Casa Lazio - Derbytankar
Gamla redaktionsmedlemmar bloggar om La Lazio... och allt annat.
17 november - Derbytankar
Tillägnat Gabriele och Alija.
Gick en sväng efter matchen, samlade tankarna. Tog en cigg trots att jag inte röker. Pratade i telefon, om Laziali är på andra sidan luren är det jävligt bra terapi. Det sägs inte mycket, men känslorna delas. Lidandet kan delas på två. Jag vet att ordet ”lidande” är starkt att använda i samband med fotboll. Men det är fan precis vad det är. Ganska sjukt att ett fotbollslag kan ha så stor inverkan, men det är ju ingenting man styr över.
Det är just det som svider så förbannat, att man inte kan påverka. Det tar ett par timmar innan man accepterar att det faktiskt blev förlust. Då hajar man att matchen är slut och förlorad, att det inte går att spola tillbaka och ändra. De här timmarna är de mest kritiska - efter det kan bearbetningen ta vid. Där är jag just nu, och då får ni stå ut med att jag måste skriva av mig.
Kan säga på en gång att jag är knäckt. Jag mådde inte bra inför matchen, det var värre än normalt. Vet inte riktigt varför, men misstänker att det berodde på att vi för första gången på länge inte slog ur underläge. Den situationen gillar jag inte alls.
Det kommer att ta ett tag att komma över det här. Det gör det alltid, det ingår i derbyts regler. Det är omöjligt att glädjas åt någonting nu, men jag tror ändå det är viktigt att försöka. Bättre än att lägga sig raklång och ge upp. Gazzettan säger ”hedervärd förlust för Lazio”. Det är aldrig hedersamt att förlora ett derby, för motståndet kommer alltid att vara Roma. Vad som däremot är hedervärt är att spelarna ger 110 % och aldrig ger upp. Det är riktigt skönt att se.
Det räckte inte idag, marginalerna var inte på vår sida. Lichtsteiner och Pandev missade, nästa gång sätter de dem. Det gör förbannat ont att skriva det, men sån är fotbollen. Vi gjorde inget mål i en match där vi sett till målchansfördelningen borde haft en pinne – dom andra gjorde ett. Vad skall man göra liksom. Det kunde ha slutat hur som helst. Kryss hade varit logiskt, men återigen: sån är fotbollen.
Någon kommer säkert att belysa det faktum att vi fortfarande ligger elva poäng före dom. Visst, det är sant. Men det skiter jag i just nu. Vad som räknas är hur det ser ut efter 38 omgångar. För mig handlar 50 % av säsongen om derbyna. Det gjorde det när vi mosade dom med 3-0, 3-1 och 3-2 - och det gör det nu också. Därmed ser jag den första fjärdedelen av säsongen som underkänd, tyvärr. Men det är ju min högst personliga åsikt.
Orkar inte djupgående gå in och analysera spelet och framtiden. Antar att Delio Rossi kommer få mycket skit. Om det är rätt vet jag inte. Klart är att vi har problem med lag som backar hem med många spelare. I Fiorentina, Torino och Sampdoria mötte vi lag som ville vara spelförande och vann. Ikväll, likt mot Lecce och Bologna, mötte vi ett mer försvarsinriktat motstånd och förlorade (krysset mot Lecce kändes som en förlust). Det är nog det största problemet för Rossi att ta i tu med nu.
Tror för övrigt våra tabellälskare kan vara ganska lugna, har väldigt svårt att se dom plocka in elva poäng på oss i fortsättningen. Brukar vara pessimistisk, men efter kvällens match är jag ganska säker. Tycker vi är minst lika bra, om inte bättre. Spalletti är tydligen nöjd. Jag vet inte. Om rollerna varit omvända - och dom pressat oss så hårt med en man mindre - hade jag varit jävligt orolig. Men nu är jag tack och lov Laziale och skiter i vilket. Vi skall ha revansch, sen kvittar det hur. Längtar redan till vårderbyt. Om Laziospelarna är hälften så revanschsugna som oss så vinner vi det med 5-0…
Det ville sig inte riktigt i sista tredjedelen idag. Vi kan bättre och har presterat bättre, men det borde ändå ha räckt till poäng. Men jag tänker inte skylla på otur, det hade bara blivit larvigt. Dom andra vann och det går inte att argumentera emot. Vad som däremot glädjer är spelarnas inställning. Med den i åtanke kan vi – som vanligt – gå med huvudet högt.
