Resekrönika från Romderbyt - Del 3 av 3
"Det sa bara pang. Sedan så ser jag Daniel hoppa tre rader ner, Pontus försvinna ner mot plexiglasen och jag finner mig själv hoppa runt med någon totalt okänd italienare på ryggen. Valon Behrami har gjort 3-2 mot Roma i den 92:a minuten".
När vårsolen väl ligger på i Rom kan det bli riktigt varmt, speciellt för en blek svensk likt mig som är van vid regn och rusk 340 dagar om året.
Så efter middagen så bar det av till vandrarhemmet för en välbehövlig dusch.
På vägen till vandrarhemmet så slog det mig hur opåverkade romarna var av denna värme. Vi snackar 25 grader i solen och helt vindstilla. Ändå går folk runt i varma jackor eller flera lager tröjor. Jag såg till och med en kille med dunjacka och mössa!
Om det nu är för att de verkligen tycker att det är lite kyligt eller om det bara är en bortförklaring för att få ha på sig sina moderiktiga jackor, det låter jag vara osagt.
Jag tror dock på det sistnämnda.
Efter duschen var det på med den nyinköpta tröjan innan vi började gå mot Porta Piá igen för att träffa resten av "LazioFevergänget".
Vi tog ett par öl, satt och snackade lite om förväntingarna inför matchen och pratade om tidigare derbyn. Vi var ett riktigt skönt gäng.
När Ville hade käkat upp sin pizza(det var en tysk kille som förövrigt kom på att han aldrig någonsin sett Ville utan något att äta eller dricka i handen) så drog vi oss ut till busshållplatsen och väntade på bussen. Det var en mycket tyst väntan.
Nervositeten speglades i var och ens ögon och jag kunde inte sluta gå fram och tillbaka längs med gatan. Helt plötsligt kändes allt så verkligt, så påtagligt nära. Det kändes i varje nerv, ben och sena att det var derby. Under flera veckor hade man föreställt sig hur det skulle kännas att stå där på den ljusblåa delen av Olympico igen.
Känslan av att få skrika, gråta, glädjas och bära fram laget i ditt hjärta. Och nu var drömmen så nära att det nästan gick att ta på den.
Förhoppningarna om en Laziovinst fanns bland oss, men ett oavgjort resultat skulle vara nog att glädjas över. Jag tror inte det var någon som myntade orden"Idag skall vi fan vinna", vilket språk man än använde sig av. Drömmen om en vinst fanns bara som en vinskning i Romkvällen, som hade blivit kylig.
Att tro på en vinst, när Roma hade ett mycket bra facit bakom sig innan derbyt, i samband med vetskapen om att det inte var särsklit längesedan Lazio förlorade mot Cagliari med en man mer, skulle var idiotiskt.
Men det finns alltid hopp, speciellt mot Roma med Totti i startelvan, det var det som jag intalade mig själv, men jag sa det aldrig högt...
Roma med Totti befinner sig i ett mentalt underläge mot Lazio. Vi är den stygga, elaka, ljsublåa lilla mardrömmen som väcker Totti(och söta Ilary) om nätterna.
Sedan Di Canio återvände 2004 så har Roma vunnit 2 av 8 derbyn, under inget av dessa har Totti, Romas hänförare och enligt enögda romanisti även världens bästa spelare, varit på planen. Han har varit "skadad" under dessa derbyn. Totti är en kapten som spottar spelare i ansiktet, som brukar fysiskt våld mot sina egna lagledare och ständigt får hela Roma att kretsa runt honom. I tidingarna skrivs det lika ofta "Tottis Roma" som
"Romas Totti". Men vad händer då när denna symbol hamnar i ett psykiskt underläge?
Vad händer när denna stora spelare som har sett till att allt spel skall gå igenom honom, inte vill ha bollen?
Sedan Di Canio-derbyt har Totti sett rädd ut för bollen och för Lazio. Han är mer rädd för att förlora än vad han är sugen på att vinna. Sanningen är ju dock att Totti aldrig klarat att möta Lazio, och den sanningen kan inte ens romanisti blunda för.
Totti har ju som bekant gjort en hel del mål för sitt Roma, och ett par läckra sådana också, och visst är det stort att han slog klubbrekordet för flest gjorda mål.
Men den stora kaptenen har också ett annat rekord, och det lyckades han slå redan som 26-åring! Totti lyckades med bedriften att bli den spelare som förlorat mest Romderbyn genom tiderna(8st redan då)!
Rekordet står sig än idag och för varje derby som han spelar så blir det mer och mer ointagligt.
Och titta på derbyt som denna resekrönika behandlar, vart var han?
Detta mot ett lag som ett lag som tydligen inte är så värst bra...
"- Att jämföra Romas målvakt med Lazios målvakt är som att jämföra Bruce Springsteen med Lasse Berghagen.
- Att jämföra Romas backlinje med Lazios backlinje är som att jämföra Vito Corleone med Massimo Fanucci.
- Att jämföra Romas mittfält med Lazios mittfält är som att jämföra Tony Montana med Napoleon Dynamite.
- Att jämföra Romas anfall med Lazios anfall är som att jämföra Jules Winnfield med Ringo “Pumpkin”.
För er som känner igen det är det Roma reds. lite småbusiga inför derbyt/svara Robin artikel. Känns ganska så dumt att säga något sånt när man vunnit 2 av de senaste 9 derbyna? Läs på lite!
Eller är det så att Lasse Berghagen plötsligt fått en jävla fin stämma?
Lite bonusínfo om skyttekungen Totti(Jules Winnfield): Mot Lazio har han mäktat med fantastiska 3 mål på de senaste 14 derbyna!
Go Totti, bäst när det gäller!(Rocchi har förövrigt bara ynkat med 4 mål under hans 8 derbyn i klubben. Eller Ringo "Pumpkin" var det va?)
