Ni kan aldrig köpa vårat hjärta
Roma kommer alltid vara rikast...

Ni kan aldrig köpa vårat hjärta

Människor har genom alla tider strävat efter rikedom. Men rikedom har i sig, aldrig betraktas likadant världen runt. Människor inom fotbollen har alltid strävat efter titlarna, men vägen dit, har aldrig betraktas likadan världen runt.

(Detta skulle egentligen varit ett svar på det sorgliga upplägg att det ännu finns personer som tror att Alberto Aquilani kommer byta klubb, det blev något annat men det är tanken som räknas.) 

Pengar har under sin relativt korta livstid hunnit övervinna allt. I dagens samhälle har allt sitt egna pris och det brukar sägas att det bara är upplevelser som är ovärderbara, även om de ofta från en början, skapats av pengar. De senaste årtiondena har även fotbollen blivit slukad av pengarnas girighet, alla sorters spelare kan köpas. Har du ett ålderstiget lag kan du alltid köpa lovande supertalanger som om några år är spelare av den yttersta kalibern. Ibland kan man undra hur världen hade sett ut ifall Roma hade varit rika. Zlatan hade definitivt spelat i den gulröda dressen medan De Rossi aldrig hade slagit en straff i VM-finalen. Men som tur är blev inte så fallet. 

Det var inför säsongen 2003/2004 som det var bittra miner på de flesta romanisti. Zlatan hade sedan länge länkats ihop med huvudstadslaget men prislappen var alldeles för hög, istället blev han tjuv och zebra på samma gång. I försvaret låg Sensis sikte på den dåvarande landslagsmannen Nicola Legrottaglie. Men även den då Chievo ägda backen var för dyr och försvann även han till Turin. Roma fick istället chansa och köpte således två lotter, en i Frankrike medans den andra höll till i Holland, det handlade om Mexes och Mido. Roma skulle egentligen inte rent ekonomiskt kunna konkurrera med resten av storklubbarna om Mexes, men den unga fransosen hade redan då en förkärlek till Roma. Hur affären gick i hamn har jag än i idag inte förstått och jag tror för den delen ingen annan gjort det heller. Men så fick den också sina hårda följder. Men såhär med facit i hand, var det en av få vinstlotter. Mido behöver vi inte ens prata om. 

Det blev inte så många fler nyförvärv under denna tidpunkt. För att fylla upp tomrummen för de tänkta inkommande stjärnorna tog vi istället och fyllda upp platserna i A-truppen med talanger från de egna leden. Sensi tog tillsammans med Fabio Capello upp Alberto Aquilani och Cesare Bovo i A-truppen. Innan dess hade unga spelare som Daniele De Rossi och Gaetano D'Agostino redan blivit upplockade och fått speltid, en situation som hade vart omöjlig ifall vi fått de nyförvärv vi egentligen velat ha. 

Visst kan man säga att många andra stora klubbar har fått fram flera talanger från de egna ungdomslagen. Se bara på vad många de senaste åren har sagt sig vara världens bästa lag, Barcelona. De har även något av världens bästa ungdomssektion som gång på gång lyfter fram egna talanger. De har till exempel bara under de senaste säsongerna plockat fram talanger som den serbiska teknikern med spanskt medborgarskap Bojan Krkić, men likväl Lionel Messi och Giovani Dos Santos. 

Men det är något som skiljer Roma och dessa storlag som Barcelona. Barcelona är väldigt nöjda om de lyfter fram en duktig spanjor, och även om de misslyckats med det totalt de senaste åren så beröms de världen över om så skulle vara fallet. Men det är lika i Italien, det är bara att se på Pato eller Quaresma för att sucka lika snabbt. Men som sagt, det är lite annorlunda i Rom, där pratar man inte om vilken flagga de har på passet utan i vilken gränd de lärde sig spela boll. 

Fredrik Ljungberg köptes av West Ham inför förra säsongen. Klubben i den tragisk pengabesatta ligan köpte alltså en äldre rutinerad spelare som hade många års erfarenhet av spel på absolut högsta nivån. Spelaren som var svensk fick äran att bära kaptensbindeln under sin första och tillslut även sista säsong i klubben. Han köptes ut och en ny kapten fick bära bindeln när nästa säsong startade. 

I Roma har man inga vanliga kaptener, man har en ”Le Bandiere”, flaggbäraren. Född och uppväxt romare som inte bara är kapten för laget, utan även en symbol för hela klubben. Det är såklart på gott och ont men viss ära är alltid värd sitt pris. Losi, Di Bartolomei, Conti och Giannini är några av de få som fått äran att hålla i flaggan, på senare år har äran varit självskriven Francesco Totti. Lika självskriven som den varit det senaste årtiondet, lika säkra kan vi känna oss om framtiden då det fullständigt sprudlar om romerska talanger. De Rossi är av fansen redan utsedd arvtagare den dagen Totti tackar för sig. 

Jag kan bara tala för mig själv men jag skulle aldrig byta bort alla titlar i världen mot det hjärtat som finns i Associazione Sportiva Roma. I mina ögon finns det bara en klubb i hela Europa som är värda att jämföras med oss, nämligen Athletic Bilbao. Deras attityd om att bara ha spelare med baskiskt ursprung i laget är beundransvärd. Det har dock sitt klara pris och Bilbao har de senaste åren fått allt tuffare att behålla sin plats i högsta ligan, något som de dock alltid (!) har lyckats med när säsongerna väl summerats. Detta är för mig personligen mycket beundransvärt. 

Ingen trodde väl på allvar att Alberto Aquilani skulle försvinna under sommaren och ingen är väl allvarligt nervös över det ännu inte undertecknande kontraktet. Vi har redan världens genom tidernas största one-club man samtidigt som vi är på god gång att få flera. Det är lätt för andra klubbar och fans att fnysa åt bedriften men vi vet innerst inne att alltihop handlar om avundsjuka. Inga titlar eller pengar kan övervinna denna känsla, känslan när man ser våra gulröda romare på planen. 

För vissa beskrivs rikedom i valuta, för andra i hjärta. 
Roma är således alltid, rikast…

Andreas Helmersson2008-10-08 14:08:00
Author

Fler artiklar om Roma