Juventus historia, del 3: 2003-2008
Förfall och uppgång... och förfall. Och uppgång!
Våren 2003 hade Juventus säkrat Scudetton i god tid innan ligaavslutningen, man körde över Real Madrid i Champions League-semifinalen med 3-1 i en av klubbens mest minnesvärda matcher någonsin, och även om det i Manchester blev förlust på straffar i CL-finalen mot Milan var Juventus en klubb i harmoni. Marcello Lippi osade av vinnarinstinkt och klubben spelade en effektiv och attraktiv fotboll. Sommaren 2003 värvades därtill Italiens mest lovande försvarare, Niccola Legrottaglie, från Chievo. En supervärvning i allas ögon. Även Appiah och Miccoli sågs som starka värvningar till de främre lagdelarna. Inför säsongen tydliggjorde Lippi att han förfogade över sin starkaste spelartrupp någonsin.
2003-2004: Lippis kollaps
Trots en del problem i försvaret höll Juventus spelet uppe skapligt under hösten. Man säkrade tidigt avancemanget i Champions League, och avslutade gruppspelet med att banka in 7-0 på Olympiakos, trots att det egentligen inte behövdes. Pavel Nedved belönades med France Footballs Guldboll som Europas bästa spelare, främst baserat på en sanslöst bra vårsäsong. I ligan låg man, trots flera mindre bra insatser under hösten, bara tre poäng efter serieledande Roma. Trots en del orosmoln, främst i form av ett darrigt försvarsspel, fanns förhoppningar om en trevlig vårsäsong.
Därefter slutade Juventus att fungera. I ligan radade man upp svaga resultat. I åttondelen i Champions League mot Deportivo la Coruna noterades två 0-1-förluster, där Juventus aldrig var nära att hota. Mittförsvaret Legrottaglie-Montero (med Iuliano som backup) visade sig vara den svagaste lagdel Juventus förfogat över på decennier. Vissa motståndarlag slutade spela anfallsspel i vanlig bemärkelse, utan nöjde sig med att sparka långbollar på måfå in i Juventus straffområde. Mer behövdes inte för att skapa målchanser. Mängden felpass från backlinjen var häpnadsväckande, och Legrottaglies status som Juventus "sämsta värvning någonsin" i olika omröstningar kom att förbli ohotad under flera år.
Den 25 april spelar man 3-4 hemma mot Lecce och fyra dagar senare kommer det väntade beskedet att Marcello Lippi skulle lämna klubben till sommaren. Månaden därpå förlorar Juve finalen i Coppa Italia, och det var dags att summera Lippis tid i Juventus:
5 ligatitlar
4 Champions League-finaler (en vinst)
3 Coppa Italia-finaler (en vinst)
1 VM för klubblag-titel
Ett enastående resultat, och trots en undermålig sista säsong var det en mycket populär tränare som lämnade klubben.
Sommaren 2004: Capellos Juventus
Den 27 maj kallar Juventus lagkapten Antonio Conte till presskonferens och offentliggör att han lämnar Juventus. En era var förbi. En ny skulle ta sin början redan nästa dag. Juventus nye tränare blev inte Deschamps eller Prandelli som de flesta trott - det blev den argsinte demontränaren Fabio Capello! Valet var, såhär i efterhand, inte alls ologiskt. Capello tillbringade en stor del av sin spelarkarriär i Juventus, och hans taktiska och disciplinerade syn på hur fotboll ska spelas kändes nog ganska bekant för många inom klubben. Från Roma hämtades, förutom Capello, även Zebina och Emerson. De rödgula fansen rasade och Juventus har nog aldrig varit mer impopulärt i huvudstaden (vilket inte vill säga lite).
Capellos första tävlingsmatch kom att spelas mot Djurgården, i kvalet till Champions League. Under andra halvlek ligger man under på Delle Alpi med 0-2, men vänder sedan till 2-2 och vinner enkelt returen på Stockholms Stadion. Precis innan transferfönstret stängs gör man sedan klart med sommarens två sista nyförvärv, Zlatan och Cannavaro, och fullbordar därmed en formidabel silly season.
I ligan går Juventus fram som en maskin, och skaffar sig under vintern ett smått ointagligt försprång. Man är effektiva som bara den, men inte särskilt fantasifulla, charmiga eller roliga att titta på. Capellos vana att ständigt ställa ikonen Del Piero vid sidan av förstaelvan orsakar mängder av frågor, och Capello reagerar precis som vanligt med irritation och ilska.
