Matchrapport Roma - Empoli
Som vanligt när jag skriver en matchrapport efter ett derby känns det överflödigt att skriva spaltmeter om föregående match. Visst, det är ett enkelt sätt att dra in läsaren genom att skriva något om...
...”glädjen som genomborrade hela kroppen” eller att skriva några rader som kan liknas vid ett begravningstal. Det ska snyftas, hurras eller helt enkelt reflekteras. Jag lämnar allt detta idag. Visst, många av er tänker nog att jag inte skulle ha haft samma inställning ifall resultatet blivit ett annorlunda, men jag hänvisar bara till alla de vackra rapporter som båda vår redaktion och den andra Romredaktionen lyckats snickra ihop inför och efter matchen. Nog sagt.
Matchen som skulle spelas på lördagen var den mot Empoli. Bland alla de människor som inte kan klara en helg utan att se alla matcher som de stora ligorna har att erbjuda låg förmodligen denna match någonstans i kölvattnet av de stora skeppen som ångade fram på fotbollsoceanen. Toppmatcher i England. Toppmatch i Italien. Toppmatch i Spanien. Men, för oss som har sympatierna och kärleken i Rom, var denna match prio nummer ett. Nummer två var förmodligen resultatet i den matchen som skulle spelas mellan Zlatans gamla lag och hans nya, någon annanstans i det land som ser ut som en stövel.
Totti var den förste att försöka sig på att få bollen i maskorna. Frisparken gick dock precis utanför, och det såg ut som att Roma ville föra matchen. Dock ville en ung herre i motståndarlaget annornlunda.
Giovinco fick bollen alldeles utanför straffområdet i något som såg ut som ett misslyckat väggspel. Detta ställde Romas försvar och nyss nämnde Giovinco kunde efter att ha drivit bollen en bit framåt ladda och skjuta mitt på Doni som styrde bollen över mål. Samma man sköt ett tag senare i innerstolpen och ut från långt håll. Roma hade tur för tillfället och Giovinco kunde inte annat än sluta i målprotokollet. Dock skulle han inte få näta än. Efter 36 minuter gjorde Roma matchens första mål. Tonetto spelade en boll mot Totti längs backen. Kaptenen tog emot denna precis innanför straffområdsgränsen. Samtidigt som Totti höll undan sin försvarare tog Tonetto en fin djupledslöpning och tajmade perfekt Tottis magiska klack. Helt fri med målvakt gjorde Max inga misstag. Han lät vänsterfoten tala och placerade in bollen på första stolpen. 1-0!
Halvtid.
Repliken kom endast fem minuter in i andra halvlek. Abate ”fintade” av Panucci (egentligen gjorde han den där finten man gjorde som liten när man inte kunde något annat, dvs. att slå bollen på ena sidan av motståndaren och sedan försöka kuta av bara ******* för att hinna ifatt den på andra sidan). Detta lyckades, och det låga inlägget kom precis när Abate nådde straffområdets kant. Giovinco sköt direkt i första hörnet. 1-1.
Inte mycket hände efter detta, det kändes oroväckande att se hur matchen sakta sjönk ner i något som såg ut att bli en enda transportsträcka till ett oavgjort resultat. Perrotta stoppade en kontring med någonting som brukar kallas för det ”strategiska gula kortet”. Piccolo tog bollen vid eget straffområde och började driva upp den. Då sparkade Perrotta till honom över benen snett bakifrån så att Piccolo föll. ”Det strategiska gula” blev inte gult, utan det hela resulterade i ett direkt rött kort.
10 man. Suck. Detta visade sig dock vara irrelevant, Roma tog tag I matchen och ett mål hängde I luften. Panucci nickade efter 63 minuter in 2-1 på en frispark från Pizarro. 2-1, underbart. Dock var inte resten av matchen en dans på rosor. Empoli tryckte på, speciellt i slutet, men bland annat Ferraris ben satte stopp för en stulen trepoängare. 2-1 till hemmalaget. Vackert. Ett riktigt styrkebesked att kunna vinna (och föra) en matchbild som kantats av ett eget rött kort.
Roma: Doni; Cassetti, Panucci, Ferrari, Tonetto; De Rossi, Pizarro (Brighi 77); Giuly (Vucinic 54), Perrotta, Mancini (Taddei 66), Totti
Empoli: Bassi; Raggi (Volpato 72), Marzoratti, Piccolo, Antonini; Buscè, Abate, Marchisio (Moro 51), Budel (Giacomazzi 81); Vannucchi; Giovinco
Domare: Gava
