Del 1 - Det “nya” Juventus och strävan efter Europaspel
Första delen av tre i en övergripande summering av Juventus återkomst till Serie A.
Frågorna var många innan premiären för Juventus hemma mot Palermo. Hade Juventus en tillräckligt bred trupp för att hamna i topp fyra? Skulle Alessandro Del Piero och David Trezeguét kunna fortsätta prestera i anfallet? Kunde nyförvärven hitta sina roller i klubben? Under försäsongen hade portugisen Tiago Mendes hämtats från den franska mästarklubben Olympic Lyonnaise. Även Sergio Almiron hade köpts in, han hämtades från Empoli. Mer offensiv kraft värvades från Udinese i hopp om att tillföra ytterligare en dimension. Vincenzo Iaquinta. Förväntningarna var höga och väntan hade varit lång - nu kunde Serie A börja på allvar.
Det historiskt sett starkt defensiva och “1-0 vinnande” Juventus körde fullkomligen över Livorno i säsongspremiären. Att Ranieri byggt en offensiv grund blev vi ganska snart varse om, men det defensiva kom att ifrågasättas flera gånger under säsongsinledningen. Med Jorge Andrade långtidsskadad efter några matcher fanns det ett stort frågetecken för hur mittbackskonstellationen skulle se ut. Skulle Ranieri våga satsa på en starkt kritiserad och misslyckad Legrottaglie? Trots att Juventus inte förlorade mer än två matcher fram till nyår, uppträdde försvaret under flera matcher som en hög förvirrade turister som nyligen anlänt till Grand Central Station i New York. Om vi inte hade haft Gianluigi Buffon, hade det säkerligen varit en större siffra i förlustkolumnen.
När det kommer till anfallsspelet visade David Trezeguét att det fortfarande fanns glöd i hans dojor. Med ett hattrick i första matchen skulle fransosen bidra med tyngd framåt och en trygghet som Ranieri ansåg oumbärlig för laget. Juventus första “stormatch” spelades i den fjärde omgången då La vecchia signora begav sig till Rom för match mot Roma. Den Rom-födde Ranieri skulle återvända till sin hemstad med ett taggat Juventus som efter en snöplig hemmaförlust mot Udinese behövde stärka sitt självförtroende och spelarnas karaktärer. Vi fick se ett tappert krigande Juventus som med en 4-3-3-uppställning kunde vinna, ja det kändes så, en poäng mot Spallettis skickliga Romanistas efter slutresultatet 2-2. Ett annat glädjeämne var också att få se Trezegol göra sitt 100:e mål i Serie A, enastående är ett milt uttryck för denna prestation som för alltid kommer att finnas inpräntat i historieböckerna om Juventus.
Vi ska komma ihåg att Juventus hade återvänt från en säsong i Serie B. Det har alltid funnits en speciell press på Juventus att prestera och vinna titlar. En vinnartradition är givetvis till för att bevara och det hade säkerligen Giovanni Cobolli Gigli och de andra styrelsemedlemmarna fortfarande som realistiska mål och krav. Trots trevande spel i flera matcher, blev ändå matchen mot Roma en nyckelmatch för laget. Det bevisades för motståndare, egna spelare, fans och journalister att Juve fortfarande var att räkna med. En institution i italiensk fotboll. Ett unikt varumärke och lite av en livsstil.
Framgång betyder pengar och pengar föder vinnare. Ett enkelt koncept som är applicerbart på fotbollsbranschen och som i näringslivet. Den europeiska fotbollen är ett koncept med inslag vinstmaximering - både vinster av matcher och ekonomiska vinster. Champions League är guldgruvan som alla storklubbar inte vill och har råd att missa. Å ena sidan för de sportsliga framgångarna och möjligheten att locka till sig världsspelare. Å andra sidan bygger stora delar av den ekonomiska grunden på ett deltagande i världens största och mest prestigefyllda klubbturnering. Ett oerhört viktigt och realistiskt mål för Juventus att uppnå.
