Birro: Vinröd så klart
En ny och återkommande artikelserie, där Marcus Birro sammanfattar den gångna veckan hos Romalägret och svarar på ett antal frågor, ligger framför dig.
Romas fina seger borta i Frankrike öppnar gravkammaren på glänt. Dammet yr som gips. Liket lever. Och Totti lever. Kom för fan tillbaka snart Grande Capitano. Led oss ut i den här hösten som sprakar av gulröda löv, som så här långt mest skänkt oss besvikelser.
Jag tror den här helgens uppehåll kan vara av godo för Roma. Eftertanke. Långsamhet. Tankar. Sätt samman kraftkällorna. Länka hjärtat med hjärnan och återgå till den där känslan att allt är möjligt. Roma har inte råd med så många skador. Man har inte genier på loftet. Man kan inte ringa i klockan och få Cristiano Ronaldo att komma springande. Man har vad man har. Jag har alltid påstått att Roma inte är beroende av Totti och med det menat att laget kan fungera ändå, utan honom. Men nu har tusen andra varit skadade samtidigt och då är det som det där svarta hålet mitt på plan växer, flyter ut, blir större och mer hela tiden.
Jag såg en dokumentär på teve i helgen. Den handlade om hjärtat, hur det fungerade, och en läkare sade:
- Alla hjärtan ser likadana ut. De slår sina slag för att hålla oss vid liv. Färgen är den samma.
- Och färgen är vilken då undrade journalisten.
Läkaren tittade på honom som om han vore en idiot.
- Vinröd så klart. Alla hjärtan är vinröda…
Och så är det ju.
Forza Roma
Sedan när och varför blev A.S. Roma, staden Roms stolthet, laget i ditt hjärta?
Kärleken till en klubb är större än livet. Man hyr den där kärleken en liten stund. De Rossi var inne på det i en kommentar förra veckan. Roma fanns innan jag föddes och kommer att fortsätta sätta världens vackraste stad i vinröd brand också sedan jag dör. Jag älskar med respekt för staden och klubben Romas historia som också är den fria världens historia. Roma är mycket mer än en endast en fotbollsklubb. Man representerar 2000 år av civilisation. När romarna hade varmvattenbadhus och demokrati kröp vi omkring här uppe och slog ihjäl varandra med benknotor. Det är i det ljuset man bör se kärleken till Roma. Jag fick bryta mig loss från min farsas svartvita kärlek till Juve. Han är från Vicenza men flyttade till Torino som ung. När han var tjugo kom han till Sverige. Jag var i Rom första gången 1989, som sjuttonåring. Jag förälskade mig direkt. Jag stannade kvar när mitt ressällskap åkte hem. Jag gick runt och bara älskade allting. Till och med förorterna var vackra. Inte ens det gråa var grått. Då var också staden på gång med att fixa med VM i fotboll året efter. Jag gick och såg Roma spela och förälskade mig allt det vinröda, vänligheten som visades mig från supportrarna, laget, sångerna, allting. Jag började läsa på om klubben. Jag köpte böcker och tidningar. Där och då knöt jag bandet med Roma. Sedan dess har jag varit där och sett laget spela flera gånger. En gång tackade en vän nej till att följa med till Rom med motiveringen "jag har redan varit där." Det är lika befängt som att man inte vill röra vid en kvinna man älskar en andra gång, bara för att man rört henne en gång. Rom är en av få upplevelser i livet som inte tappar i värde när man upprepar den.
John Arne Riise, Julio Baptista, Simone Loria och Jérémy Ménez blev sommarens nyförvärv. Vem har hittills lyckats bäst? Och finns det någon speciell besvikelse?
Givetvis man bör man se dessa spelarköp i ljuset av Romas ekonomi. Ekonomiskt är inte Roma en världsklubb. De nya spelarna är duktiga på alla sätt men inga superstjärnor direkt. Romas ekonomi tillåter inga sådana köp. Roma är en klubb som har sin själ intakt. Det har dock ett pris. Riise har varit... Riise... Det norska stenansiktet har inte gjort någon besviken men är han verkligen en spelare vi behöver? Baptista är en besvikelse. Trodde kanske att hans tid i Real skulle underlätta anpassningen till Roma men han ser märkvärdigt tung och stor ut. Samtidigt krävs det lite mer tid för att till fullo göra en rättvis utvärdering och de nya spelarna.
Luciano Spalletti har under den senaste tiden fått kritik för sin oförmåga att förändra en negativ matchbild, sitt undermåliga försvarsspel och det numera lättlästa 4-2-3-1. Med all respekt åt Mister; kommer Roma att ta nästa steg och utvecklas till ett mästarlag med honom vid rodret?
Jag älskar Spalletti. Men jag kan också bli märkvärdigt förbannad på honom. Jag hatar när han ser ut som ett sorgset penntroll och bara stirrar tomt framför sig under en match. Han ser ut som en ledsen Fredrik Reinfeldt. Mister har svårt att ändra en matchbild, det är sant. Men han är inte dum. Alltså måste vi förutse att han vet vad han gör. Kanske håller inte bänken tillräckligt hög klass? Vi ska också komma ihåg att många försvarare varit skadade. När det gäller framgångsrika tränare är det ofta ett status quo läge. Bra tränare kommer till bra klubbar med mycket pengar. Och varför är de bra tränarna så bra? För att de är i klubbar med mycket pengar? Mourinho är en duktig tränare. Men inte så bra som han tror själv. Han är inte genial. Det är däremot tränare som Trapattoni som lyckas överallt (utom landslaget), Capello och Lippi. Som faktiskt är skillnaden mellan succé och fiasko. Roma som klubb behöver mer pengar för att bli ett mästarlag. Det har ingenting med Spalletti att göra.