Tack Lazio, tack för att du finns. I med- och motgång. Alltid vid din sida.
Non Mollare Mai.
/Johan
14 november - Hysteria
Tillägnat Gabriele och Alija.
Sitter och lyssnar på en rockballad. Vet egentligen ingenting om musik, men Def Leppard har nog gjort världens bästa låt. Hysteria. Den handlar väl egentligen om någon klurig och stökig kärlekshistoria – men vilken rockballad gör inte det? För mig handlar den om supporterskap, om kärleken till Lazio. Sen skiter jag i resten.
Varför vet jag inte. Måste ha hört den i Rom någon gång. På väg hem i den idylliska natten. Eller på bussen, mitt i rusningen, på väg till stadion. Mina tankar är där nu, i Rom. Där stänger jag dörren i lägenheten, vandrar ner för trapporna och ut genom den stora porten. Möts av solsken och puls. Tar en kaffe, köper tidningen och promenerar mot skolan. Tänker på Lazio. Känner mig långt borta men ändå hemma.
“Oh, can you feel it
Do you believe it
It's such a magical mysteria”
Har spenderat större delen av veckan på att jobba - och att vara avundsjuk på Robin. Jag vill tillbaka, längtar dit. Bloggen får mig att minnas tillbaka och återuppleva. Den berör mig. Allt hade varit så mycket lättare om man bara varit där. Här är derbyfebern så mycket jobbigare. Onda Romademoner jagar mig, jag ser dem överallt. Gula bilar är provocerande och röda halsdukar har aldrig varit så intensiva. Måste undvika allt gult och rött. Får inte nudda den där postlådan, det är förbjudet. Då förlorar vi derbyt…
Hankar mig vidare in i bussen. Gulröd reklam. Hem och titta på TV, äta mat. Findus Alfredopasta. Röd förpackning - gul pasta. Vafan!
Slår på ett debattprogram. Hur kan man debattera nu? Det borde vara paus den här veckan. Försöker hänga med, men det enda jag ser är Totti som ramlar och Brocchi som tilldelas ett tveksamt gult kort.
Slår på datorn, in på Svenskafans. Derbyuppladdningen gestaltas av en bild på Curva Sud, trots att Lazioredaktionen pumpat ut artiklar. Det var väntat, jag är härdad.
Skall precis stänga av datorn – då händer något. Jag ser örnen som pryder mitt skrivbord. Den flyger så majestätiskt där, som om den vakat över mig hela dagen. Och jag minns igen, minns varför det är värt all möda.
Sätter på mig hörlurarna, skruvar upp volymen och spelar Laziomusik. Tänker tillbaka. Ser Di Canio kuta runt som om det vore det sista han gjorde. Ser Behrami trycka upp bollen i nättaket och minns känslan, minns glädjen. Ler, kommer ihåg varför det är värt det - igen. Fattar varför jag på något märkligt sätt lärt mig älska den här veckan.
”Hysteria”
Vi mot dem. Minoritet mot majoritet - det är underbart. När vi vinner gör vi det alltid med dubbelt så mycket glädje, ty en derbyseger för Lazio är en seger för Rom. Historieböckerna berättar det svart på vitt. Men vi behöver inte läsa, vi vet redan. Di Canio visste också.
Det är bara vi - du, jag och han - som kan vinna på det sättet. Det är bara du och jag, Laziale, som vet vad jag menar med här texten. Bara vi, sedan år 1900.
”When you get that feelin'
Better start believin
Cause it's a miracle”
/Johan
8 oktober - Den ständiga väntan
Det har klagats på Marcus Birro ända sedan han började skriva på Svenska Fans. Ibland har kritiken var befogad, ibland inte. Precis som allt annat.
Många har klagat på att det har varit för mycket Romasnack, själv har jag istället valt att hoppa över att läsa de inlägg som har präglats av för mycket romanità.
Från Laziohåll har det höjts röster om att Birro borde ha kommenterat de ljusblås fina säsongsinledning. Men det blev inget. Förutom en kommentar om varför det inte blev någon kommentar.
