Birro: Jag har en ryggrad av stål
Jag går stolt och rak genom det lätta regnet.
Det här var Inters vinst mycket mer än det var Romas förlust.
Vi har alla anledningar att vara stolta i dag. Vi är här tillsammans. Varje kärlek har två hjärtan, ett mörkt och ett ljust, ett rött och ett gult.
Jag är stolt över Roma. Jag möter människors blick. På tunnelbanan sjunger ett gäng Interfans och jag går fram och gratulerar dem.
Det är också en del av Roma. Heder, värdighet, tålamod och solidaritet är enkelt att visa när lamporna är på, när alla ser.
Men att bete sig värdigt i mörkret, när ingen ser, i regnet en bortglömd eftermiddag på andra sidan stan. Det är svårare. Att vara stor, ädel och tolerant när man vinner är det enklaste som finns. Att vara det efter att ha snubblat på tröskeln till segern är desto svårare.
Vi gratulerar Inter med öppet hjärta och utsträckt hand.
Vilken dräglande babian som helst kan förbanna segraren. Bitterhet är en lyx vi inte har råd med.
Jag minns våren 06 när jag och min sambo förlorade vår som i för tidig födsel. En del människor blev rädda för oss, för sorgen, för kraften i förlusten, för makten i gråten, för våra rödgråtna ögon och ledsna blickar.
De drog sig undan. När vi behövde de som mest fanns de inte där.
Det är inte kärlek.
Kärlek är att gå rakryggad genom regnet genom stan dagen efter att man blottat sitt hjärta och sitt liv på löpsedlarna och i teve.
Kärlek är att se människor i ögonen.
Mod och heder är att gå i sin gulröda matchtröja genom Milanos blåsvarta gränder med händerna utsträckta till gratulation och försoning.
Italiensk fotboll, Italien överhuvudtaget, behöver mycket mer av försoning, mindre av de vassa armbågarnas praktik. Italien behöver snabbare vägar mellan folks hjärta. Det är samma passion. Det är samma kärlek. Den riktar bara sin blick mot andra färger, ett annat lag.
Vi kan vara stolta över vårt Roma. Vi ska vara stolta över att vi tagit mer poäng och fler segrar än någonsin tidigare. Det är fantastiskt mäktigt. Roma har aldrig varit bättre än i år. Att Inter visade sig vara tre poäng bättre är det bara att applådera. Det gör inte vår bedrift mindre. Det gör inte kraften i allt vi varit med om den här säsongen ett enda dugg mindre.
Vi slog ut Real Madrid i Champions. Vi kom tvåa i ligan. Vi är i final i cupen. Det är ett fantastiskt facit. Roma, staden och laget, är sånt som bygger en ryggrad av stål. Vi är stolta krigare i kärlekens arme´.
Vi har ingenting att skämmas för. Vi sluter oss samman. Vi samlas i mörkret och smider nya planer. Vår tid kommer.
I besvikelsens stund blir pojkar till män. Man växer genom att värdigt möta katastrofen. Jag vet det. Ett halvår efter vår son födelse och död drabbades vi en gång till av samma sak. Vad gör man då? Hur orkar man ta sig vidare? Man tvekar inte ens. Man utesluter alla val. Man överlever. Varför? Därför att man har en uppgift. Och den uppgiften är större än undergången.
Livet och kärleken är alltid starkare än döden.
Därför att det inte finns någonting på den här jorden som är tillräckligt starkt för att tvinga ner oss på knä under någon längre tid. Vi är bara nere i gruset och vänder. Vi stannar aldrig där. Regnet i nacken är snart sol och gruset vi spottar är strax tusen kyssar.
Tacka er själva för att ni håller på ett av världens vackraste fotbollslag. Sträck ut en hand till vinnaren och bli en vinnare själv. Och så slipper ni se mig springa naken runt Colosseum. Bara en sådan sak.
Forza Roma!
