Campioni d’Italia: Parma 0 – 2 Inter
Med en jagande vargflock i nacken var det bara seger som räknades för Inter. Och efter ett superbyte av Super-Zlatan (eller Zuper-Zlatan – kolla gratisreklam till bladet) så är vi där vi började säsongen. Som mästare.
För det första måste jag ursäkta mig för denna usla matchrapport. Efter två sömnlösa nätter och matchnerv dagen lång glömde jag bort min lilla anteckningsblock som jag alltid har med mig när jag har matchrapport, men det hade kvittat då all min objektivitet var som bortblåst. Istället får vi väl gå på känsla, och en sån här dag kan det ju gå lite hur som helst. Än en gång ber jag om ursäkt...
Mancini ställer upp laget med Julio Cesar i mål, Maxwell och Maicon på var sin kant, förra veckans svarta får, Matrix samt Tyson i mittlåset. I mitten spelade från vänster Cesar, Zanetti med sitt C, Vieira, Deki samt i en offensivare roll på kanten Baby Mario. Ensam på topp spelade Cruz.
Matchen börjar lite trevande för Inters del. Det kändes som att det var en hel del nerver i laget. Parma visade genast att man tänkte sälja sig dyrt. Laget tar skott från avstånd och bombarderar med inlägg. Och så fort en Interspelare får bollen så kommer det en stenhård glidtackling. Javier Zanetti, kaptenen som aldrig ryter men leder sitt lag genom förebild, försöker få tag i bollen och göra en av sina patenterade raider för att ge laget lite andrum, men den gode kaptenen hinner inte mer än ett par meter förrän en glidtackling hugger ner honom. Det var så Parma tänkte vinna matchen.
Men Inter tuggade sig in i matchen främst genom sin överlägsna fysik. Genom spelare som Paddy Vieira, Rivas och Maicon. Kraftexemplar. Och man började etablera spel högre upp i banan., främst genom högerkanten och Maicon.
När man snackar om det nya Inter så snackar man om vinnarskallarna i laget. Om Zlatan, Vieira och Cambiasso. Men ofta glömmer man brassen på kanten. Douglas Maicon som aldrig haft en titellös säsong sedan han kom till Europa. Snacka om vinnare.
Idag visade Maicon att han fortfarande är en vinnare. De attacker Inter hade gick allt som oftast genom Maicon, som löpte, dribblade, slog inlägg, stack in i boxen och han med ett avslut. Underbart att se och sådan drar med sig hela laget.
Dock stod det fortfarande 0-0 i halvlek. Och min puls gick fortfarande i 190. Det kändes som om det saknades något – Zlatan. Men var han i så pass bra form att han kunde komma in och göra en skillnad? Under pausvilan får vi i alla fall se honom värma upp.
Andra halvlek startar och efter sex minuter går en vilsen Cesar ut och in kommer Zlatan. Genast ser man hur bollarna söker sig till honom. Knappt tio minuter efter bytet får man till en kontring, bollen landar hos den i år så kritiserade Dejan Stankovic, denne driver upp bollen och när alla tror att han kommer tappa den passar han ut den till Zlatan, som i samma rörelse som han tar emot bollen vänder bort en försvarare, avancerar med ett par touch kollar upp och placerar bollen vid målvaktens högra stolpe. 0-1!!! Ett typiskt Zlatanmål och i detta fall ett underbart magiskt Zlatanmål. Jublet känner inga gränser och glädjetårarna får äntligen rinna fram – eller var det tårar av lättnad?
En 1-0-ledning är dessvärre aldrig särskilt betryggande och när hela laget går ner i en defensiv så får man den känslan av att det kanske, kanske skiter sig i alla fall. Är det något vi borde ha lärt oss denna säsong så är det att inte spela på resultatet. Och ska sanningen fram så är Parma rätt nära ett mål. Parmaspelarna kämpar och sliter för en kvittering. Men när ett lag trycker på som mest för att göra mål så blottar de sig i försvaret. Zlatan fick ett friläge, men brände det. Men han vore inte Zlatan om han inte kommit tillbaka på bästa sätt. En dryg kvart efter sitt ledningsmål dök det upp ett inlägg från högerkanten (ja, just det, från Maicon) och landade på ett par 45:or tillhörande en Malmöpåg. 0-2 och nu var det väl inget snack om saken, Inter skulle än en gång koras till ligamästare. Att det minuten senare plingade i rutan och visade att Catania kvitterat mot Roma var bara grädden på moset. Den sista kvarten av matchen minns jag bara som ett enormt glädjerus till tonerna av Pazza Inter som vi spelade provocerande högt på sportbaren.
Inter har för tredje året i rad vunnit scudetton, för andra året på plan och för första gången utan några som helst krusiduller. Så jag frågar Italien, Sverige och resten av fotbollseuropa – är vi värdiga mästare i era ögon nu?
Vackraste ögonblicket idag: Dejan Stankovic’ tårar vid sidlinjen.
Matchhjälte: Zlatan Ibrahimovic
Matchhjälte II: Maicon
***
Plats: Stadio Ennio Tardini (28,783 fullsatt)
Domare: Gianluca Rocchi
Mål: Zlatan Ibrahimovic 2 (62', 79')
Varningar: Parravicini 15', Cesar 25', Vieira 36', Cigarini 43', Castellini 67', Lucarelli 88'
Siamo noi, siamo noi, campioni d’Italia siamo noi!!!
