I Napoli går inte fotbollen att döda
En krönika från en resa till Napoli och Stadio San Paolo.
Jag har inte ätit eller druckit något på hela dagen. Den napolitanska solen har obarmhärtigt ställt sig i zenit och bränner min vårbleka hud. Människor överallt, springandes eller på vespor och ett oupphörligt tutande. Små ungdomsgäng, gubbar, familjer, huliganer. Det är rörelse överallt och jag känner mig som Madonna i Ray of light-videon. Bredvid mig står en gammal man med trasiga kläder som säljer Caffé Borghetti, de små kaffelikörampullerna, och vrålar gång på gång ut sina priser rätt i mitt öra. Inifrån arenan, på andra sidan muren, dånar en mäktig visselorkan när Milans spelarbuss anländer. Jag sjunker ner på en tunn trottoarkant och lägger mitt ansikte i händerna. Det är kört.
Det är meningen att min kompis Davides optiker ska släppa in oss på arenan. Jag har åkt hela vägen från Sverige till Italien till Napoli till Fuorigrotta och slutligen till San Paolo för mina drömmars match och förlitar mig på en optiker. Vi har sprungit omkring som galna mellan olika mystiska portar där vi tydligen ska kunna smita in men inget händer. Hur mycket skulle jag lägga för en svart biljett? I det här läget absolut 1000, kanske 2000, kanske mer... men de där biljetterna är nästan alltid falska, vi skulle bara bli blåsta på pengarna.
Vi har kommit alldeles för sent. Först blev vi stoppade av några halvfascistiska poliser i ridstövlar på motorvägen och hamnade sen mitt i det berömda napolitanska trafikkaoset. När nu ett gäng grabbar blir påkomna efter att ha försökt smuggla sig in i en ambulans ger jag upp. Det är en hög mur som skiljer oss åt, mig och drömmen. Jag tänker på Berlinmuren, på muren som Israelerna har byggt, jag tänker på älskande som hamnat på olika sidor, jag är svimfärdig, helt tom inuti och fruktansvärt melodramatisk när hoppet slutligen överger mig.
Då, från ingenstans, glider en fetare och skäggigare variant av Clemenza i Gudfadern upp i en port och vinkar till oss med den mest diskreta handrörelse. Han är klädd i en brun dubbelknäppt kostym som spänner över den väldiga magen och pratar oavbrutet i telefon. Mitt intryck är att allt denne optiker sysslar med är att släppa in folk utan biljetter på arenan. Fortfarande som i ett töcken raglar jag uppför betongtrappan och ser däruppe ljuset i tunneln, Gode Gud vi är verkligen inne, tänker jag först nu och finner plötsligt mig själv göra korstecknet innan vi kliver in på läktarna och bländas av synen framför oss. Det är Napolis sista hemmamatch för säsongen och det tillsammans med motståndet har fyllt hela San Paolo med fotbollsintresserade napolitanare. Och exakt 12 Milanfans i buren. De har fått 4000 biljetter men knappt någon har vågat komma. Om man inte är suicidal är det ingen bra idé att hålla på fel lag härinne, tänker jag.
Plötsligt springer Domizzi uppför trappan från de underjordiska omklädningsrummen och jag finner mig samtidigt begravd under en gigantisk ljusblå flagga som vecklas ut över långsidan. I en glipa ser jag att supportrarna i Curva A betygsätter säsongen genom sina banderoller. Spelarna får 7/10 medan de blygsamt ger sig själva och alla kamraterna som sitter i fängelse, en solklar tia.
Matchen är igång. Napolispelarna ser ruskigt taggade ut. En hyperspeedad Lavezzi satsar hundratio procent på varenda boll och gamle Nesta är alldeles förbryllad. Det är ung energi mot gammal bekvämlighet och de överbetalda rödsvarta stjärnorna kommer för sent i varje närkamp, låter sig stressas, tappar ständigt bollar. Gattuso, den skotsktränade terriern, ser rädd ut. Kaká, en av världens bästa fotbollspelare, lyckas inte med nånting och Cannavaro kan sno godis från ett barn. När den underbare slovaken Hamsik så får bollen i en kontring, löper över hela planen, lurar upp en Milanback på läktaren och smeker in första målet exploderar allt runtomkring i ett ljusblått glädjerus och jag finner mig bli upplyft av en skrikande jättelik skallig man intill. ”Den som inte hoppar är rödsvart”, sjunger alla och jag ser en man på kryckor som gör allt för att ta sig upp i luften. Jag älskar din optiker, säger jag till Davide.
Napoli har egentligen inget att spela för men bärs fram av sin fanatiska publik. Det är en urkraft som jag aldrig tidigare har upplevt. Känns som att stå rakt under ett lyftande jetplan. Så fort en Milanspelare får bollen busvisslar varenda åskådare från kaxiga småkillar till bastanta tanter. En Figo på Camp Nou hade ryckt till. Och jag tänker att fotbollen inte går att döda.
Här på San Paolo, i Napoli i Italien går fotbollen inte att döda. Inga skyhöga biljettpriser, inga engelska publikvärdar som ber folk att sätta sig, inga dumma påfund från mäktiga fotbollsgubbar som bara vill tjäna pengar. Inget tillrättalagt kommersiellt filter som hindrar människors innerliga passion för den här fantastiska sporten att ta sig uttryck. Inget filter. Och kraften i resultatet kastar mig bakåt. Den söndagen i maj upplever jag inte bara mitt älskade lag fullkomligt spöa skiten ur nittiotalets största fotbollsklubb. Jag upplever hur en fotbollsmatch fortfarande kan innefatta livets starkaste känslor. Om det inte finns något filter.
/DRJAKE