Veckokrönikan - … och må ni aldrig göra det!
SS Lazio 3. AS Roma 2. Må båda ledens supportrar, laziali såväl som romanisti, aldrig glömma gårdagskvällens spektakel som kom att spelas till minne av bortgångne Gabriele Sandri. Ett minne som formades till en enhetlig förståelse av att vissa saker inte kan glömmas bort…
Redan innan Morganti blåste igång hela evenemanget inleddes kvällen på ett högst gripande sätt då Tommaso Rocchi och Francesco Totti gick från Olimpicos södra kurva till dess norra motsvarighet för att visa sin vördnad framför den stora illustrationen av bortgångne Gabriele Sandri.
Samtidigt som de båda omfamnade Gabrieles bror placerades blombuketter framför Curva Nord tillsammans med en paroll med texten ”Tårar har inga färger: Gabbo är en av oss”.
Man kan se det hela som en manifestation för att visa omvärlden att supportrarna, oavsett vilka sympatier de än må ha, står enade i kampen mot det som varken rivalitet eller resultat kan hävda sig över; det som nyligen orsakat en ung mans död.
Hela budskapet förstärktes dessutom av att Gabbos far tillsammans med Gabriele Paparelli, son till Vincenzo Paparelli som gick bort under pågående derby 1979, hade bjudits in till Curva Sud för att åskåda derbyt tillsammans med Romasupportrarna.
Ett annorlunda derby? Ja, det kan man säga. En annorlunda inramning, en annorlunda atmosfär. Något som är svårt att sätta ord på.
Självklart är budskapet väldigt starkt och ingenting som kan försummas, men även i sig ett tecken på att den historia och den själ som till viss del (ännu?) inte sålts bort till amerikanska eller ryska ägare fortfarande finnas bevarad inom il calcio.
Som ett skådespel, fast ändå inte så banalt. Som ett framförande så essentiellt och viktigt för dem som står bakom det, fast som ändå inte med lätthet kan förstås. Som ett budskap till omvärlden, men som ändå inte...
Nu är det så att vi bor i Sverige.
Här är människors inställning annorlunda, och det är någonting som är svårt att hålla koll på.
Här har medias rapporter från derbyt hamnat under rubriker som Lazio hjälpte Zlatans Inter och Inter ryckte trots tappade poäng, samtidigt som tittarna lurades på ovanstående högst rörande inledning då en sammanfattning av kvalspelets sjuttiandra match prioriterades.
?
Visst, man börjar vänja sig, men det är fortfarande irriterande.
Som laziali i Sverige, utan några större kopplingar till Italien, är det svårt nog att både förstå sig på och uppskatta de få detaljer, de få insikter man har chansen att ta till sig när det gäller det supporterskap som tydligen är så annorlunda.
Jag ställer mig frågan varför? Varför ska det vara så svårt att få en ärlig bevakning av det som har kostat bolagen miiljontals kronor att få bevaka? Varför sker den så kallt och ytligt, utan hänsyn till den vackra aspekten av det hela, det som sticker ut från mängden och det som gör allting så speciellt?
Synd...
***
Nog om det. Mina vänner, det finns skäl till att vara stolt idag.
En oerhört tung insats av samtliga på plan igår kväll och man kan inget annat göra än att vara… just stolt.
Som det påpekats i andra texter var skillnaden klar och tydlig redan från första sekund (jag missade de första 120, men ni fattar vad jag menar…) – Romas tankar var på Manchester United och en scudetto som idag är längre bort än för 24 timmar sen medan Lazio hade säsongen som stod på spel.
En chans att ställa till rätta allt som gått fel under de senaste månaderna.
En chans som de tog.
Jag minns tydligt gymnasieproven vi hade och hur facit alltid kom upp någon timme efter att provtiden gått ut på stora tavlan vid huvudingången.
Med obeskrivlig ångest flockades alltid en hel grupp svettiga elever för att se om förmiddagens insatser var till någon nytta över huvudtaget.
Visserligen var inte ångesten av samma typ igår, men efter slutsignalen kunde jag inte undvika att se hur matchfacitet stämde överrens med vad jag själv hade förutspått.
Jag medger nämligen att det var en del ordbajseri på hög nivå i min spelartaktiska analys där jag slängde fram en massa teorier där en del mycket väl hade kunnat stämma medan andra var helt åt skogen.
De citat jag är mest stolt över såhär dagen efter:
Jag tror själv på att det huvudsakligen är motivationen och koncentrationen som avgör hur dagsformen blir, och en eventuellt startande Kolarov skulle kunna överraska många – kanske till och med bli matchens joker?
Två ramträffar, två målgivande pass (om man räknar med hans dans och efterföljande inspel från vänsterkanten som Bianchi fixade en straff på).
Kolarov var en säkerhetsrisk bakåt, det var han definitivt, men en chansning som tydligen var värd att ta.
För visst är chansen stor att detta derby blir Pandevs derby - derbyt där han äntligen ska få göra sina första mål.
Ett första mål blev det i alla fall för makedoniern som stundtals var fenomenal – han tolkade sin roll bakom Rocchi och Bianchi på ett utmärkt sätt och bevisar att jag däremot hade tokfel när jag ville se Mauri från start.
Visserligen är det italienaren som spelar fram till Behramis avgörande, men nja… inte direkt den injektion man hade hoppats på…
Annars var jag personligen mest imponerad av Ousmane Dabo – iskall i Manchester City men har sedan återkomsten till Rom tagit en ordinarie plats och fram till igår spelat stabilt.
Just igår visade dock den svarta pantern ett spel som var ruskigt stabilt – hans första halvlek var präglad av flera år av erfarenheter och rutin som han hållit inne på. Nu vet jag inte hur länge han blir kvar i ljusblått, men en definitiv ledare på mittfältet. Imponerande!
***
Och det var den tredje derbyvinsten under Lotitos styre det.
En vinst som jag inte kan finna bättre ord till att beskriva än de Rodrigo Gómez redan använt - Klass, motivation och intelligens slår arrogans, dumhet och slöhet. Det var en hundraprocentig motivationsskillnad där hårt arbete och uppoffring gav utdelning.
Det stundtals loja intrycket jag fick av Roma var trots det överraskande – allt från Spallettis uttråkade kroppsspråk till Mancinis likgiltiga attityd vid inhoppet och de mängder av klackar och tjusiga passningar som får Henrik Strömblad och Glenn Hysén på viasatbänken att tappa andan - men som helt enkelt inte går hem i ett derby…
3-2 slutar det. Ett tack till spelarna för en mycket väl genomförd match samt till laziali och romanisti för en lika fin uppvisning utanför plan.
FORZA LAZIO