Många gånger när man läser texter här på Svenska Fans som går under ”Italienflagg” nämns sällan Lazio. För att Lazio ska nämnas krävs det i stort sett stordåd. Kanske är jag lite orättvis, kanske har jag en aning för mycket tunnelseende, men jag tycker inte att vi, i laziali, helt oberättigat tar oss an underdogrollen.
Lazio är klubben man inte vill kommentera, och om man gör det är det de klassiska mörka sidorna som kommer upp på agendan. Och det tycker jag är synd. För Lazio har så mycket mer att erbjuda än så.
Ett supporterskap som alltid kämpar i motvind, som alltid får försvara sig, som oftast möts av tystnad i medvind, förutom i de få stunder då någon person med Lazioanknytning öppnar munnen.
Om jag ska vara helt ärlig så skrev Birro faktiskt om Lazio en gång. Inlägget handlade om tiden då han fortfarande drack. Han ville veta om allt snack kring Curva Nord stämde, så något berusad gick han till den nordliga kurvan under en Laziomatch där supportrarna vänligt välkomnade den överförfriskade svensken.
Kommer jag ihåg rätt så mynnade inte det inlägget ut i någon slutpoäng. Har till och med för mig att jag tänkte: Är det så Birro uppfattar Lazio, bara som en grå, tråkig, poänglös klubb i mändgen?
Med andra ord består min önskan alltjämt ouppfylld: När kommer den första utomstående betraktelsen av lazialità som går på djupet, som ger oss möjligheten att se på oss själva med andra ögon?
/David
4 oktober - En påminnelse från Inzaghi
Det har varit en fröjd att följa säsongsinledningen. En reinkarnerad trupp har återfått spelglädjen, radat upp segrar och Zarate både dribblat och skjutit sig in i våra hjärtan. Trots Lotito har det spridit sig en känsla av att en ny epok nu har tagit sin början, att ett nytt Lazio är på väg att formas.
Personligen har jag inte tillåtit mina drömmar att sväva iväg upp till orealistiska nivåer. Ändå kändes det hoppfullt och segervisst inför kvällens match.
Förhoppningarna infriades emellertid inte. Flytet i spelet som tidigare infunnit sig glömdes kvar på Formello och koncentrationen saknades i de avgörande momenten. Jag var övertygad om att 0-1 var ett givet slutresultat precis innan Inzaghi gjorde entré.
Men han dök upp som en vålnad från en svunnen era, och med ett hyttande finger åt alla som vågat drömma om något stort redan i år petade in kvitteringen som paradoxalt nog räddade ansiktet på det "nya" Lazio inför den återvändande publiken.
Som om en påminnelse om att vi bara har kommit en liten, liten bit på vägen.
/Stake
27 september - Morgonluft
MORGONLUFT. Vädras det verkligen morgonluft? Fiorentinamatchen har gett eko i fotbollsvärlden. Visst, Viola kanske inte gjorde sin bästa match, men det var också till en väldigt stor del på grund av Lazios excellens. Zarate och Pandev har presterat på en hög och jämn nivå hela säsongsinledningen vilket följaktligen har gjort dem till ligans odiskutabelt vassaste duo.
Och det är inte bara Lazios anfall som blomstrar, på mittfältet återfinns – om vi tar den senaste matchen som exempel – trollkarlen Foggia, Ledesma, en pånyttfödd Brocchi samt Mauri som visar uppåtgående formtendenser. Därutöver erbjuder bänken långt mycket mer än mediokra spelare som Meghni, Dabo och Matuzalem. Samtidigt – i försvaret – visar Liechtsteiner upp en imponerande formkurva som håller ute självaste De Silvestri från startelvan.
Lazios trupp är både bred och rik på kvalitet den här säsongen. När Lotito hade handlat färdigt i somras stod det klart bland laziali att mercaton var den överlägset bästa sen presidenten tog över vid rodret. Trots det nämndes Lazio inte så mycket i mercatosummeringssammanhangen runt om i media. Lazios trupp var (är?) med andra ord underskattad.
Och det är de frukterna som man skördar i dagsläget. Liksom 02/03 då Lazio var uträknat av hela fotbollsvärlden överraskar man. Jag skulle dock inte vilja dra för stora växlar av detta ännu. Men nog finns det likheter. Och nog kanske det är lite hybris. Fast vad har man för val, Lazio storspelar, självförtroendet bländar, glädjen lyser rakt igenom – minnena från den där mytomspunna säsongen för runt sex år sedan väcks ofrånkomligen till liv igen.
