Romderbyt – Ge mig ett derby att minnas!
Låt även söndagens match bli till något som får mig att se mer än bara några siffror på ett papper.
De flesta derbyresultat är för mig bara siffror och bokstäver. De är något som ”går att ta på” och är enkelt att förstå. Fakta kallas det. Dessa siffror och bokstäver är för mig själslösa resultat utan ansikten eftersom jag själv aldrig fick uppleva dem. Visst, derbyresultaten är viktiga monument från det förflutna, men det är något helt annat att uppleva ett Romderby än att bara veta vilket lag som vann matcherna från exempelvis 97/98 (Lazio vann båda!).
Ser man Romderbyt genom TV eller från läktarplats så blir plötsligt det som ska komma att bli siffror på ett papper till något ofantligt mycket större. Det blir mer än bara fakta och man själv ”blir ett med derbyt”.
Du kanske undrar vad jag menar med att ”bli ett med derbyt”. Det jag vill få fram är att Romderbyt berör en inombords till en sådan grad att ens beteende utåt är starkt influerat av känslan inifrån. Vid vinst är livet underbart och vid förlust är man mentalt misshandlad. Vi Laziali vet.
Det vi gör i derbyt, ger eko i evigheten
Själva känslan från ett Romderby kan inte eka vidare i all evighet på sättet siffror och bokstäver kan. Upplevelsen är personlig, även om känslan delas av många fler. Siffrorna är kvar och ger eko i all evighet, men den personliga upplevelsen varar endast i ens inre tills det att den glöms bort eller då man själv tynar bort. Det är en av de faktorer som gör ett Romderby så betydelsefullt och till mer än bara siffror.
Ibland är det bra att hjärnan kan gömma undan vissa minnen. Låsa in dem någonstans långt bak i huvudet och slänga nyckeln. Så brukar det ju bli… när Lazio förlorar ett Romderby. I alla fall för mig.
Från Derbyt när Lazio förlorade med 5-1 minns jag ingenting. Dock minns jag att det blev 5-1 och Montella gjorde fyra mål. Det är sådant man kallar ”onödig fakta” men som man ändå bär med sig. Skämt åsido. Att förneka Roma 5-1 segern hade varit att förneka en del av Lazio. Det kan jag inte göra, även om det gör ont.
Det jag däremot minns i siffror och som även påminner mig om känslan som kommer med en Derbyseger är 3-1 Derbyt 2004/2005. Paolo Di Canio var tillbaka och öppnade målskyttet. Segersiffrorna gavs nu ett ansikte och ett minne av hur det var att känna glädjen just då. Kanske minns du derbyt av någon annan anledning... Det viktigaste är i alla fall att vi kände något och att vi minns det överhuvudtaget.
Så låt även söndagens match bli till något som får mig att se mer än bara några siffror på ett papper, ge det ett oförglömligt ansikte som Di Canio gav 3-1 segern 04/05. Låt söndagens Romderby bli ett oförglömligt möte (i positiv bemärkelse för Lazio) och låt det ge eko ut i evigheten. Min evighet.
