Det förlovade landet - Del 4: Guds stad
Sanacore, Fedenapoli och undertecknad begav sig den 25/10 till Guds stad för att följa världens vackraste lag.
Dag 5 – onsdag 29/10
08.30 ringer klockan och för en gång skull är vi rätt snabba ut till frukostbordet. Sippandes på morgonkaffet tar jag emot ett sms från en kompis, ”Sterling har konkat, lycka till med att komma hem…” Ha! Inte en chans, tänker jag. Sekunder senare, ”Jag skojar inte, ärligt… Ni är övergivna…”
Helt vit i nyllet tittar jag upp på Fedenapoli;
(S) ”Du, vi kommer nog inte hem. Vårt flyg har konkat, hur fan gör vi nu?”
(F) ”Faan va nice. Jag stannar gärna!”
Nervös som jag alltid blir när fundamentala saker går åt skogen drar jag igång folk i Moder Svea som innefattar polare och flickvän för att på något sätt ta reda på om vi kanske kan flygas hem gratis. Med detta därhän förbereder vi oss inför matchen. Vi har kommit överens om att träffa Sanacore kl. 16.00 för att sen ta tåget ut till Fuorigrotta (San Paolos kvarter).
Tiden till kl. 16 tycks stå stilla. Vi spatsera vant runt alla gränder och kvarter, Fedenapoli shoppar, jag tänker på mat, folk vimlar omkring och ett gäng kids spelar fotboll på Piazza del Plebiscito.
När vi äntligen träffar upp Sanacore är han en halvtimme sen. Uppspelta av det som komma skall, tar vi tåget ut till Fuorigrotta. Så fort vi kommer ut ur stationen tycker jag mig känna en varm bris som fyller luften med förväntan och glädje. Vi tar oss en rundtur kring området där Sanacore växte upp, bara ett stenkast från Curva A. Vid 17.30 är det mycket folk i rörelse runt både San Paolo och närliggande gator. Vi smiter in på ett matställe där vi beställer lite foccacia. Efter måltiden stoppar vi det som blir över i en doggybag och beger oss mot Curva B. På vägen stannar vi till vid 700 Napolistånd. Där säljs inte bara Napoli tröjor utan även tröjor från de nordliga lagen. Försäljaren påpekar dock att han gärna inte tar i dem med sina bara händer. Huvudkonsumenten vid dessa stånd, Fedenapoli…. Han måste ha ungefär 300 halsdukar vid det här laget.
Rätt som det är får Sanacore tuppjuck och flyger upp! ”Kolla, kolla, kolla, där är hon, tanten ser ni???” Både jag och Fedenapoli vänder oss förvånat om och får se en 190 år gammal gumma med knapp styrfart ledas fram av sitt barnbarnbarns barn. Tydligen är denna gumma känd bland alla napolitanare och hon har inte missat en hemmamatch på decennier. Tacksamt nog får vi ta ett foto med denna legend, men mest gladast var nog Sanacore som aldrig någonsin sett henne trots alla besök i Guds hus.
**********
Strax efter 18 bestämmer vi oss för att entra San Paolo. Fedenapoli och Sanacore går först in. Jag är som vanligt sist. Vid första biljettkontrollen kontrolleras pass mot biljett så att uppgifterna stämmer. Vid andra biljettkontrollen kontrolleras så att biljetten inte är falsk. Vid tredje biljettkontrollen….
Nä, det var ingen tredje kontroll. Men direkt efter den andra kontrollen tar jag tre kliv in på den heliga marken då en snubbe stoppar mig. Han rabblar något snabbt på napolitanska och sträcker sin hand mot min biljett. Naiv i stundens förvirring ger jag honom min biljett då jag tror att det är ytterligare en kontroll.
Från ingenstans kommer Sanacore flygande och roffar åt sig biljetten igen. En snabb konversation senare är vi på väg upp för trapporna mot det allra heligaste. Snubben var tydligen någon ultras (vem är inte det?) som ville ha min biljett för att försöka få in sin vän. Men eftersom jag var från Sverige tyckte han att jag kunde behålla biljetten som minne. Jag var ju ändå inne, så det hade kanske inte gjort något om han fick den….