Under våren faller laget ihop. Capello har i princip använt samma startelva varje match, och spelarna är slitna. I den känsloladdade kvartsfinalen mot Liverpool i Champions League, 20 år efter tragedin på Heyselstadion, förlorar Juventus borta med 1-0. Inför hemmamötet basunerar Capello ut att det är "tålamod" som ska vinna matchen. Bara man inte blottar sig bakåt, så ska avancemanget ordna sig mer eller mindre av sig självt. Spelarna visar sedan upp tålamod i överflöd, spelar 0-0 och blir utslagna utan att ha gjort några påtagliga anfallsförsök under hela matchen.
Den undermåliga prestationen mot Liverpool, och den ständigt minskande marginalen till förföljarna i ligan ökar pressen på Capello. Därtill blir Zlatan, Capellos ögonsten och en av lagets genomgående bästa spelare under säsongen, avstängd tre matcher efter en armbåge mot Cordoba i mötet mot Inter. Allt ställs på sin spets i bortamötet mot Milan, där Juventus samlar ihop spillrorna och svarar för säsongens starkaste insats. Trezeguet gör matchens enda mål, och Juventus dominerar matchen från början till slut. Ligatiteln bärgas sedan "i kostym" med två matcher kvar att spela - detta sedan Milan spelat 3-3 hemma mot Palermo (ett resultat som de veckan därpå kom att upprepa i den odödliga Champions League-finalen i Istanbul mot Liverpool).
2005-2006: Succé och undergång
Under sommaren 2005 kompletterade Capello sitt lagbygge genom köpet av Vieira från Arsenal, och därmed var alla pusselbitar på plats. På papperet såg laget otroligt starkt ut. Enda orosmomentet inför säsongen är att Buffon drar på sig en svår axelskada i en träningsmatch mot Milan och blir borta i månader. Som kompensation erbjuder Milan ett lån av den ringrostige Abbiati, som visar sig bli ett riktigt trumfkort. Trots rader av märkliga ingripanden släpper han nästan inte in några mål under säsongsinledningen. En karaktäristisk räddning hittar ni här. [klipp]
Juventus mosar allt motstånd. Nio raka fullpoängare skrapas ihop innan Milan spräcker sviten hemma på San Siro. (I just denna match vaktas Juves mål av tredjemålvakten Chimenti, som släpper tre billiga mål förbi sig.) Vieira är en av lagets giganter under säsongsinledningen, och kammar hem skyhöga betyg i sporttidningarna, men efter att ha skadats i en träningslandskamp blir han sig inte lik på flera månader. Juventus fortsätter dock att samla ligapoäng med sitt i alla bemärkelser tunga lag, trots att Emerson och Vieira ser ut att röra sig i ultra rapid på mitten. Med halva ligan avverkad tycks titeln i Italien säkrad, och många håller Juventus som favoriter till Champions League-titeln. 2006 såg ut att kunna bli ett mycket roligt år. ...Men så blev det inte.
Liksom året innan började framgångarna i ligan att avta under våren. I åttondelen i CL mot Werder Bremen är Juventus på väg ur turneringen, men tack vare en grotesk tavla av den tyske målvakten Wiese [se klipp], som dittills spelat som en gud, kan Emerson rulla in Juves segermål med bara sekunder kvar att spela. [klipp]
Inför kvartsfinalen mot Arsenal betraktas Juve som favoriter, men visar sig vara helt chanslösa mot det unga Londonlaget, som är bättre i precis allt. Som om det inte vore nog drar Juve på sig tre röda kort (alla solklara) under de två matcherna, och sammantaget är lagets insats under de två matcherna direkt skamlig. De tafatta insatserna mot Liverpool året innan känns smått heroiska vid en jämförelse. Och värre skulle det bli.