Som jag ser det just nu är det Lazios försvar som sätter käppar i hjulet. Mot Milan och Sampdoria var positionsspelet långt ifrån hundra. Och det är just där skillnaden mellan Lazio anno 02/03 och dagens Lazio finns; då hade vi Stam. Fast i och för sig skulle det kunna kompenseras med att Zarate/Pandev/(Rocchi) är vida mer effektiva framför motståndarmålet än de notoriska målsumparna Corradi och Lopez…
/David
25 september - Wow!
Tillägnat Gabriele och Alija.
Har ni landat? Inte jag. Har svårt att smälta alla intryck från kvällen.
UNDERBART!!!!!
Så, nu känns det bättre. Vad hände? Vi fullständigt utklassade Fiorentina och gav dem inte tillstymmelse till chans. Vi var totalt överlägsna och borde ha gjort minst tre mål till. Zarate missade från sex meter, brände öppet mål och hade tre farliga avslut utöver det. Frey räddade Pandevs friläge. Mauris skott från två meter blockerades. Makinwa missade friläge… har jag missat något?
Vi spelar en helt fantastisk fotboll som jag inte sett prov på sedan Mancini-eran. Våra ytterbackar är ytterforwards. Vi är minst sju man i anfall. Åtta om man räknar Zaratè som två, vilket de flesta serie A-försvararna borde göra från och med nu. Pandev höjer sig något oerhört när han får spela med bättre spelare och Brocchi…ja, Brocchi… vad skall man säga? Vilken inledning han har fått. Vilken fantastisk inledning han har fått.
Jag sa efter Milan-matchen att Fiorentina skulle vara den perfekta värdemätaren. Men inte ens i min vildaste fantasi hade jag kunnat drömma om ett scenario likt det här. På rak arm kan jag inte minnas någon match där vi spelet ut våra motståndare så enormt, så magnifikt som idag. Och då är Fiorentina ändå ett bra fotbollslag. Utan att sväva iväg för mycket, skall man dessutom komma ihåg att varken Rocchi, Dabo, De Silvestri, Meghni, Kolarov eller Matuzalem medverkade. Att dessutom Rozehnal satt på bänken tyder på en bredd i truppen som vi inte haft på mycket länge.
I ärlighetens namn orkar jag inte djupgående analysera mer ikväll. Jag vill bara njuta nu och inte tänka alltför mycket på framtiden. Lazio har visat oss hennes potential och ikväll var den skyhög. Det tar vi med oss och tänker tillbaka på när det behövs som allra mest, i med- och motgång.
GRAZIE LAZIO MIA!
/Johan
24 september - En ljusblå afton
Om vi ska vara helt ärliga dribblade Zarate bättre än Maradona.
Om vi ska vara än mer ärliga sumpade han också mer målchanser är Claudio Lopez.
Lazio spelade så inspirerat och bestämt att Frey i Violamålet – som alltid har tenderat att bli man of the match i denna drabbning – inte var Fiorentina till någon hjälp, trots sitt traditionsenliga storspel ikväll.
Milan tog i helgen ner Lazio på jorden. Men de ljusblå visar ikväll att det inte finns någon anledning till att hänga med huvudet för det. Målfokuserat, glädjefullt – fuoriclasse, helt enkelt.
Och Foggia. Vilka fjäderlätta och på gränsen till charmfullt nonchalanta steg.
Säsongens Lazio går i offensivens tecken, med andra ord.
/David
23 september - Finns nyttiga förluster?
Tillägnat Gabriele och Alija.
Nämn en supporter som inte hade gått igång på två raka segrar med målskillnaden 6-1. Nämn en supporter som inte hade höjt Zaraté till skyarna efter två drömmål. Nämn en Laziale som inte njuter av Clujs framfart i Champions League. Allt gick vår väg. Vi var kungar av världen. Det var naturligt att sväva iväg och drömma sig tillbaka till Cragnotti-erans guldglans och föreställa sig Lazio i nästa års upplaga av Champions League. När ingen såg på, gjorde jag likadant själv. Man blundar, stänger ute världen, myser.
Men jag vägrade tro att det var på riktigt.
