Gästkrönika: Fotbollen är inte död, men det är Gabriele
Ett år efter Gabriele Sandris död delar Jimmy Ryström med sig av sina tankar kring händelserna som lämnade få oberörda...
Nu har det gått ett år sedan mordet som skakade hela Italien.
26-årige Gabriele Sandri sov i en bil som var på väg att åka ut från parkeringen vid en vägkrog utanför staden Arezzo när han sköts av en polis. Polisen skulle gå in och stoppa ett bråk mellan Lazios och Juventus supportrar och bestämde sig för att använda sitt vapen och avfyra ett varningsskott.
Sedan tog polismannen en löpning och hade då kvar vapnet osäkrat i sin hand och ett skott avlossades och träffade den unge DJ:n från Rom, Lazialén. Hur kunde det få hända? Vem ska man skylla Gabrieles död på?
Matchen mellan Inter och Lazio ställdes in på grund av mordet och jag tycker det var ett stort misstag av förbundet att inte ställa in alla matcher.
Att protester från övriga supportrar i landet skulle bryta ut när de fick beskedet var något jag var helt säker på och man kan fråga sig hur förbundet kunde missa det.
Atalantas supportrar började sparka sönder plexiglasen på Curva Nord och försökte ta sig in på planen, samtidigt som de även stod upp mot poliserna utanför arenan.
Jag tycker att denna protestaktion var en riktigt fin reaktion av Atalantasupportrarna, som visade att alla Ultras står enade tillsammans mot polismakten.
I Rom bröt också kravaller ut när Lazio och Roma Ultras enade stormade polisstationen och såg till att den inte gick att känna igen efteråt.
När polismannen Filippo Raciti dödades i derbyt mellan Palermo och Catania ställdes som en följd all fotboll i Italien in under en vecka och det talades till och med om att ställa in hela serien i ett år.
Nu var det ombytta roller och denna gång var det en oskyldig Laziosupporter som blev mördad och vad händer då? Jo, man ställer in EN match och skjuter fram övriga matcher i 10 minuter.
Tydligen är en polis värd mer än en supporter - det är sjukt och det är förjävligt men det är den tragiska sanningen.
Polismannen har sagt till Italiensk media att han självklart är ledsen eftersom han har förstört TVÅ familjer. Han sörjer för att han förstört sin egen familj genom att ha mördat en oskyldig person. Hur kan man säga det när man mördat någon? Hans tankar bör i första hand gå till Gabrieles familj.
Det har även framgått i tidningarna att polisen kan bli dömd för dråp eller vållande till annans död men jag tror att han kommer slippa undan. I Italien vet man aldrig, men då polisen är lika korrupt som hela landet så kan man inte räkna med något straff eftersom att det just är en polis som står åtalad.
Hade det istället varit en supporter som mördat en polis hade det varit en helt annan sak...
Efter mordet bevakade jag noga svensk medias rapportering kring fallet och i de flesta artiklarna anklagade man "huliganerna" för mordet. Man märker av denna vinkling ofta.
När Raciti mördades talades det om hur sviniga Ultras var som mördade en oskyldig polis. Nu när Gabbo fick sätta livet till tack vare ett "misstag" från en polis så fortsätter man skylla på huliganerna.
Denna gång var Ultras oskyldiga, polisen begick ett misstag och om han agerat rätt hade ingen behövt bli skadad.
Folk pratar om att den Italienska fotbollen knappt hunnit resa sig från skiten med Calciopoli innan den rasade ner i helvetet igen, de påstår att fotbollen i det vackra landet vid medelhavet är död.
Fotbollen i Italien kommer aldrig att dö. Folk lever (och dör) för sporten och älskar den. Fotbollen har givetvis drabbats hårt av både Calciopoli och de båda morden, men "il calcio" kommer alltid vara "il calcio". Utanför Italien är inte den italienska fotbollen speciellt uppskattad och jag har själv fått försvara den flera gånger, något jag kommer att fortsätta göra trots att det blir svårare och svårare.
Det är något speciellt över den Italienska fotbollen något som vi älskare av "il calcio" oftast inte kan beskriva för de som hyllar den engelska och spanska fotbollen.
Ett helt år har nu gått och vi har inte glömt, vi kommer aldrig att glömma.
Jag kommer aldrig att glömma ögonblicket när jag fick reda på det, ögonblicket där tårarna var nära att falla, ögonblicket när det kändes som att en nära vän dött.
Tiden efteråt var väldigt jobbig och lusten för fotbollen var väck. Många frågade mig hur jag kunde ta det så hårt men jag svarade aldrig. De skulle aldrig förstå. Lazialità går inte bara att förklara.
Gabriele du kommer alltid vara en av oss. Vi syns senare där uppe Gabbo!
