Resekrönika från Romderbyt - Del 2 av 3
"Det sa bara pang. Sedan så ser jag Daniel hoppa tre rader ner, Pontus försvinna ner mot plexiglasen och jag finner mig själv hoppa runt med någon totalt okänd italienare på ryggen. Valon Behrami har gjort 3-2 mot Roma i den 92:a minuten".
Tåget anländer till Stazione Termini i beräknad tid, kvart över sju, mitt i morgonrusningen.
Redan när jag tar mina första andetag så märker jag att jag är i staden som jag älskar.
Luften är lite varmare, lite fuktigare än i Milano och lukterna är bara så Rom.
Det känns lite som en blandning mellan de ljuvliga dofterna från ett morgonöppet café och avgaserna från de hundratals vesporna och bilarna som susar runt omkring dig.
Hela tiden.
Människorna i staden kan ena stunden se hyperstressade ut för att nästa sekund ta på sig solglasögonen, börja dricka sitt kaffe och slå upp morgontidningen.
De kan stå där, mitt i ett virrevarv av människor, och prata med en kollega, en vän eller någon de nyss träffat om dagens match eller om hur korkade regeringen är.
Dina öron nås ständigt av ljud från en blanding av biltutor, försäljares uppmaningar till konsumtion och högljudda diskussioner. Framförallt biltutor...
Det hela kan låta som ett enda stort kaos, men sanningen är att det är få saker som är lika charmiga som en morgonrusning på en onsdag. Det handlar bara om att stanna upp, ta av sig solglasögonen, lyfta blicken och uppskatta stadens och dess invånares alla små detaljer. Den romerska livstilen.
Rom är så mycket mer än bara Fontana di Trevi, Spanska Trappan och Colosseum.
För mig är Rom speciellt av fler anledningar.
Det är den enda staden där gammalt kan möta nytt, där det antika kan leva i symbios med det moderna utan att något behöver ge med sig, inget behöver vara sämre än det andra.
Motsatserna tar till och med hand om varandra. Den enkla mannen på gatan säljer souvenirer utanför Fontana di Trevi och gör sitt levebröd, allt medans byggarbetarna bakom honom ser till att världens vackraste fontän förblir just det.
Allt respekteras.
Den gamla damen får alltid hjälp över gatan, tidningsombudet tittar dig i ögonen och önskar dig en trevlig dag och det räcker att se lite vilsen ut för att någon skall komma och erbjuda sin hjälp.
Rom är speciellt, minst sagt, och jag behöver knappast säga att jag var överlycklig över att för femte gången vara här.
Dagen satte igång i klassisk Rom-stil. Jag och Pontus tog oss till vandrarhemmet direkt för att se till att få tag i ett rum. Inga problem, som vanligt.
Precis när jag skall slänga upp pengarna för rummet så dyker Labbe upp i receptionen och gnuggar ögonen.
-Fan va du var uppe tidigt, säger jag.
-Ja, det är ju ett sånt jävla väsen utanför!
Labbe berättar att han träffade ett par svenska laziali kvällen innan som faktiskt bodde på samma ställe som vi. Jag säger till Pontus och Labbe att vi får träffa dom senare, för nu var jag riktigt hungrig.
Och som jag hade längtat efter denna frukosten sedan sist jag var här!
Detta lilla, ganska oglamorösa café i riktning mot Via Settembre XX från Termini, har de mest underbara panini som jag någonsin ätit. Bröden är lite knapriga till det yttre och innehåller bitar av soltorkade tomater. Innehållet är inte sämre det, snarare tvärtom.
Rejält med mozzarella med ett par finskurna prusciutto-bitar.
E da bere? En café latte, såklart.
Efter att ha suttit och njutit en bra stund så drog vi oss bort och träffade Sebastian från Stockholm och Gustav från Malmö.
De hade träffats när de gjorde lumpen tillsammans någonstans i Skåne för drygt ett år sedan, och hade givetvis kommit bra överens då de upptäckte att de båda höll på rätt lag i Rom. Ganska rolig och inspirerande historia.
Då dessa riktigt trevliga herrar inte varit på Lazio100 någon gång så bestämde vi oss för att dra dit efter att först ha besökt IRR-shopen och upptäckt att Lazio106 nu mer inte fanns.
-Ja, dom får skära ner på allting, skämtade jag, men sanningen är att det var en väldigt liten Lazioshop och jag hade redan vid tidigare besök svårt att se varför laziali skulle handla där istället för på Lazio100, vars utbud är av en helt annan dignitet.
Vi tog bussen till Piazza Mancini och gick vi i värmen, som nu började bli mattande även i
t-shirt, och köpte ganska mycket grejer i Lazio100, som ligger dryga halvkilometern från Piazza Mancini, som i sin tur ligger dryga kilometern från Stadio Olympico.
Men klockan sticker lätt iväg när man har roligt, och det var hög tid att vi begav oss till nästa hållplats på resan, nämligen Porta Piá där vi träffade Paolo från LazioFever(något annat ord än legend passar inte honom) som började dela ut biljetter.
Under biljettutdelningen fick jag sms från gamla redaktionsmedlemmen Daniel Korlewski som sa att han skulle bli sen, så jag la ut pengar åt honom.
Medverkande på denna stora, vi var säkert uppemot 20 personer, träff var även FAN-TVs David Fjäll, Axel och en Malmösupporter som jag inte minns namnet på. Vi snackade en del med dem om Lazio, fankultur, Paolos arbete(de var mycket imponerade) och även lite svensk fotboll. Till slut dök Daniel upp, också han en helskön kille, och vi drog i led efter matoraklet Ville från Finland till en underbar lunch.
På menyn? Romersk pizza när den är som bäst, stenungsbakad och med en extremt tunn botten. Diskussionerna runt borden handlade mest om vänsterbacksplatsen och Kolarovs ganska dåliga defensiva spel, Bianchis vara eller inte vara och andra Laziorelaterade ämnen, men det hördes även många personliga frågor kring de nyvunna vänner man funnit. Det var en underbar måltid, inte bara matmässigt.
Så uppladdningen kunde knappast bli bättre, och nervositeten var påtalig hos samtliga laziali så här sex timmar innan matchstart.
Hela staden luktade derby och ute på gatan syntes fler och fler ljusblåa och gulröda halsdukar.
Det var nu bara sex timmar kvar till il derby, till chansen att spela bort Roma från Scudetton men framförallt, chansen till att rädda säsongen...
Del tre publiceras någon gång i mitten av veckan.