Calciopoli
I ligan snubblar sig Juventus fram under våren. Glappet ner till förföljarna minskar ständigt, och inför den avslutande omgången borta mot Reggina har Juventus fortfarande inte säkrat förstaplatsen. Där tar man dock en säker 2-0 seger, sedan Del Piero skickat matchens sista spark i mål (domaren blåste inte ens igång spelet efteråt), och spelarna firar demonstrativt sin serieseger. Vid det laget hade den italienska fotbollshärvan, som ömsom kom att kallas calciopoli och ömsom Moggipoli, pågått i någon vecka. Vilka konsekvenser den skulle få var oklart, men att den skulle skicka Juventus ur serie A stod utom allt tvivel, liksom att klubben skulle fråntas sin nyss vunna ligaseger. Skandalen var naturligtvis en fröjd och en seger för alla Juventushatare (och de var många). Juventusledningen hade haft olämpliga kontakter med domare, missbrukat sitt inflytande inom fotbollen, sett till att motståndarspelare blivit avstängda inför möten med Juventus, sett till att spelaragenter övertygat sina spelare att underprestera mot Juventus, och därtill varit ledande i uppgjorda matcher mellan andra lag. Hela den italienska fotbollen målades upp som en marionetteater, där Juventus i allmänhet, och Luciano Moggi i synnerhet, skötte alla trådarna. Att tydligt fastslå exakt vilka brott som Juventus och andra klubbar gjort sig skyldiga till i juridisk bemärkelse, och vilka bestraffningar som var rimliga, var svårt. Givet var dock att många gjort fel, och att Juventus skulle straffas hårdast. Efter att först ha gått ut med oerhört hårda domar mildrades straffen för alla klubbar efter ett antal överklaganden. Juventus blev till sist nerdömda i serie B med nio minuspoäng. Reggina och Fiorentina dömdes att inleda den följande säsongen i serie A med mängder av minuspoäng, medan Milan klarade sig undan med sex stycken. Milan bestraffades därtill inte särskilt hårt för den nyss spelade säsongen, vilket gav dem möjlighet att kvala in till Champions League - en turnering som man sedan vann.
En indikation på att Juventus spelartrupp ändå innehöll ett visst mått av kunnande, och inte bara hade fuskat till sig sina framgångar, kom under sommarens VM. Inte mindre än sju av spelarna som medverkade i VM-finalen hade Juventus som klubbadress, och Buffon, Cannavaro, Zambrotta och Vieira ingick snudd på genomgående i de "världslag" som tidningarna utsåg efter turneringen. VM-segern var ljuvaste balsam för den ack så tilltufsade italienska fotbollssjälen, men för Juventus del skulle VM-veckorna tillföra ytterligare en dimension till klubbens kris.
Den 27 juni kastar sig Gianluca Pessotto ut genom ett fönster i Juventus klubblokal i vad som av allt att döma är ett självmordsförsök. Den sympatiske "professorn" hade genom sin inställning och lojalitet gjort sig älskad långt utanför klubbens gränser. Inte ens Juventus mest inbitna kritiker brukar ha något ont att säga om honom. Nu svävade han mellan liv och död på ett sjukhus i Turin. Hans självmordsförsök gav upphov till massiva spekulationer. Depression och personliga problem...? Pågående separation från fru och barn...? Skam och vanära över klubben i hans hjärta...? Pessotto överlevde, och är idag tillbaka som team manager inom klubben, men har inte varit särskilt ivrig att berätta om orsakerna till att han försökte ta sitt liv. Gott så, den frågan har ju egentligen ingen utomstående med att göra.
Transfersommaren 2006 skulle komma att bli lika spännande som den två år tidigare, fast denna gång i omvänd version. Det handlade inte om vilka storspelare som skulle ansluta, utan vilka som skulle lämna. Europas storklubbar kastade sig naturligtvis över Juventus som gamar kring ett kadaver. Capello erbjöds en ny vända i Real Madrid, och tog med sig Cannavaro och Emerson. Zambrotta och Thuram förstärkte Barcelonas försvarslinje, Mutu gick till Viola och Vieira till Inter. Juventus försökte in i det längsta att hålla kvar guldklimpen Ibrahimovic, som till sist började spelvägra. Situationen var ohållbar, och till sist var det Inter som vann dragkampen. Del Piero gick snabbt ut med kommentaren "En gentleman lämnar inte sin dam.", och förstärkte därmed sin status som fansens idol och gullegris med några miljoner procent. Även Nedved lämnade tidigt besked om att han tänkte följa med ner i avgrunden. Dessa båda storstjärnor ansågs dock ha passerat zenit, och var kanske inte transfermarknadens hetaste namn. Annat var det med Buffon, som förmodligen alla klubbar i Europa hade kunnat betala mycket dyrt för. När Buffon bestämde sig för att stanna var det en signal om att Juventus nog skulle bli att räkna med även i framtiden. Trezeguet och Camoranesi övertalades också att stanna, och vid det laget stod det klart att Juventus skulle vara klart överkvalificerade för spel i serie B. De etablerade stjärnorna fick i serie B sällskap med den skicklige Zanetti, vars kunskaper mest slösats bort på bänken i Inter, ett antal spelare ur de egna ungdomsleden och några nyförvärv i budgetklass. Laget placerades i händerna på den gamle mittfältaren Didier Deschamps, som skulle ta Juventus tillbaka till eliten.