Hela mitt supporterskap - hela min kärlek till Lazio - bygger på en pessimistisk grundinställning. Jag föredrar att låta mig överraskas. Ibland surnar jag till när jag ser Laziali som har (för) stora förhoppningar, men är samtidigt medveten om att jag kan bli likadan åt andra hållet. Vi sitter i samma bergochdalbana och har givetvis anammat olika metoder för att klara av åkturen. När man sett sitt lag på ruinens brant är det lätt att bygga upp försvarsmekanismer av olika slag. Oavsett om det är åt ena eller andra hållet, fyller de samma funktion.
Personligen är jag skolad i den smått skrockfulla, tillbakadragna stilen. Det blir lätt så när alla ljusblå vänner och bekanta i Rom är på samma nivå och när man upplevt staden mitt i vardagen, långt ifrån vad alla stormatcher och derbyn heter. Som Laziale ligger du lågt. Dels för att den gulröda delen av staden har lagt beslag på alla positiva förväntningar - och till och med fyllt på med egna - men också för att det i mångt och mycket ligger i den ljusblå traditionen att slå ur underläge.
Jag är inte riktigt bekväm när Lazio får beröm nu för tiden. Under Cragnotti-tiden hade man knappast något val, men nu föredrar jag att se oss smyga fram genom vassen. Den skönaste upprättelsen är när Lazio kan överbevisa negativ kritik, när vi är contro tutto e tutti – mot allt och alla. Att få upprättelse i form av positiv medial uppmärksamhet är därför inget jag vanligtvis jublar över.
Med den här utläggningen som bakgrund, vill jag påstå att förlusten mot Milan kan ha varit en nyttig läxa. Vi förlorar mot ett lag som vi på intet sätt är chanslösa mot, men som likväl är snäppet bättre på alla punkter. Vi är nere på jorden, vi är mänskliga, och ingen tar oss på lika stort allvar längre. Delio Rossi får med arbetsro utveckla de bitar som fallerade på San Siro (bristande försvarsorganisation, övermod och obalanserat mittfält), och får dessutom göra det med bättre förutsättningar än på länge.
För jag tycker nämligen att matchen mot Milan var riktigt bra. Missförstå mig rätt, men vi satte upp ett galet tempo, slet som djur (i synnerhet Pandev och Zarate) och spelade i perioder ut Milan på deras egna hemmaplan. Jag kan inte låta bli att dra på smilbanden när jag ser vad omvärlden och media har att säga om oss när de väl uttalar sig . ”Lazio har tappat nyckelspelare. Lazio ser svagare ut än förra säsongen. Lazio har en för svag trupp.” Det är perfekt. Själv tycker jag inte att vi har tappat en enda nyckelspelare, att vi ser starkare ut än förra säsongen och att vi inte haft en såhär stark trupp på många år. Och i takt med att förväntningarna avtar tror jag truppen höjer sig. Vi har ett bättre utgångsläge efter stjärnsmällen i Milano än vi hade innan. Det vill jag lova.
Vill det sig väl kan det räcka till en Europaplats redan i år.
* * *
De gula bortatröjorna är läskigt fula. Hur tänker man där? Våra färger är hämtade från Greklands olympiska traditioner och har ända sedan 1900 varit vita och himmelsblåa. Vi är Lazio, vi är biancoceleste, och inga illgula reklampelare. Byt!
* * *
Gabriele vive. Idag, på din 27-årsdag, finns våra tankar hos dig och din familj.
* * *
På onsdag möter vi Fiorentina och en bättre värdemätare hade vi knappast kunnat få. Daje Lazio mia!
/Johan
18 augusti - Vila i frid, Franco Sensi
Tillägnat Gabriele och Alija.
Franco Sensi har under en längre tid kämpat mot sin sjukdom och avled sent igår kväll. Roma-presidenten var inte alltid älskad i alla delar av Rom, men likväl en man som förtjänar all respekt för det han kämpade för och den historia han skrev. Fotbollsitalien förlorade en del av sitt hjärta igår.
Kondoleanser till Sensis familj och människorna i hans närhet. Vila i frid, Franco Sensi.
/Johan
7 augusti - Siamo a 21.100!
Tillägnat Gabriele och Alija.
Ville bara hoppa in och glädjas åt beskedet att vi hittills sålt 21.100 säsongsbiljetter till den kommande säsongen. En siffra som redan överträffat målet, som var satt till 20.000. Den tåls dessutom att jämföras med publiklagen Milan (33.000 1/8), Napoli (15.000 5/8), Fiorentina (21.500 4/8), Palermo (10.000 6/8), Juventus (17.700 6/8) och Inter (28.745) som är i full gång med sina kampanjer.