Väl uppe på läktarplats står jag och tittar ner mot världens hetaste gryta. Jag tar mina första steg in… Vi placerar oss något till höger på Curva B och en dröm har gått i uppfyllelse.
**********
Som en napolitanare några dagar tidigare förklarade för oss, finns de allra ”hårdföraste” fansen i Curva A. I Curva B, som är den klassiska supporterkurvan går alla andra. Han påpekade dock att i Curva B äts det mest. Både jag och Fedenapoli tittar oss omkring och ALLA sitter och tuggar på något. Hysteriskt roligt….
Det är två timmar till match och det är redan ca 25.000 på plats. Sanacore påpekar att långsidorna börjat föra liv nu också på matcherna. Falanger har blossat upp även där alltså. Banderoller vecklas ut runt om arenan som vittnar om napolitanarnas passion och stöd för sitt fotbollslag.
5-6 kostymprydda snubbar sticker plötsligt upp sina huvuden ur katakomberna och en ursinnig visselkonsert drar igång. Det är Reggina spelarna som tänkt känna lite på planen. De blir inte långvariga….
Med 10 minuter kvar till match märker jag att en sektion på Curva B är helt tom. En kille bredvid oss förklarar för oss att den mest fanatiska falangen på Curva B planerar en liten protest mot president De Laurentiis för att han inte gav dem tillräckligt stöd i Rom-incidenten.
Stämningen på läktarna är fantastisk. Mest väsen för Curva A som gapar för fulla halsar. Alla på vår sektion sitter mest och äter.
Helt plötsligt ställer sig folk upp runt omkring oss och mer människor trycker på. För första gången stämmer nästan hela Curva B in;
”La nostra unica fede, La nostra unica fede, La nostra unica fede, SI CHIAMA NAPOLI, CHIAMA NAPOLI, SI CHIAMA NAPOLI, La nostra unica fede, La nostra unica fede, La nostra unica feeeeeeeedeeeeeee, SI CHIAMA NAPOLI!!!!”
Nu bubblar hela kurvan och samtliga börjar samtidigt hoppa; ”Olé olé olé olé Pochooooo Pochooooo!!!!!”
Matchen i sig är inte mycket att orda om. Napoli inleder enormt bra och redan efter 20 minuter står det 2-0. I halvtid kunde resultatet mycket väl ha landat på 5-0 om skärpan varit bättre.
**********
I sedvanlig ordning äts det kopiöst under pauserna. Vi är inte sämre än att vi tar fram vår doggybag och slafsar i oss de sista bitarna av vår foccacia. En söt väldoftande strimma rök fyller luften kring oss, vi ler lite lätt…..
En cigg senare och andra halvlek är igång. Alla står upp igen och stämningen är på topp. Det hoppas, det sjungs och humöret över hela kurvan är på topp. Den innan tomma sektionen är nu fylld och dess innehåll för nästan mer liv än hela kurvan tillsammans.
När Denis gör sitt tredje mål exploderar hela stadion igen och folk kramar varandra till höger och vänster. Matchen dör något efter målet och fokusen riktas istället mot det fruktansvärda regn som dragit in över arenan. Helt plötsligt går ett par lampor på arenan och ett sus går genom publiken. Bara i Napoli, tänker jag…. Bara i Napoli….
Matchen lider mot sitt slut och Reja gör en del taktiska byten i slutet. Bland annat kommer Montervino in och detta får grabben bakom mig att uppgivet slå ut sina händer.
Vid slutsignalen hyllas spelarna som de hjältar de är och alla är glada. Bilar tutar och folk hojtar ikapp utanför arenan. Sanacores bror med son möter upp oss utanför arenan och vi alla förenas i en stor gruppkram! På traditionellt vis styr vi kosan mot närmaste kaffeteria. Målet är en speciell bakelse som äts i samband med vinst. Det första stället har inte denna bakelse utan vi får gå vidare. Detta hindrar dock inte Sanacores brorson från att länsa ett helt kakfat som står framme. Både jag och Fedenapoli skrattar gott.
Med bakelsen väl i magen och vinsten färsk i minnet tar vi en taxi till hotellet igen. Sanacore åker en annan väg då han ska stanna i Napoli ytterligare en vecka.
