Birro: Vad kännetecknar en mästare?
Vad kännetecknar en mästare? Är det ett darrande leende när man förlorar? Är det den sänkta blicken? Är det den sprickfärdiga falska fasaden man håller upp mot världen medan clownen gråter där bakom?
För mig kännetecknas en mästare, un campione, av värdighet, av solidaritet, av tolerans och god smak. Av ”hyffs” som min gamla sjöjdlärare envisades med att tjata om. Det betyder inte att man alltid måste vara en foglig kugge i någon annans maskineri. Men det betyder att man bär ett ärligt uppsåt i sina ögon, också när ingen ser, också när man är ensam med Gud, i stillhet, i mörker, i kyrka, på torg med en kaffe och en tidning. Det betyder att man väljer sina strider, att man vet varifrån man kommer.
Un campione är en människa som gått igenom regnet och kommer fram utan att behöva stampa av sig regnet. Han ser alltid sina medmänniskor i ögonen. Han håller ryggen rak eftersom han vet att han är fullständig i sin otillräcklighet, att han bryter igenom ibland, att han drattar på arlset med jämna mellanrum och att det är okej att det är så. Un campione har värme i sitt leende, har en gudlröd sorgkant runt solen.
På övertid, i mästerskapets sista sekund, tar Roma tillbaka initiativet. Inter är mästare. Vi behöver inte tycka om det men vi respekterar det med hela vårt hjärta. Nu är också Roma mästare. Att vinna cupen två år i rad är mästerligt.
Roma är en vacker klubb. Roma är ett kryss på kartan. Roma är så mycket mer än bara ett lag någonsans i världen. Det är nästan en hel kod till livet, hur man uppträder, hur man lyssnar, hur man talar med sina medmänniskor, hur man förhåller sig till en värld som gör vad den kan för att släpa människovärdet och allt heligt i smutsen.
Men Tibern glittrar ikapp med solen när vi tar promenaden över bron och in i Trastevere.
Jag är räddare en vardagkväll i Norrköping när jag går hem än jag är i Rom.
Jag går i de smala gränderna mitt i natten och det värsta som hände rär att en vespa plöjer gatan i för hög hastighet.
Det är fantastiskt.
Nu är säsongen över. Det har varit en mäktig säsong. Roma tar fler poäng och fler segrar än någonsin. Vi vinner cupen. Vi står med fötterna i helig mark och behåller vi bara vår ödmjukhet, vår kärlek, och vår lagkänsla kan det vi bygger bli ännu ståtligare i framtiden.
Man har ju sköldar för att försvara sig. Inter lär behöva sin lilla sköld. När vi vinner vår lilla sköld nästa år ska vi bära den som ett extra hjärta, och inte som ett skydd.
Forza Grande Roma.
