Chievo - Juventus 0-2: Segertåget rullar vidare…
Juventus fortsätter att vinna och Del Pieros magi flyter numer bortom alla tänkbara gränser. Tredje matchen i rad sätter il Capitano en läcker frispark bakom en hjälplös burväktare – bästa möjliga sätt att fira sin 34:e födelsedag. Grazie Del Piero!
Efter en uttömmande vinst i Madrid behövde de svartvita återvända till Serie As vardagslunk. Chievo borta är andra bullar än stormatch på Bernabéu, och frågan var om det fanns motivation nog att storspela en match till. Visst kan det vara tungt fysiskt, men även med vår svårt skadedrabbade trupp bör vi slå ett Chievo på nergång. Så länge vi är taggade nog, och så såg det tyvärr inte ut att vara till en början. Det är i sådana lägen vi skall vara glada för spelare som Del Piero, som kan bära ett helt lag på sina axlar.
Halvlek ett
Det fanns några små överraskningar i startuppställningen, även om de vid närmare eftertanke inte är så värst överraskande. Mellberg istället för Grygera till höger: ganska logiskt val, svensken gjorde sin bästa match i Juve senast mot Real. Lägg därtill att Grygera varit lite småskadad, det var nog rätt val.
De Ceglie som vänsterytter istället för vänsterback: Molinaro skötte sig utmärkt mot Real, ganska självklart att låta honom fortsätta som vänsterback. Att De Ceglie får förtroendet istället för Gio från start är inte heller så konstigt, vi har väl fortfarande Ranieri som tränare? Säga vad man vill om det sista valet, men så länge resultaten kommer kan Ranieri inte kritiseras för hårt.
Matchen börjar i sprakande tempo – Chievo ser ut att ha fått en välbehövlig energiinjektion. Efter ett tidigt Chievo inlägg i svartvitt område är det cirkus för ett par sekunder. Molinaros impotenta rensningsförsök nuddar Tiagos arm, men domaren friar. Det var ett tydligt fall av ”bollen söker handen” och inte tvärtom. Jag antar att de gulblå inte håller med.
I andra riktningen var det istället födelsedagsbarnet Del Piero som åkte slalom mellan Chievo försvaret, och släppte bollen till Molinaro ute vid vänsterkanten. Vänsterbacken gjorde en av sina patenterade inlägg, ni vet de som aldrig har en adress, och bollen råkade hamna framför en framstormande Sissoko. Momo drar på ett stenhårt skott längs marken – tyvärr gick den något utanför. Sissoko har haft ett par mycket bra långskott i några matcher. Snart sitter en pärla i nätmaskorna.
Spelet flöt fram och tillbaka, och det verkade inte som att något lag hade övertaget. Skillnaden var kanske att Chievo spelarna såg något mer taggade ut. De gulblå hade två chanser kring halvtimmesstrecket, varav det senare borde varit mål. Esposito, som annars mest krälade i gräset med utomjordiska smärtor, kom runt på vår vänsterkant och fick till ett fint inlägg mot Pellissier. Tyvärr hängde inte Legro med riktigt i markeringen, och Pellissier var mycket nära att peta in bollen.
Med cirka fem minuter kvar av första halvlek kom dock ögonblicket många väntade på. Del Piero görs ner cirka 20 meter ut från målet. Även på den sunkiga videostreamen kunde man på något sätt känna Chievospelarnas oro inför frisparken. Han kan väl inte sätta en till? Kort ansats, distinkt slagen boll, en fin båge, perfekt skruv – otagbart i krysset: Det här är modern konst! Finns det bättre sätt att fira sin födelsedag?
Målet i 40:e minuten lyfte Juventus samtidigt som Chievo såg något demoraliserade ut. Det var inte långt kvar innan domaren skulle blås av första halvan då Sissoko och Yepes hamnade i en onödig gruff. Mario tog ett ordentlig famntag på Maliern när denne blockerade hans löpväg, och när Yepes drar sig förbi får han en liten petning (för spark är att ta i) av Momo på benet. Yepes faller enligt manus som om en bil slagit undan benen, och ett par sekunder senare är han uppe för att hämnas denna ”benbrytande” spark. Visserligen extremt onödigt och givetvis felaktigt gjort av Momo, men att det fått så stora proportioner är sorgligt. Tyvärr verkar inte domaren ha sett händelsen, och Momo kan därför komma att stängas av i efterhand.
Halvlek två
Ranieri tog som oftast det säkra före det osäkra och bytte ut Sissoko. Kanske var han något trött och ur balans, samtidigt som det fanns risk för att han skulle utsättas för psykningsförsök. Det hela blev något som skulle glädje en hel del svenskar, då Albin Ekdal nu fick chansen att lira en hel halvlek.
Juventus visade tidigt framfötterna i andra, och efter ett inlägg från vänsterkanten hamnade bollen hos Iaquinta, via en fin mottagning av Del Piero. Den långe italienaren försökte peta bollen förbi Mantovani, som valde att stoppa bollen med handen – straffen var given. Själv väntade jag på att Del Piero skulle utöka sin målskörd nu, men Iaquinta hade andra tankar. Det där med att man aldrig bör ta straffar som man själv ”ordnat” verkar tyvärr stämma. Iaquinta har inte riktigt varit i form, och såg skakig ut inför straffen, som han tyvärr också bommade. Lyckligtvis var han mycket påpasslig på Sorrentinos retur, och tryckte dit bollen för en betryggande 2-0 ledning. Kul också för Iaquinta som varit i skuggan av Del Piero och Amauri de senaste veckorna.
Det hade bara gått cirka tio minuter in i andra, men det tidiga målet såg inte ut att ha sänkt Chievos förhoppningar helt. De gulblå fortsatte att testa Juventus försvaret, och hade ett till rop för straff några minuter efter 0-2. Legrottaglie fick potentiellt bollen på överarmen, men den var intill kroppen och domaren valde att fria, givetvis till Chievospelarns förtret.
Tiden höll på att rinna iväg, och Ranieri valde att göra ett par byten. Först byttes Grygera in för Tiago i 83:e, och några minuter senare var det dags för Del Piero att få sina hyllningar. Stort!
Innan matchen blåstes av fick lagen varsin chans på mål. Pellissier var först då han fick foten på en fin cross från Iunco till höger, efter att Mellberg inte hann med i markeringen. Turligt nog sköt han utanför från nära håll. Juves chans stod Grygera för – med ett förädiskt långskott som gick i båge från 30+ meter in i Sorrentinos högra kryssribba och ut. Mycket nära 0-3!
Domaren Banti blåste av matchen till sången av massor av glada Juventini. Juventus klättrar uppåt.
***
Det debatteras flytigt om Del Piero är den störste genom tiderna eller inte i den ärofyllda och traditionstyngda svartvita dressen, men en sak är säker: för undertecknad är han utan motstycke den störste i vår tid. Som min italienska kollega, vän och Juventinobroder sa:
”Jag är glad för att jag är född i den här tidsperioden, då jag fått uppleva Del Piero med mina egna ögon”.
***
Det finns inte längre ord som räcker för att beskriva dig Alessandro. Grattis och tack för allt! (Klicka för video)
***
Forza Juve!