Väl på hotellet igen känns allt vemodigt och ledsamt. Tåget till Rom går morgonen därpå redan 8.10 och både jag och Fedenapoli är inte några morgonmänniskor direkt. Sverige känns avlägset och Napoli känns nära....
Fast besluten om att snart återvända igen somnar jag gott till Denis Hattrick.
Dag 6 – torsdag 30/10
Klockan ringer alldeles för tidigt och både jag och Fedenapoli ser ut som två zombies på dekis. Genom Quartieri Spagnoli går vi mot tunnelbanan som ska ta oss till Napolis centralstation. Fiskhandlarna plockar upp den färska fisken och nya laster med fisk/skaldjur kommer i omgångar runt de trånga gränderna.
Väl på centralen lokaliserar vi vårt tåg rätt snabbt. Ca 2 timmar senare är vi på Termini i Rom. Luften är kall och folk stirrar konstigt på oss. Kan det va att vi både går runt med Napoli kepsar?! En snubbe i en Irriducibili-tröja tittar snabbt upp på mig då jag passerar honom och en tant i Roma keps följer Fedenapoli intensivt med blicken.
En halvtimme senare befinner vi oss på Fiumicino, Roms stora flygplats. Nästan direkt efter vi stigit av blir vi stoppade av en kvinnlig polis. Hon frågar snällt efter våra pass. Fedenapoli frågar varför och får som svar att det är ren rutinkontroll då vi befinner oss på en internationell flygplats. Bullshit, tänker jag…. Hade vi inte haft våra Napoli attiraljer på oss hade hon inte ens brytt sig. Dock blir hennes näsa rätt lång då hon inser att vi är svenskar. Vänligt men bestämt får vi tillbaks våra pass.
**********
Eftersom Sterling konkat fanns det inga andra alternativ än att köpa en ny biljett. Lufthansa hade det bästa och billigaste alternativet. Med stort vemod lämnar vi Italien för färd mot Köpenhamn via Frankfurt.
När vi tillslut landar i Köpenhamn strax efter 23 på kvällen möts vi av regn och rusk. Vädret är kallt och cirkeln är sluten. Vi är tillbaks där allt började några dagar tidigare. Vi pratar knappt med varandra över sundet och vid Svågertorp lämnar Fedenapoli av.
Jag fortsätter min färd mot Malmö Central för att sen låta en taxi ta mig sista vägen hem. Precis innan Jon Blund kommer ligger jag och tänker på resan. Mitt hjärta har alltid varit blått, min själ har alltid varit blå och min kärlek till Napoli har alltid varit störst. Napolitanare har i generationer fått utstå med mycket skit. Prövningarna som folket fått stå ut med kan inte jämföras med mycket. SSC Napoli speglar Napoli i stort och folkets passion för sin stad och för sitt lag är något som saknar motstycke.
Myten om att folket lever på lånad tid är inte bara en myt. Vesuvius vakar lugnt över staden och förhoppningsvis skjuter den gamle vulkanen upp sitt utbrott några decennier till. Men när detta utbrott väl sker då kommer stora delar av staden att drabbas. Men, precis som laget kommer staden att återuppstå. SSC Napoli gick mot en säker död i början av millennieskiftet för att sedan återuppstå igen 2004. Nu spelar vi i Serie A och framtidsutsikterna är bra, mycket bra till och med. Tacka De Laurentiis för det, tacka Marino för det, tacka Reja för det, men framför allt, tacka folket för det. Utan deras dagliga aktiva stöd hade laget aldrig kunnat resa sig igen.
Glöm alla äckliga fingrar som vill lägga beslag på våra talanger. När deras tid är över i Napoli så är också deras gloria och status ett minne blott…. I Napoli är alla våra krigare hjältar. De hyllas och lyfts upp av ett helt folk. Den som inte spelat i SSC Napoli vet inte vad passion är, den som inte spelat i SSC Napoli vet inte vad hjärta är. Napoli är unikt, folket är unika, vi supportrar är unika.
Om någon skulle misstro, gör gärna ett besök i Guds stad…. Ni kommer inte att bli besvikna.
**********