Hösten fortsatte i sin takt och olika tankar om laget förbryllade mig vecka ut och vecka in. Jag visste inte riktigt hur mycket jag kunde lita på den annars så pålitliga gamla damen. När Juventus åkte till Neapel i oktober fanns det väldigt mycket att se framemot. Napoli var tillbaka i Serie A och resan till de södra delarna av Italien fick ett händelserik utveckling. Juventus fick två väldigt hårt dömda straffar emot sig i denna match och sedermera också stryk med 3-1. Debatten tog genast fart vad gäller domarnas nivå angående straffsituationerna i Serie A. Jag hävdade att det var lika bra att glömma matchen och gå vidare. Det handlade om att flytta fokus till nästkommande matcher, till större uppgifter och till det som Gigli, Blanc, Ranieri och övriga som känner något för Juventus står bakom - framgång på fotbollsplanen. Alla scudettos som finns i lagets troféskåp säger mer än tusen ord.
Pulsen ökade ju fler dagar som gick vi kom. Det första Derby D´Italia på (hundra år kändes det som) väldigt länge närmade sig och en av fotbollseuropas största matcher skulle gå av stapeln i Turin. Det hade under hösten infunnit sig en oro hos mig vad gällde mittfältets struktur och balans. Nyförvärven Sergio Almiron och Tiago hade övertygat ungefär lika mycket som Milans hemmaspel.
Jag flyttar tillbaka tankarna och blickarna till den 4 november, då höstmörkret hade lagt sig och vintern närmade sig. Det blev genast lite ljusare då framtiden fanns innanför tröjorna på Bianconeris - hjärta och smärta. Input och output. Allt som du förvänta sig av dagens Juventus. De båda lagen spelade ingen briljant match, men likväl återuppstod bilden och sanningen om vad matcherna mot Inter egentligen betyder. Makt, stolthet och glädje. Jonas Söderström skrev så här efter matchen;
“Ranieri valde att starta med nio spelare som var med i serie B. Genialt. Vem vill visa att de duger om inte de? Att vissa inte håller samma klass som motståndarna är inget att göra åt, det ska de inte göra. Juventus med till största delen sitt serie B-lag spelade oavgjort mot Italiens bästa lag. Det räcker långt. Juve fortsätter överträffa alla förväntningar.”
Jag höll med fullständigt. Men Juventus skulle senare på säsongen återigen, vad gäller Derby D`Italia, överträffa förväntningarna. Det är vi nu i efterhand medvetna om. Även om jag som fotbollsälskande individ och romantiker vill göra ett jättehopp över till ett gigantiskt San Siro för säsongens andra match mot Inter, så kom det lite annat däremellan som blev grunden för den fortsatta strävan efter en topp fyra placering och jakten på ett ekonomiskt välmående. Hur många gånger vi än vänder och vrider på myntet, så finns det två sidor av obestridlig fakta. Ett; utan pengar finns inga förhoppningar om framgångar. Två; utan framgångar så dör en legend. Forza Juve.
Hur skulle Juventus hantera riktigt tuffa bortmatcher som mot Milan eller Inter? Mindre än en månad till nästa ”stormatch” och förväntningarna steg efter varje match tills det var dags för en resa till San Siro. Juventus nådde ”bara” 2-2 borta mot Parma efter att ha hämtat upp ett underläge med 2-0 och kunde sedan på hemmaplan krossa Palermo med 5-0. Del Piero och Trezeguét hade vid denna tiden producerat 16 mål tillsammans och det fanns således goda förhoppningar om att någon av herrarna skulle kunna hota ett sviktande Milan. Rossoneris hade inför matchen med Bianconeris inte vunnit en enda hemmamatch (oerhört märkligt). Dock slutade en relativt tillknäppt tillställning 0-0 och det närmaste vi kom seger var ett skott i stolpen av Trezegol. Det vi annars minns från matchen var kommentatorn Jesper Hussfelts (han och Petter Johansson är för övrigt fullständigt outstanding när det gäller att kommentera Serie A) rädsla för de rökbomber som kastades ned från publiken. Komiskt att höra hans stämma, men samtidigt måste det givetvis ses som väldigt tråkigt för sporten att det får ske. Buffon visade återigen hur jävla viktig han är och kommer att förbli så länge han lever.
Serie A närmade sig så sakteliga halvtid och matchen mot Lazio i Rom skulle avsluta året på ett fantastiskt sätt. Alessandro Del Piero var på strålande spelhumör och visade sina kvaliteter på bästa manér. Två välregisserade mål där Juventus egen Martin Scorsese, Cristiano Zanetti, visade Del Piero hur han skulle agera med två geniala passningar. Zanetti och il fenomeno vero hade plötsligt öppnat sina register och det ”nya” Juventus gick till vintervila med huvudena högt och siktet inställt på vårens hissnande utmaningar.