"Orgoglio Lazio" verkar onekligen ha gett gensvar!
/Johan
20 juli - En massa tankar om allting
Tillägnat Gabriele och Alija.
Lördagsnatt. Snuset slut. Skall jobba imorgon, men är omöjligt att få någon sömn. Har redan 18 timmar av den varan sen igår. Vad göra? Dra fram en skön spelningslista med idel Lazio-låtar, en varm kopp honungsvatten och skriva ett inlägg i bloggen. Så klart!
Börjar dra ihop sig nu. Laget är på träningsläger i natursköna Aurunzo di Cadore och Delio Rossi provar nya uppställningar. 3-5-2 känns troligast och kanske mest spännande. 3-4-3 känns sexigt men riskabelt. Undertecknad hade gärna sett en traditionell 4-4-2 men i dagsläget saknas yttermittfältare för det alternativet. Trots en hittills helt underbar mercato är jag skeptisk till hur pass väl Kolarov och Lollo klarar av att axla ansvaret. Kolarov är 85:a och De Silvestri 88:a. Ändå är det den förste jag känner mer oro över. Jag hoppas att tiden överbevisar mig, men går Kolarov sönder/tappar formen känns det helt plötsligt riktigt läskigt. Då är Manfredini vårt enda alternativ. Och jag pallar fan inte med honom en säsong till. Det får räcka nu.
Carizzo, Radu, Rozehnal, Zaraté, Matuzalem och Kozak. Snart även Lichsteiner och Fernandez. Ut Bonetto, Zauri, Mudingayi, Tare, Vignaroli och Ballotta. Snart Behrami och Stendardo. Förhoppningsvis även Inzaghi, Belleri och Berni.
Jag vågar påstå att det är Lotitos utan tvekan bästa mercato som Laziopresident. Det här ser riktigt, riktigt intressant ut.
***
Gaby Mudingayi till Bologna med gråten i halsen. All respekt till honom för det jobb han lagt ner, det är jag den första att ge honom, men i mina ögon är han en spelare som inte kommer att saknas. Tyvärr saknade Mudingayi bollkontroll och spelkänsla, vilket ofta satte honom själv och inte minst Lazio i problem, ofta med farliga kontringar emot som följd. Att han framstod som en "kämpe" berodde nog mest på att han ständigt var steget efter in i situationerna, och ofta tvingades ta till glidtacklingen för att rädda upp situationen. Lite av Stendardo-syndromet. För många gula kort och för våghalsiga aktioner. Tror inte att det är någon tillfällighet att bägge spelarna nu får lämna klubben.
Prislappen på Mudingayi sägs ha legat på €5 miljoner plus halva Mourad Meghni. Det är vad jag kallar en kanondeal!
***
Ännu en Laziokapten försvunnen. Luciano Zauri kommer i fortsättningen att spela fotboll i Firenze. Det verkar vila någon sorts förbannelse över våra kaptener. Känns ganska jobbigt att behöva byta stup i kvarten. Om vi bortser från nationalitet tycker jag personligen att bindeln skall hamna hos Ousmane Dabo eller Goran Pandev den här gången. I dagsläget är dessa de spelare som visat upp mest klubbkänsla. I Dabos fall både före, under och efter flytten till Manchester. Nu blir det med stor sannolikhet Rocchi, och det är väl ok, även om man alltid kan ifrågasätta om kravet på €1.3 miljoner om året verkligen är äkta klubbkänsla. Jag vet inte, ställer bara frågan...
***
För er som missat det, är den nya Laziofever-sajten uppe sedan en tid tillbaka. Och det här kommer att bli riktigt bra. Kan inte gå in på alla detaljer men vad sägs om att bl.a chatta med spelarna...? Regga er på än gång om ni inte redan gjort det!
***
Gör mig en tjänst och glöm EM-tipset i mitt senaste inlägg. I övrigt har jag inga kommentarer...
***
Glöm heller inte att tycka synd om Totti, som nog är lättad över att Zauri inte är kvar i Lazio längre.
