Zlatan Ibrahimović
För en Malmökille med invandrarbakgrund som jag själv är som följt Zlatan från hans första inhopp i Allsvenskan som 17-åring fram till scudettohjälte för FC Internazionale är Zlatan det största som har hänt mig rent fotbollsmässigt. Dock måste jag påpeka att han gjort rätt val i karriären för att hamna i den platsen i mitt hjärta. Under tiden i Juventus ville jag att de skulle förlora alla matcher med 3-2 och att Zlatan skulle ha gjort de två målen. Hade han valt Milan skulle jag antagligen fortfarande beundra honom men aldrig avguda honom så som jag gör nu. För visst är jag Zlatanist men först och främst Interist.
För det första är det väl dags att avliva myten om att Zlatan inte presterar i de stora matcherna. I söndags gjorde han två mål och var stor matchhjälte i Inters viktigaste match på 2000-talet. Han har dessutom gjort två mål och en assist på tre Milanoderbyn, varav han var den store hjälten i åtminstone en av dem. Han har gjort mål mot andra italienska storheter så som Roma, Fiorentina, Lazio och Palermo. Han har avgjort mot oss under hans svartvita tid (vad avlägset det känns). Han har spelat en avgörande roll när Turinlaget besegrat Real Madrid i CL. Han har spelat fyra säsonger i Italien och vunnit fyra scudetto (vissa säger två, andra säger fem då man menar att han tillhörde Inter då titeln övertogs av Inter). Han har tagit Sverige till ett VM (det fantastiska målet mot Ungern) och han har tagit oss vidare från gruppen i EM (det fantastiska målet mot Italien). Är det någon som fortfarande tvivlar på hans förmåga att vara bäst när det gäller?
Vad är då det största med Zlatan? Att han avgör de stora matcherna (som vi precis konstaterat)? Eller att han gör fantastiska mål (som de nyss nämnda landslagsmålen, samt målet mot Samp, Breda, Spartak Moskva och ett gäng till)? Eller att han är den största stjärnan i det bästa laget i en av Europas bästa ligor? Allt detta gör Zlatan enorm, men det är inte det som gör Zlatan stor. Låt mig vidareutveckla det hela…
Zlatan är Zlatan sägs det. Men man kan också säga att Zlatan är Sverige, i alla fall det nya Sverige. Det nya Sverige som inte står i bakgrunden på klassfotot och är nöjt med att synas på bild utan det nya Sverige som armbågar sig fram för att synas centralt på bilden.
Zlatan är född i Malmö, en stad där 50 % av de unga har invandrarbakgrund. Han är uppvuxen i Rosengård, där det finns skolor där helsvenska elever är lika vanliga som en afrikan i en ku klux klan möte. Och han är nationalhjälte i ett land som gillar att profilera sig som ett land med blonda bystiga svenskor och blåögda bredaxlade modellgrabbar. Visst finns det en hel del hålor i Svea rike som anser att Marcus Allbäck och Elmander borde starta i EM, men gemene man tycker ändå att Zlatan Ibrahimović från Rosengård, Malmö, är Sveriges bästa fotbollspelare.
Vi lever i ett segregerat land, även om det finns politiker som vägrar inse det. Vi lever i ett land där familjer ibland bor åtta stycken i en tvåa, där man aldrig får höra svenska och därför inte förstår det, där ungdomar har så lite att göra att de sätter fyr på saker för att få bli jagade av polisen en stund. Dessa människor känner sig nästan aldrig som svenskar. Men så händer det då och då att dessa människor tar på sig en gulblå landslagströja, sjunger med i nationalsången och känner stolthet över den vackra svenska flaggan. De gånger de gör det beror det på att Zlatan ska spela landskamp. Det är storheten med Zlatan. Visserligen hör det till att han är en megastjärna i ett världslag, en spelare som kan dra fem gubbar, få ner målvakten och rulla in bollen bredvid honom, för hade han varit en stabil mittback i Rennes så hade inte många höjt ögonbrynen. Zlatan får 100 000-tals människor bosatta här men med rötter i andra delar av världen att känna sig lika svenska som vilken Svensson som helst, i alla fall under 90 minuter.
Tack Zlatan för dina mål igår. Tack Zlatan för dina karriärval. Tack Zlatan fför alla underbara glädjestunder. Tack Zlatan för att du är Zlatan.