2006-2007: Det nya Juventus
Serie B inleddes oroväckande med oavgjort mot Rimini, men efter det flöt säsongen fram som förväntat. De tilldömda minuspoängen åts upp i tämligen rask takt. Men katastroferna under 2006 var ännu inte till ända. Den 15 december dör två av klubbens ungdomsspelare, Alessio Ferramosca och Riccardo Neri i en drunkningsolycka. Händelsen satte punkt för ett år där Juventus i tur och ordning skämt ut sig i Champions League, blivit skandaliserade och bespottade i en jättelik mygelhärva, fråntagits två ligatitlar, degraderats till serie B, upplevt ett självmordsförsök från en av klubbens mest älskade representanter och nu fått se två ungdomar dö i en onödig olyckshändelse. Nu kunde det bara bli bättre.
Under våren 2007 stod det tidigt klart att Juventus bara skulle behöva spendera ett år i serie B. Del Piero vann skytteligan och de unga spelarna visade sig klara konkurrensen utmärkt. Allt var dock inte frid och fröjd. Deschamps hade svårt att komma överens med klubbledningen, och lämnade klubben allt annat än nöjd. Även Trezeguet såg ut att förlorad inför återkomsten i serie A. I den sista serie B-matchen mot Spezia markerade han tydligt mot klubbledningen att detta var hans tack och adjö från klubben. Relationen kom dock att lappas ihop mot slutet av sommaren, och i höstens serie A-premiär mot Livorno gjorde han mål precis vanligt.
2007-2008: Tillbaka till eliten
Inför återkomsten i eliten anlitades den erfarne Claudio Ranieri. Ungdomarna Giovinco, De Ceglie och Marchisio, som alla fått speltid i serie B, lånades ut och ersattes med idel etablerade namn som Grygera, Salihamidzic, Andrade, Almiron, Tiago och Iaquinta. Det till stora delar nykomponerade laget klarade sig bra, trots att Andrade skadades svårt redan efter fyra matcher, och trots att flera av nyförvärven inte övertygade. Chiellini, ursprungligen vänstermittfältare, fick gå in som nödlösning i mittförsvaret och blev ett av säsongens största utropstecken i italiensk fotboll. Som sällskap fick han den gamla hackkycklingen Legrottaglie, som fick chans att visa att han faktiskt hade kunnande att spela serie A-fotboll. Trezeguet hade återfunnit sitt gamla jag, och öste in mål under säsongsinledningen. När hans form mattades klev gamle Del Piero in och tog över showen. Under vårsäsongen gjorde han mål snart sagt i varje match, och kunde avsluta säsongen som skyttekung, en strut före sin gamle kamrat Trezeguet. Laget hade dessutom förstärkts med Sissoko från Liverpool.
Juventus avslutade sin nykomlingssäsong i serie A som trea, detta med viss mersmak då man stundtals haft både marginaler och domare emot sig under säsongen. Man hade dessutom spelat en offensiv och attraktiv fotboll, och tränaren Ranieri tycktes sprida harmoni och gott humör omkring sig. Sommaren 2008 förstärktes och breddades truppen med etablerade kvalitetsspelare som Amauri, Poulsen och Mellberg, samtidigt som de utlånade talangerna Giovinco, De Ceglie och Marchisio hämtades hem. Champions League-kvalet mot Artmedia från Slovakien genomfördes utan tillstymmelse till problem, och när detta skrivs, bara timmarna innan ligapremiären mot Fiorentina, ser det nya Juventus ut som ett slagkraftigt lag i Europaklass. Någon titelgaranti råder verkligen inte, men Juventus är åter en klubb att räkna med. En klubb med en kompetent, profilstark och intressant spelartrupp, en attraktiv spelstrategi och - sist men inte minst - en identitet som alla Juventinos kan vara stolta över.