/Johan
22 juni - När drömmar kan förverkligas
En gång såg jag Andrea Russotto spela en VM- eller EM-turnering (minnet sviker) för sjuttonåringar på Eurosport. I och med att spelaren i fråga var en Laziospelare kollade jag extra noga på honom, och grät floder av lycka när jag såg hur han så kärleksfullt smekte bollen. Russotto var överlägsen, och spelstilen var så löjeväckande bedårande att jag blev fullkomligt förtrollad.
Då GEA styrde Lazio genom bland andra Giuseppe De Mita var Andrea Russotto en yngling som var på väg att skriva sitt första riktiga proffskontrakt. Självfallet försökte GEA pusha honom att signa med dem, men Andrea vägrade och situationen blev alltmer ohållbar.
När Claudio Lotito hade äntrat klubben och kastat ut allt som hade med GEA att göra var det tyvärr försent, än en gång hade man gått miste om en stor talang.
Att spelaren som folk hade mage att kalla näste Roberto Baggio – världens odiskutabelt mest karismatiske fotbollsspelare genom tiderna – inte längre var en Laziospelare fick mig att gråta floder ånyo. Av blod.
Bellinzona.
Cisco Roma.
Treviso.
...Lazio?
Nu när sommarmercaton har dragit igång på allvar letar Claudio Lotito febrilt efter lämpliga byggstenar till nästa säsongs Laziobygge.
Palacio.
Moti.
Simplicio.
Foggia.
Jag har bara en dröm, ett önskemål:
Tuia, De Silvestri… Russotto.
/David
7 juni - Home sweet home
Tillägnat Gabriele och Alija
Det var ett tag sedan jag var här och härjade nu. Ber om ursäkt för uppehållet. Bloggar kommer och går, men kärleken till Lazio består. (Det var väl fint...?). Hoppas från och med nu kunna lämna lite tätare avtryck i bloggen under sommarledigheten. Robin på redaktionen har redan på ett klockrent sätt vädrat sina tankar, men räkna med att jag inte heller kan hålla mig, utan skriver ner en alldeles egen säsongssummering. Huvudtemat blir komedi. Stannar du upp för en sekund och glömmer all kaos Lotito orsakat, så inser du snabbt att det är humor på hög nivå vi har att göra med. Att läsa en intervju med den mannen är mer tillfredställande än två Parlamentet-avsnitt på raken. I veckan var han ute igen och konstaterade att Carrizo "är en av de bästa målvakterna i världen." Det här alltså efter att samme man anklagat romersk media för att ha avvikt från sanningen.
***
Det är bara i Lotitos Lazio som en övergång kan vara officiell utan att vara officiell. När Cribari och Belleri värvades från Udinese var allt spikat och klart, bara för att dagen senare fördröjas. I somras berättade Lotito stolt att han värvat Juan Pablo Carrizo till sitt lagbygge: tolv månader senare blev det officiellt. Mathias Cardaccio var klar i vintras men försvann. Vad hände med honom egentligen? Simone Del Nero presenterades som Laziospelare av Lotito innan han själv hade skrivit på kontraktet och om Bianchi sa Lotito såhär den 24 januari i år:
"Med värvningen av Bianchi har vi i år spenderat 28 miljoner euro och kommer att fortsätta."
Fantastiskt!
Nu har vi ett nytt exempel i Nicola Amoruso. Förvisso är det Regginas president Foti som stått för polemiken den här gången, men vi skall alltså vara på det klara med att Amoruso inte skrivit på något kontrakt med Lazio. Han ligger fortfarande i förhandlingar och affären är fortfarande att betrakta som osäker. Kan inte hjälpa att låta fantasin ta mig in till Villa Sebastiano och Lotitos skrivbord. Det ringer på en av presidentens fem telefoner och han svarar ilsket "pronto!" följt av en lång tystnad:
"Caz*o! Nu har jag ju spenderat 3,5 miljoner på dig, då får du ju för f*an se till att skriva på kontraktet!"
(Copyright en före detta redaktionsmedlem, via telefonen)
Svaren på gåtan varför Lazio är den enda klubb vars övergångar aldrig är officiella, trots att de är officiella, är egentligen ganska simpla:
1. Walter Sabatini är en av de få sportchefer som aldrig talar med pressen.
2. Walter Sabatini lämnar Lazio i sommar.
3. Lazios officiella hemsida är ungefär lika pålitlig som en nyvaken Nestor Fernando Muslera. Räkna med att övergången presenteras som officiell ungefär en vecka efter att den inträffat, om ens då. När mindre spelare värvas skiter man helt i att rapportera det. Istället kan man två och en halv vecka senare läsa en intervju från presskonferensen som hölls på hemlig ort bakom låsta dörrar. Om den mot förmodan skulle vara annonserad, räkna då kallt med att Lotito mycket lägligt arrangerar en kollektiv Silenzio Stampa. Hur många kommentarer har du hört från Rolando Bianchi och David Rozehnal i vår?
