Gästkrönika: Att dela säng med sin fiende i Italien
Dom stora rummen i de inre delarna av arenan är mäktiga, där det hänger medaljer och pokaler, bilder på legender, historiska fakta, tjocka mattor och tavlor med emblem som domineras av färgerna rött och vitt. Man ser en stor bred tunnel som man följer en liten stund och kommer ut på en grön gräsmatta, man ser sig om och ser hur läktarna sträcker sig uppåt mot himlen. Även fast det var matchdag igår och det är tomt idag så hör man ändå ekot från ramsorna av hemmapubliken från igår. Jag känner mig så ödmjuk och liten även fast detta är min arena, där mitt lag spelar, undra då vad fienderna känner när dom kliver ut på denna plats med 60 000 passionerade hemmafans som sjunger ramsor om det vackra Vicente Calderon, Atlético Madrids hjärta, våran borg, mitt hem och ingen annans. (Ett stycke av en kille från Atlético Madrids supportergrupp på facebook som praktiserade en sommar på Vicente Calderon och beskriver sin första dag på jobbet)
Satt på ett SAS flyg för två månader sedan som skulle mellanlanda i London på väg hem. Jag älskar att ha fönsterplats när flyget ska landa i London. Efter det sista lager av moln har skingrat sig från vingarna så ser man London, och det som dominerar sikten och orsaken till varför jag vill ha fönsterplats är alla vackra fotbollsarenor man får se uppifrån, en efter en efter en.
Satt flera flera dagar senare och kollade på Romderbyt mellan Roma-Lazio och fick en tankeställare, hur är det egentligen med passionen, stolthet och hat i Italensk fotboll. Medan man går runt i Stockholm och inser att t.o.m den lilla huvudstadens lag har egna arenor med massiv historisk och geografisk anknytning till lagen, och jag kan gå så pass långt och säga att utan Söderstadion, Råsunda och Stockholm Stadion vore lagen utan identitet och stolthet.
Rom är en stad med ca 2.8 miljoner invånare och har bara en enda fotboll/olympisk stadion som man dessutom delar med hatobjektet Lazio.Många många många mil norrut i en stad som kallas Milano, ett helt annat datum så förbereder sig Rossoneri för att möta sina värsta fiender, Nerazzurri i ett hett derby, men man är inte överens om arenan ska kallas San Siro eller Giuseppe Meazza innan match. I Juventus ledning sitter man och skriver ett fint brev till Torinos ledning om man får spela sina matcher på Il Toros hemmaplan.
Undra vilket kaos det skulle det skulle bli om man gick ut och t.ex. sa till Atletico fansen att vi kommer ha Bernabeu som hemmaplan i framtiden med Real, eller meddela Arsenal fansen att hädan efter spelar vi hemmamatcher på Stamford Bridge, eller varför inte meddela Everton på en gång att man kommer dela arena med Liverpool. Och AIK kan ju lägga om sina träningstider så det passar med Djurgården eftersom båda kommer spela sina hemma matcher på Stockholm Stadion. Jag har svårt att förstå mig på denna supporterkultur som tillåter sitt älskade lag att dela dubbelsäng och ligga sked med sin värsta fiender, som egentligen inte ens ska bo i samma trappuppgång, kanske i nästa port, inte närmare.
Hur ska man som utomstående tolka detta enligt mig förvirrade och opassionerade tillstånd.Är det ledningen och kostymgubbarna som är för snåla och okunniga för att bry sig om fansen eller är det nåt annat, för detta är beteende jag helt oförstående till. Enligt en europeisk arenaundersökning jag läste på Internet av ett tyskt fotbollsmagasin så är det endast San Siro/Meazza av dom Italenska arenorna som ligger bra till, annars ligger Div 3-4 arenor i England och Div 2-3 arenor i Spanien bättre till än Serie-A arenor i kvalitet, storlek och på att fylla arenor.
Att t.ex. en storstad som Rom inte kan fylla Olimpico är för mig ett väldigt stort frågetecken, och att enligt rykten fotbollstokigt land som italien har så svårt att fylla dessa arenor är också ett mysterium.Det är ingen snack om saken att det spelas bra fotboll i Serie A, även fast de andra lagen utanför top 5 sällan syns i europeiska sammanhang där spanska mellan- och bottenlag varit dominanta senaste åren. Dessa är några av den så kallade fotbollspassion, lagkärlek och rivalitet Italien sägs ha mellan lagen, men samtidigt bor man ihop, har romantisk hemmakväll och matar varandra med chips och dip för ett senare gå till sängs tillsammans.
Några är över 100 år, en fyller 100 i år, och några andra är snart där, ni är stora killar och tjejer nu, kanske dags att skaffa egen lägenhet snart? Det kommer nog snart en semiromantisk och poetisk artikel från en känd Italienredaktör för att förklara detta för mig, ser mycket fram emot att läsa den.
