Del 3: Skyttekungarnas vår
Tredje delen av tre i en övergripande summering av Juventus återkomst till Serie A.
Vårsäsongen hade sina höjdpunkter och Juventus spelade allt som ofta en avslappnad offensiv fotboll med inslag av offervilja och teknisk briljans. Nyförvärvet efter nyår, Mohamed Sissoko, visade publiken, kritikerna och Ranieri att denne Malier hade kommit för att erövra. I takt med att il fenomeno vero växte och formligen öste in mål och att den hårfagre Mauro Camoranesi visade storform (han gjorde det mesta rätt) så kunde Juventus redan flera omgångar från slutet säkra tredjeplatsen. Det fanns ett tag hopp om att komma ikapp Roma och Inter, men det blev som väntat ett titelrace mellan klubbarna från Rom och Milano. Inför det stundande EM-slutspelet i Österrike/Schweiz, ville onekligen alla Juventus-fans och andra fotbollsintresserade också för den delen, se Del Piero i Donadonis trupp. I hand med hans goda målform under den sista halvan av säsongen, fanns det inte länge någon anledning för Mister D att hålla honom utanför Gli Azzurris EM-lag.
Glädjen låg som en dimma i flera dagar och ville aldrig försvinna. Segern mot Inter på San Siro (på San Siro!) i slutet av mars kom att kröna säsongen med den allra finaste av viktorior. Att det även är andra vinsten i rad borta mot Inter i Serie A visar enbart på vilken storhet och kulturell historia som präglar Juventus. Det är skillnad på lag och lag, helt klart. Juventus reste alltså till San Siro med ett något stukat självförtroende efter den senaste tidens debacle. Mauro Camoranesi och David Trezeguet hette målskyttarna som tillammans med matchens bästa spelare, Del Piero, ordnade triumfen som ekade över hela Italien och över hela fotbollsvärlden. Ranieri vann mot Mancini. Juventus-redaktionens egen Mikael Petersson uttryckte det såhär:
”Hur det än var med Camoranesis offsidemål med 9 mm... borde Del Piero ha levererat det slutgiltiga målbeviset som stängt matchen bortom allt rimligt tvivel innan den tilläts bli spännande. Kaptenen var stundtals briljant mot Inter och gjorde stackars Materazzi till det åtlöje han en gång var i Everton-tröjan. Juventus spelade smart, visade störst vilja och var väl värda segern mot ett håglöst och alibispelande Inter. Den som förmodligen knöt segernäven hårdast av alla var Ranieri som fått utstå mycket spott och spe. Faktum är att han i de stora matcherna lyckats med något som, till viss del, vare sig Lippi, men framförallt Capello, hade förmågan till.”
Ancelotti och Milan hade under säsongens gång haft stora bekymmer att vinna hemma i Serie A. Deras jakt på en penninggivande och sportsligt mycket betydelsefull plats i nästa års Champions League skulle återigen stöta på bekymmer. Det var i dagsläget inte alls kul att komma från Milano och möta den gamla damen. Skoningslösheten och den avslappnade attityden gjorde så att spelet i dagsläget fungerade bra. Det hade infunnit sig en harmoni och funnit en balans på mittfältet som i allra högsta grad hade en positiv inverkan på övriga lagdelar. Den tidigare så ojämna backlinjen hade ryckt upp sig och fått en pondus och beslutsamhet som betydde mycket. Matchen inleddes med att Alessandro Del Piero, efter ett mycket fint tekniskt nummer av Camoranesi, skjutit in 1-0 från snäv vinkel. Glädjen försvann lika fort som ölen gör en jävligt varm sommardag. Filippo Inzaghi dök upp, på sitt nästan lömska och äckliga vis, inne i straffområdet och tryckte in kvitteringen. En kvart efter detta mål fick han återigen bollen serverad på ett silverfat och kunde inte missa att placera in 1-2. Milan i ledningen och det såg tungt ut. Dock fanns det en kämpaglöd och ett vägvinnande spel hos Ranieris mannar som fick Milan att se trötta ut och samtidigt kunde den gamla damen äta sig långsamt in i matchen igen. Andra halvlek utvecklades till en Bosnisk segerfest då Hasan Salihamidzic satte både 2-2 och sedan också 3-2. Sannerligen en guldstjärna till spelaren som sällan gör mål. Nu kom det två.