Supportrar till andra italienska lag brukar snacka om kaos. Jo tjena... För att dagligen kunna följa Lazio från utlandet krävs först och främst att du förstår italienska. Du måste vidare ha ett kritiskt förhållningssätt till allt du läser från både från klubb- och mediahåll. Egen analysförmåga skadar inte heller, vid sidan om saltkaret som du i rent förebyggande syfte tar fram när Lotito öppnar munnen. Den officiella hemsidan har inte haft en engelsk version på år och dagar och den italienska uppdateras "domani".
Jag älskar det egentligen. Det är Lazio.
***
Italienarna älskar statistik. Den här alternativa tabellen har utformats av en oöversättningsbar organisation som tydligen kallas "l’Osservatorio sugli errori arbitrali nel calcio di Adiconsum" (inte helt lätt att marknadsföra namnet kanske...) och bygger alltså på domarmisstag som kostat lagen poäng. Inom parantes står den modifiering som gjorts gentemot den ursprungliga tabellen:
1. Roma 87 (+5)
2. Juventus 86 (+14)
3. Inter 76 (-9)
4. Milan 72 (+8)
5. Fiorentina 62 (-4)
6. Sampdoria 59 (-1)
7. Lazio 54 (+8)
8. Napoli 53 (+3).
Lazio gjorde en risig säsong, den är vi överrens om, men jag tror att vi utan den osannolika skadelistan och lite mer flyt med både domare och avgörande moment hade tittat tillbaka på en godkänd säsong, trots allt. Det är lätt att glömma bort det när man tar fram motorsågen. Vi har redan gjort två kalasvärvningen i Carrizo och Radu och Lotito verkar inte vara klar. Vi har framtiden i De Silvestri och Kolarov samtidigt som Alessandro Tuia skall bli mycket spännande att följa den här säsongen. Ousmane Dabo måste vara en av de mest underskattade spelare som någonsin dragit på sig en ljusblå tröja och Pandev kommer med all sannolikhet att stanna. Foggia är på väg tillbaka och för Stendardo lär vi få ganska bra betalt i form av pengar eller spelare.
Framtiden ser faktiskt inte helt bäcksvart ut.
***
Sitter och dundrar E-types "Campione" i högtalarna. Inte för att jag tycker den är speciellt bra, men mer för att försöka komma i EM-känsla. Ser fram emot det här mästerskapet, det skall bli kul. Har dessutom kryddat med de klassiska vadslagningarna. Tror personligen på en säker seger när jag ställs mot en anynom Laziale, som bestämt hävdar att Spanien ryker i gruppspelet. Jag såg min chans och satte emot.
Sen har vi drömelvan på Aftonbladet och två tillhörande vad kring den. Ägnade kvällen åt att ta ut "Catenaccio Calcio" som efter exakt 13 spenderade miljoner såg ut såhär:
Målvakt:
Jens Lehmann, Tyskland
Försvarare:
Tomas Ujfalusi, Tjeckien
Ricardo Carvalho, Portugal
Cristoph Metzelder, Tyskland
Giorgio Chiellini, Italien
Mittfältare:
Michael Ballack, Tyskland
Gökhan Inler, Schweiz
Stelios Giannakopoulos, Grekland
Marek Jankulovski, Tjeckien
Anfallare:
Cristiano Ronaldo (kapten), Portugal
Antonio Di Natale, Italien
Klockrent om du frågar mig. Tyskland vinner för övrigt. Turneringens flopp blir Holland som enbart tar en poäng i gruppen. Största överraskningen blir Schweiz som går vidare till semi.
***
Ber om ursäkt för ovanstående stycke.
***
Innan jag ger mig vill jag passa på att gratulera Cristiano Sala som i dagarna fått anställning på Corriere dello Sport. Äntligen någon som kan försvara våra färger där.
På återhörande!
/Johan
