Inters mercato - en taktisk analys
Om man kollar förenklat på det så förlorade vi två kantspelare, en central mittfältare och en anfallare och ersatte dem med två kantspelare och en central mittfältare. Men riktigt så enkelt är det inte…
Några spelare ut och några spelare in. Vad hände egentligen under sommaren - och varför?
Under Mancini spelade vi ett väldigt centraliserad spel som ställdes upp i en 4-3-1-2 uppställning med en klassisk trequartista. De tre mittfältarnas främsta uppgift i en sådan uppställning är att vinna boll och gå i djupled för att ge understöd. Kantspelet skulle skötas enbart av ytterbackarna: i detta fall av Maicon och Maxwell.
Mancinis plan B var att spela med en mer klassisk 4-4-2. Men även i detta fall fick vi ett väldigt centralt mittfält. Spelarna vi förfogade över för att spela som yttermittfältare var: Figo, Cesar, Solari samt Zanetti. När Figo var frisk var han alltid förstavalet till höger – även om han bara orkade med i 60 minuter. Till vänster ville Mancini ha en renodlat kantspelare och spelade Cesar som faktiskt gjorde helt OK ifrån sig innan han blev skadad och återblev den medelmåttan han alltid varit i svartblått. Solari ska vi inte ens nämna, alltså blev vänsterkanten i en fyramannamittfält allt som oftast Zanetti.
Inget ont om Zanetti. Kaptenen är en underbar spelare som alltid ger 100 %. Men Zanetti är i grunden en ytterback, högerback om man ska vara exakt. Och hans styrka ligger i defensiven. I täta matcher där motståndarna allt som oftast parkerar med tre centrala mittfältare framför backlinjen så räcker det inte med två centrala mittfältare även om de skulle heta Cambiasso och Vieira, vilket innebär att Zanetti, som alltid ser till lagets bästa, tog en central plats trots att han var vänsterytter. I den rollen fortsatte kaptenen att vara världsklass fast han kom ju inte runt på kanten direkt.
Summa summarum: när vi spelade med en 4-4-2 uppställning så var skillnaden att trequartistan flyttade ut på en kant samtidigt som vi fortsatte med ett starkt centralt mittfält. Det var en av Mancios svagheter. Hans plan B funkade så värst bra eftersom den taktiskt i praktiken inte skiljde sig avsevärt från huvudplanen. Bevis på detta fick vi se i de stora matcherna. De som gällde. Som i Champions och i förlustmatcherna mot Milan och Juventus.
Så nu återkommer vi till Mercaton. Vad är det som egentligen skett? Jo, Mourinho ville ha två kantspelare (Mancini och Quaresma) och en central mittfältare (Lampard). Dessa var tvungna att ta tre gubbars platser. För Mourinho var det ingen svår uppgift. Bort med bänkspelarna som tillförde bredd och in med killar som ska konkurrera om en starttröja. Ut går ständigt underpresterande Solari och Cesar samt Pelé som har talang men som i ärlighetens namn inte kommer få särskilt mycket speltid i en tremannamittfält då konkurrenterna heter Cambiasso, Vieira, Stankovic, Zanetti, Dacourt, Muntari och Jimenez. In kommer istället spetsspelare i form av Quaresma och Mancini – utpräglade offensiva kantspringare vars styrkor ligger i snabbhet, teknik och att utmana one-o-one samt Muntari (istället för Lampard) som i sin spelstil skulle kunna vara Cambiassos ghananske broder. Löpstark som få, up-in-your-face på motståndarna samt följer med i andravågen på anfallen.
Mourinho kommer att spela med sitt 4-3-3. Ett spel som är väldigt attraktivt att beskåda (som mot Roma). Likheterna med Mancios 4-3-1-2 är att ytterbackarna fortfarande har ett stort ansvar med att komma med på kanterna samt att mittfältet består av tre man vars främsta uppgift är att vinna boll och gå med i djupled. Skillnaderna är desto större. I Mancinis uppställning var det ytterbackarna ensamma som fick ta hand om kanterna. Nu får de hjälp av ytterforwardsen. Ja, på bekostnad av att den centrale anfallaren lämnas åt sitt öde, ensam och isolerad med två mittbackar, tänker ni. Fel. Bollen kan bara befinna sig på en kant samtidigt. Alltså är det bara ena yttern som kan agera ”yttermittfältare”, den andre tar samtidigt en centralare roll och vips! har vi två centrala anfallare. Nu finns det mer än en av er som hajar till och tänker: vad är då skillnaden på Mancinis 4-4-2 med två centrala anfallare och en kantlöpare (Figo) som slår in bollen? Jo, att nu har vi inte bara Figo utav även Quaresma, Mancini och även Balotelli som kan slå in den och dessutom kommer vi spela minst två av dessa samtidigt, inte bara en. Vi kommer få ett helt nytt bredd på vårt anfall.
Detta är bara inläggsmomenten. Att se anfallen gå centralt i en snabb spelvändning är ännu sexigare. Istället för hur det har varit innan då två man (Zlatan och Cruz) försöker vägga sig fram så kommer vi nu se Zlatan med bollen limmad vid fötterna där han har tre möjligheter 1) gå på mål själv eller 2,3) spela ut på någon av kanterna där yttern kommer i full karriär och i samma linje som den centrale anfallaren. Matematiken är enkel: Innan hade anfallaren två alternativ, avsluta själv eller passa den andre. Nu har han tre. Jag vet att det hela är väldigt förenklat men jag tror att ni förstår helhetsbilden. Vi har ett kantspel och bredd i vårt anfall som vi tidigare inte haft samtidigt som vi inte förlorat vår centrala styrka.
Dessutom får vi inte glömma att Mourinho har både en plan B (4-5-1 som han spelade ofta i Chelsea) samt en plan C (4-4-2 där han kan spela Quaresma, Mancini, Adriano och Zlatan samtidigt om han så skulle önska).
Varför spelade inte Mancini så då? Var han dum? Nej, han hade inte spelarmaterialet till det. Han hade inte Quaresma eller Mancini. Han var styrd av sitt material.
Någon som undrar hur förlusten av Suazo kommer att drabba oss? Vi har fem centrala anfallare i laget, fyra om vi räknar Balotelli som en ytter. Zlatan, Adriano, Cruz och Crespo rankades före Suazo av Mourinho. På två centrala anfallsplatser kanske vi hade behövt Suazo men nu när det bara är en så behövs han knappast...
Med Mourinho och vår ”nya” trupp kommer vi att gå mot många nya segrar. Och framför allt har vi mer än ett alternativ att spela i de stora matcherna.
Forza Inter!