Juventus fortsatte sin målskörd och i nästkommande matcher skulle minsann Parma och Atalanta få smaka på offensiv smisk. Parma avfärdades med 3-0 och den klubb som Ranieri rädda kvar föregående säsong låg illa till i tabellen. Det brukar bli tuffa och svåra bortamatcher mot Atalanta. Men på den lilla kommunala arenan i Bergamo skulle en viss il Pinturicchio få visa sin storhet och känsla för mål. Av Juves fyra mål svarade Del Piero för tre av dem och såg till att äta sig ikapp i kampen om skytteligatiteln. En mycket prestigefylld kamp som inte ens emellan två lagkamrater kan gå omärkt förbi. Inte heller gick väl Del Pieros hattrick omärkt förbi Roberto Donadoni. EM närmade sig och hans storform var ett faktum.
Sjevtjenko, Lucarelli, Toni och Totti. Där har ni de fyra senaste årens Capocannonoieris i Serie A. Inför säsongens avslutande match uppe i Ligurien skulle kampen om säsongen 2007/2008 vinnare av skytteligan stå mellan Del Piero och Trezeguet. På något vis kändes det oerhört märkligt, men samtidigt enormt stort att dessa trogna lagspelare hade en intern kamp som sträckte sig förbi kampen om Scudetton. Hur tänkte spelarna innan och under matchen? “Jag ska fan inte passa fransmannen” eller “den där lille skiten i lockigt hår kan glömma att jag passar honom”. Det måste funnits tankar att det handlade om ett prestigefyllt pris att kamma hem. Människan är i grund och botten egoist. Naturen har givit oss den egenskapen och det handlandet präglar oss i alla konstruerade miljöer och situationer. Fotboll, familjeliv, jobb, i kön på ICA eller på krogen. Egoismen finns där, bakom alla illusioner om empati och sympati. Nog fan handlade det om att vinna skytteligan. Tro mig.
Efter en mållös match i Turin fanns det nu mycket som tydde på att lagen skulle kunna slappna av i säsongens sista match. Katoliker som de flesta är, så spelades matchen på lördagen eftersom Påven skulle komma på besök till Genoa på söndagen. Inför matchen stod det klar att trotjänaren Alessandro Birindelli skulle sluta efter 11 år i klubben. Enormt tack till honom för hans insatser under alla dessa år (tyvärr fic k han inte spela). Första halvlek av matchen utvecklades sig till en målorgie och innehöll ett varsitt mål av de presumtiva skyttekungarna. En av Del Pieros konkurrenter till EM-truppen och tillika min stora idol (eller inte), Antonio Cassano, gjorde ett av Sampdorias mål. Matchen var öppen och det fanns förhoppningar om ytterligare mål. Capocannonieri 2007/2008 skulle vinna med 21 gjorda mål, ett mål före tvåan. Bland de namn som nämndes ovan hamnade nu också vår egen il Pinturicchio. Genom att han gjorde Juves sista mål för säsongen stod det också klart att han blev skyttekung. En fantastisk prestation för en ikon och trotjänare som är allt som Juventus står för. Nu finns det hopp om att Del Piero kan nå upp till Juventus mesta målskytt i Serie A genom tiderna, Giampiero Boniperti, som mäktade med 179 mål. Det blir svårt med en lika bra säsong som denna rent målmässigt, men två säsonger till med 12-15 mål i varje är inte orimligt.
Den 20 maj stod det klart att Del Piero skulle få en biljett till Österrike/Schweiz. Italien hade inför kommande EM-slutspel placerats i den på förhand svåraste gruppen med Frankrike, Holland och Rumänien som motstånd. Men en sådan mästare och kvalitetsspelare som Del Piero i truppen, ökar helt klart Gli Azzurris chanser att gå vidare från den knivskarpa gruppen.
Vi får inte heller glömma bort David Trezeguet (20 mål) och alla de andras insatser under säsongen. Bland annat visade Chiellini och Camoranesi vid flera tillfällen varför de togs ut till EM och varför de är nyckelspelare i Juventus. 2008/2009 blir ett nytt kapitel för det “nya” Juventus och ett år då nya troféer förhoppningsvis kan hämtas hem. Följa Mercaton under sommaren på SvenskaFans. Trevlig sommar på er alla.
