De Rossi vs. falska moralister
Daniele De Rossi anklagad för sviktande moral av de som aldrig haft någon själv.
Daniele De Rossi utmärkte sig i veckan genom att göra båda målen för Italien i VM-kvalmatchen mot Georgien. En imponerande bedrift av mittfältaren som får oss romanisti att glädjas lite extra. Kul för Daniele personligen, men lika roligt för oss som hoppas på fortsatt fina insatser av vår framtida kapten under resten av säsongen.
Efter matchen tillägnade han målen till sin familj, och skänkte en extra tanke till den i somras mördade svärfadern som efterlämnat en stor saknad hos familjen. Uttalandet har dock – konstigt nog – blivit en riktig snackis Italien och De Rossi har fått utstå hård kritik från flera håll för det han sagt. Vissa, med den missvisande yrkestiteln ”journalist”, anklagar De Rossi för att föregå med dåligt exempel när han skänker en tanke åt sin svärfar då denne hade ett förflutet som kriminell. Cristiano Gatti, som skriver för Il Giornale, går till och med så långt att han kallar De Rossis uttalande för en ”tillägnan till den undre världen”.
Om man följer Gattis (och andras) sätt att tänka är det kanske inte moraliskt fel att älska och sakna en avliden familjemedlem vars bakgrund är av det brokigare slaget. Akta er dock för att vara öppna med det. Något sådant kan nämligen få negativa konsekvenser på ungdomarnas syn på rätt och fel och kanske till och med leda till ett allmänt moraliskt förfall. Jag menar, han var ju straffad brottsling, vad sänder det ut för signaler om man tillägnar något till hans minne?
Ja, det är ett helt absurt tankesätt. För det första tillägnar De Rossi sina mål till vem och vad han känner för. Om han vill göra det till sin svärfar, sin älskade frus pappa tillika morfar till parets dotter, är han fri att göra det utan att någon ska komma med några invändningar. För han hedras i egenskap av familjemedlem, inte i egenskap av doktor, kåkfarare, pizzabagare, rörmokare eller vad han nu kan tänkas ha sysslat med under sin livstid.
Den italienska journalistkåren är till mångt och mycket ett stort skämt. En stor del av den består av diverse tyckare och tänkare som stryker etablissemanget medhårs och som sålt sig till det system de en gång i tiden sa sig bekämpa. Ingen grävande journalistik på flera mils avstånd, men desto mer löjliga diskussioner likt den som kommit upp på tapeten efter De Rossi uttalande i onsdags.
Man kanske inte ska förvänta sig särskilt mycket av ett land som ligger efter både Ghana och Bolivia (med all respekt för dessa länder) när det kommer till pressfrihet heller. Tyvärr, då undertecknad håller Italien som land varmt om hjärtat och därför tycker det är sorgligt att se att man ur vissa aspekter inte håller särskilt hög klass. Lika sorgligt är det att se att man som journalist 2008 kan ägna en endaste sekund av sitt yrkesliv till att fördöma någon som uttryckt sin saknad av en förlorad familjemedlem, när samhället runtomkring sig blöder och lite riktig journalistik skulle vara på sin plats.
Och Daniele jävlas man inte med.