Åter till detta derbyt, även om jag som sagt inte kan understryka Tottis betydelse för
Lazio(!) tillräckligt mycket. Efter ett par byten med bussen och spårvagnen så började vi gå mot ett redan kokande Olympico. Jag älskar den promenaden. Varje romanista och laziale som möts på vägen tittar varandra lite extra i ögonen, Lazio och Roma halsdukar säljs överallt och ingenstans, Olympico lyser upp himmeln och man ser Tiberns smutsiga vatten rinna under bron. Den promenaden är bara den en uppladdning, bara den promenaden ger mig rysningar.
Utanför Curva Nord köpte jag en riktigt snygg halsduk, och ett par av oss andra gjorde samma innan vi splittrades för matchen. Dom där stegen uppför trappan innan man ser Olympicos fyllda Curvor är grymma. Det är snabba steg, det är steg med förväntan och nervositet. Och varje gång man når toppen så blir man alltid lika häpen och imponerad. Flaggor som ständigt rör sig, ramsor som rullar och Paolo som pratar i sitt ämbete av speaker. Grym stämning!
Nu var det bara en timme kvar tills il derby...
Innan matchen så kom Totti och Rocchi, de båda kaptenerna, fram till Gabrieles minnesbild vid Curvan. Det var en oerhört fin gest som man sent glömmer.
Vi applåderade hans minne tillsammans med resten av Olympico.
Fotboll är inte allt i livet¨mina vänner...
Bara nästan.
Först ut att värma upp av Laziospelarna var vår egen Supernonno,
träningsoverallens bästa vän, och han var så där skönt loj som man kan förvänta sig av en 43-åring(han fyllde förövrigt 44 häromdagen). Tänk att denna mannen får uppleva höjdpunkterna i sin karriär först nu.
Bara i Lazio, bara i Lazio...
Stadion fylldes sakta upp och jag slängde en blick på klockan. Det var bara 5 minuter kvar, och det hördes. Det var en magisk stämning!
Det hela eskalerar när Non Mollare Mai börjar rulla på läktaren.
Kort därefter blåser domaren igång matchen,
Derby della Capitalé är här!
Roma gör 0-1. Det är ett sådant oförtjänt, turligt, äckligt mål som bara lag i grym form gör.
Jag förvandlas till världens största pessimist. Jag sätter mig för första gången sedan domaren blåste igång matchen ner på min stol och begraver mitt ansikte i mina händer. Då tar Daniel tag i mig, rycker upp mig och säger; "Detta är fan inte kört, dom spelar ju hur bra som helst". Strax efter börjar en av de mest kraftfulla "Forza Lazio Alé" jag någonsin hört höras på Olympico. Vilket stöd! Vilka fans!
Detta är tifosi som vart med om mer än bara ett insläppt mål!
Och Lazios kvittering lät inte vänta på sig. Efter ett underbart vackert anfall så får Kolarov bollen ute på sin vänsterkant och hittar Pandev. 1-1. Allt exploderar!
Man blir som galen när Lazio gör mål, det är som att en sten släpper från bröstet och man är inte det minsta rädd för att krama män.
Det är en sån sjuk glädje så det bara kan upplevas, det är omöjligt att återberätta.
Rocchi hinner slå in ännu en värdelös slagen straff och Roma kan turligt kvittera efter att försvarspelet havererat totalt.
-Nåja, tänker jag, så länge inte Inter förlorar är ett oavgjort resultat något som man får vara nöjd med. Klockan närmar sig 92:a minuten när bollen hittar ut till fantastiska Pandev på högerkanten. Han vänder upp, och slår bollen mot bortre delen av straffområdet där denna säsongens antiklimax Mauri får en tå på bollen men det är ingen Laziospelare där. Eller?
Efter en helt makalös rush så dyker Valon Behrami upp på bortre stolpen, hinner före både Juan och Doni och trycker, verkligen trycker, in bollen i mål.
Reaktionen på läktaren lät inte vänta på sig.
Det sa bara pang. Sedan så ser jag Daniel hoppa tre rader ner, Pontus försvinna ner mot plexiglasen och jag finner mig själv hoppa runt med någon totalt okänd italienare på ryggen.
Valon Behrami har gjort 3-2 mot Roma i den 92:a minuten, och jag har nog aldrig upplevt en sådan gränslös, galen och sanslös lycka som då.
Självklart ville firandet efter matchen aldrig ta slut, och maken till "Vola Lazio Vola" kommer jag antagligen aldrig få uppleva igen. Jag befann mig i ett ett tillstånd där det inte finns något som kan stoppa dig från att leva ut till det fullaste. Jag kommer ihåg att jag kände mig berusad och helt borta i huvudet, trots att jag inte hade druckit något under matchen.
I vårat segerrus drog vi efter Ville till någon bar där laziali hade samlats. Det var självskrivet bara glada miner, och det kom fram en man och sa; Jag har varit på varje derby i 20 år, men maken till det vi såg i kväll har jag aldrig varit med om.
Wennerström ringde ner från Stockholm och han lät ganska hes han med, han var förstås otroligt glad men även lite orolig för att han skulle bli bemött av sina grannar efter kvällens högljudda föreställning från hans lägenhet.
Den 19 mars 2008 var dagen då Valon Behrami blev hjälte, dagen då säsongen räddades, dagen då Lazio kanske spelade bort Roma från Scudetton och dagen då Gabriele fick sin hyllning.
Tack Lazio, för ett minne som jag aldrig någonsin kommer glömma.
Tack Lazio, utan dig vore jag så mycket fattigare än vad jag är idag.
Och slutligen; Tack Behrami!
CON LA TESTA E CON IL COURE!
