby Mudingayi. Belgaren ser jag däremot som ett fullgott alternativ till inhoppare, säg runt en timmes spel, vilket skulle göra att han samlat ihop sig tillräckligt med frisparkar för att ligga på gränsen till ett rött kort vid full tid. 
   Massimo Mutarelli lyser i sin frånvaro och hade mycket väl kunnat starta. Chistian Manfredini kan även han vara en av tre inhoppare mot slutet av matchen (minns hans peta-på-ena-sidan-springa-på-andra-sidan-fint mot slutet av 3-0-derbyt).

Ett hårt mittfält kommer hursomhelst att behövas, då det inte kommer att gå lugnt till när ovanstående trio drabbar samman med De Rossi, Pizarro och Perrotta… 

Offensivt mittfält/anfall
Slutligen kommer vi till den lagdel som ska så för de minnesvärda ögonblicken - korta passningar som rinner igenom ett passivt rödgult försvar och vackra kombinationer som slutar i våldsamma firanden framför kurvan. 
   En väldigt viktig del av laget alltså som även den kan se ut på olika sätt men trots det fungera väl – allt från ensamma anfallare med understöd i Roma till perfekta kombinationsspel anfallare emellan i Lazio.

Vi börjar med den självklara positionen – Tommaso Rocchi på topp. 
1, 2 och 3 mål mot Roma hittills och det är ingen omöjlighet att vi får se ett fjärde imorgon. 
   Eller femte. 
   Eller för all del, varför inte även ett sjätte? 
   Sen kontraktet förlängdes har han tagit tag i sin egen krage och börjat leverera på allvar. Det är mer eller mindre samme gamle Rocchigol vi har fått se, som alltid springer rätt i alla fall någon gång per match – precis vad som krävs för att alltid se minst ett mål per tillställning. 
   Sen är det klart, avsluten på mål är alltid lika nervösa, men den senaste tiden har de gått in och det är allt som räknas. Rutinen finns där och han börjar bli van vid derbyn och allt vad det för med sig, så lita på att Rocchi blir den viktigaste kuggen framåt.

Bredvid honom då? Ja, vi får se. Det är där laguppställningens stora frågetecken finns.
   Någonting de flesta, däribland Delio Rossi, redan bör vara medvetna om är att det för varje val och beslut som aktivt tas finns någonting som kallas konsekvenser. Konsekvenser av gott slag och ibland konsekvenser av dåligt slag. 
   
Fjolårssäsongens fruktansvärt stabila trio med ovannämnda Rocchi, Goran Pandev och Stefano Mauri har vid detta skede av säsongen splittrats i och med att den långhårige italienaren långa stunder gått skadad eller förpassats till bänken.
   Just den sista biten, att han varit bänkad, gör situationen lite med komplicerad. Är konsekvenserna av detta av det första eller andra slaget?
   Visst, det har fungerat att experimentera friskt mot omotiverade CL-lag på bortaplan eller mot sämre motstånd, men derbyt är lite av en annan grej. Som jag diskuterat tidigare är stabilitet och rutin två viktiga faktorer som mer eller mindre måste finnas på planen för att vi ska få kunna bevittna en väl genomförd match. 
   Om inte Mauri, så vem på det offensiva mittfältet?

Alternativ 1: Simone Del Nero. Ofta skadad - fruktansvärt länge sedan man hörde något från honom – och indisponibel. 
   Hade han haft samma utvecklingskurva som under de första veckorna i Lazio så hade det dock varit ett tänkbart val att låta honom få chansen.
Alternativ 2: Mourad Meghni. Ofta skadad – men med några minuter i benen då han nyligen kommit tillbaka från en längre tids frånvaro. 
   Dock ser jag inte fransmannen som ett giltigt alternativ från start i ett derby som betyder allt för mycket. Jag kan visserligen föreställa mig att han direkt från början går in och dominerar totalt, men om folk tvekar på att Kolarov ska ha en bra dag, hur långsökt är det inte då att hoppas på en Meghni i Werder Bremen-form? Trots det en potentiell inhoppare – en chansning i halvtid som kan vara värd att ta.
Alternativ 3: Goran Pandev. En makedonier som trequartista skulle innebära att man splittrar på ett av de allra hetaste anfallsparen i Serie A för att flytta en av parterna längre ner i banan och stoppa in Bianchi som anfallare. 
   Med andra ord det vi sett Lazio göra under de senaste matcherna. 
   Med andra ord en fortsättning på det experiment som började för någon månad sedan.   
   Med andra ord – nej.

Helst av allt vill jag faktiskt se Stefano Mauri spela och därmed även hoppas på en repris av den trio som visade upp ett makalöst spel under den senaste derbyvinster. Detta alltså trots att jag är medveten om hans usla form och begränsade speltid. 
   Samtidigt skulle det tillåta Goran Pandev att ta platsen bredvid Rocchi i anfallet. För visst är chansen stor att detta derby blir Pandevs derby - derbyt där han äntligen ska få göra sina första mål.

Med andra ord väljer jag att behålla den klassiska trion på topp, och det på bekostnad av potentiella finlirare som Meghni och Bianchi. 
   Läget kan dock vara helt annorlunda i halvtid och jag ser dessa två tillsammans med Mudingayi och till och med Tare som alternativ att slänga in. 
   Igli Tare, oftast underskattad, har trots bristande teknik och målsinne en förmåga att helt vända på ett lags anfallsstrategi under pågående match och därmed även hela matchbilden, så varför inte? 

***

Delio Rossi vet dock bäst och som jag tidigare poängterat i mina texter har jag förtroende för hans taktiska kunskaper, både under morgondagen och i säsonger framöver. 
   Det kommer dock krävas full koncentration och en väldigt uppoffrande inställning av samtliga för att det här ska gå vägen, och det är där hela derbystämningen och atmosfären som kretsar kring den – speciellt nu efter Gabriele Sandris bortgång – kommer in i bilden.

NON MOLLARE MAI

Samin Rahbin2008-03-18 23:10:00
Author

Fler artiklar om Lazio

SS Lazio Sweden Podcast - När Ingen Tycker Likadant, Vafan Betyder Det
SS Lazio Sweden Podcast - No Pedro No Party