Birro: Vem äger en fotbollsklubb?
Frågan kanske verkar lite löjlig men tänk efter ett tag. Många håller nog med mig om att kärleken till ett lag inte står särskilt långt efter kärleken till en människa.
I den kärleken är det fult att tala om ägande. Ingen vill bli ägd. Man vill vara förälskad, trogen men ändå fri. Börjar man låsa in sin kärlek (som berättaren i Marcel Prousts mästerverk På spaning efter den tid som flytt…) är man illa ute. Det går inte att äga kärlek.
Många skulle säkert säga att det är pengarna som styr vem som äger en klubb. Jag håller inte med. Det talas ofta om att det italienska samhället i allmänhet och den italienska fotbollen i synnerhet är korrupt. Det stämmer till stora delar. Men vi har ännu inte i Italien haft ett Manchester City- fall där en mer eller mindre öppet superkriminell man kommer in och köper klubben. England är rena Monopol. Lagen blir strykjärn, hattar och bilar av papp att flytta runt. Fotbollens värld är ingen rättvis värld. Det ges inte efter förtjänst. Men kärleken är fantastisk eftersom den finns i överflöd.
Klubben vi älskar kan bete sig som en hora och skreva åt alla håll. Samtidigt vill vi att vår älskade ska vara vid liv, ha råd med vackra kläder, vara lycklig och överleva i en tid och en värld där man går under snabbt om man inte har pengar. Vi vill att vår kärlek ska glittra, att vårt hav av eld ska bölja under våra fötter. Vi är en nerv. Vi är med där nere på plan. Vår kärlek är inte alltid rationell eller begriplig men den håller oss vid liv. Den skänker legitimitet åt våra liv när vi står förvirrade i mörkret, när vi sträcker ut en arm in i ett okänt rum.
Först talades det om att vårt älskade Roma skulle hamna i amerikanernas majonäsflottiga händer. Nu sägs det att araber är villiga att betala mer. Jag undrar vad Fini, Bossi och Berlusconi tycker om att muslimer går in och köper en av Italiens största klubbar. Kommer hetsjakten att rikta in sig på de nya ägarna? Kan araber gå in och äga ett italienskt fotbollsflaggskepp? Vad händer med den italienska identiteten? Är det nödvändigt med italiensk identitet och vad är det i så fall? Jag är italiensk medborgare men har bott nästan hela mitt liv i Sverige. Jag är bräckt vatten, både svensk och italiensk. Jag känner mig inte hemma någonstans. Och överallt. Så fungerar också kärleken. Finns det en krok att hänga sin rock på, kanske en galge till kostymen, en fåtölj och riktigt gott kaffe kan jag gott tänka mig att stanna ett tag. Ett fönster ut mot en lugn gata och så solen som en varm hand runt hjärtat. Vad kräver en man mer?
Så mycket kan vi ju säga att en arabisk ägare till en klubb i Nord är helt uteslutet. Deras främlingsrädsla skulle aldrig tillåta det.
Jag vet inte om det är bra eller dåligt för Roma att köpas upp. Frågan är kanske dessutom helt onödig att ställa. Det kanske är som inför en helt nödvändig operation. Man frågar sig inte om man behöver den eller inte. Man dör utan den. Kanske kan det också vara nyttigt om en utländsk ägare kliver in och blåser upp allt korrupt damm som lagrats under alla år i italiensk ekonomi. Kanske skulle italiensk fotboll må bra av bönemattor i korridorerna under Olimpico. Kanske är det alltid nyttigt att bjuda in det som skrämmer för långa samtal runt stora bord. Jag tror på dialog. Jag tror på förändring. Jag tror inte på att stå och lipa i ösregnet med krampaktigt grepp om det förflutna. Framtiden kommer. Vad vi än gör.
Jag undrar ändå vad påven säger om att Roma skulle kunna bli ägt av muslimer. Men hellre araber med mycket pengar och passion för fotboll än amerikaner med mycket pengar och passion för…öh…?
För övrigt är det faktiskt du och jag som äger klubben. Det är vår kärlek som får hjulen att snurra. Det är våra guldröda drömmar som skapar framtiden. Det är våra flaggor, våra halsdukar, våra pengar, våra matchbiljetter, teverättigheter, våran makt. Det är vår sång som rullar över Rom. Det är våra röster som fyller i längs Roma, Roma. Det är vi som älskar. Det är vi som lider. Det är vi som står där i ljuset efter 1-7 mot United, stolta trots allt, vackra, tålmodiga, kärleksfulla. Det är vi som inte sover efter De Rossis straffmiss. Det är vi som ligger vakna och går igenom laguppställningar och straffsituationer. Det är vi som är klubben. Vi kanske skrapar ihop våra sista mynt för att ha råd med en resa och en matchbiljett men det är ändå vi som är Roma. Vi är en del av undret. Vi är en del av mot och medgång. Om så ägarna bär Armani, käkar hamburgare till frukost eller är muslimer så finns det en flagga nedhamrad i vår varmaste muskel.
Det är vår kärlek som är klubbens hjärta. Det glömmer vi ibland när vi läser om de stora summorna. Det kanske inte alltid känns så men det är vi som är Roma. Det är vår fria, okonstlade, brutala, skoningslösa och barmhärtigt solidariska kärlek som är Roma. Vi har tolkningsföreträde.
Vi äger Roma i våra hjärtan. Glöm det aldrig.
