Nedräkning: Tredje rapporten
En gäng förväntansfulla romanisti.

Nedräkning: Tredje rapporten

Corriere dello sport har elva hela, stora tidningssidor om derbyt. Här nere är ju tidningarna fortfarande stora som kamelfiltar. Ohäftade dessutom. Så man får vara en duktig tekniker när man ska vända sida och det börjar blåsa. I tidningen ligger dessutom en extra tidning, tabloidformat, på ytterligare 31 (!) sidor bara om derbyt.

Jag och Lerneby tar bilen till Frascati, en liten stad som ligger i bergen strax utanför Rom. Det är sagolikt vackert. Vi käkar en macka, dricker lite kaffe och känner timmarna ticka ner mot den stora matchen.

Många gånger tidigare har ju derbyt varit en elegant fickparkering, en sorts sidovinst i jakten på guldet, topplagen eller så. Idag är det annorlunda. I dag står det 22-8 till Lazio. En seger räcker inte. En seger skulle däremot vara första morgonen mot ett nytt liv. En seger skulle innebära att en vandring uppåt får sin början. Det är en helt nödvändig vandring. Vi har en lång väg upp. Men det finns en utmaning i det där. Man kan lära sig älska utmaningen, istället för att vara rädd för den. Man kan lära sig älska utmaningen och sedan övervinna den, komma upp på krönet och vidare, stolt, segerviss och bättre än någonsin.

Man ser hur människors ansikten stramar upp sig här nere. På Piazza Navona tidigare idag mötte jag en familj som klätt sig söndagsfina. Pappan såg extremt nervös, lite pressad ut. När vi kom närmare varandra såg jag han subtila, eleganta Roma pin som han fäst i kavajuppslaget. Som en liten blomma av eld nära hjärtat. Vi såg på varandras. Jag visade min Roma tröja under rocken och han log kort, och hans son pekade på tröjan och gjorde segertecknet. Det var ett tyst men värdigt möte.

Det är en oerhörd koncentration på gatorna. Folk är fokuserade. Det är derby i världens vackraste huvudstad. Hela världen kommer titta på den här matchen. Rom lever upp sådana här dagar. Det är som om en del av forna tiders glans tittat fram genom murbruket, genom avgaserna, genom de sönderfallande statyerna, husen, gränderna.

Den här staden är plågsamt vacker, som ett blåmärke av kärlek.

G Sandris död har förenat de båda klackarna här nere. Inte så att Lazio och Roma kramar varandra på väg till match men förra året hade Lazio klacken en stor banderoll i Romas färger, där det stod ”Tårar har ingen färg".

Ett derby kräver rivalitet. Men ett derby kräver inte hat. Sandris pappa stod en halvlek i Roma klacken förra året och här i Rom talas det nu om att den gesten lindrat rivaliteten mellan de båda klackarna. Jag hoppas det. Det är en och samma stad det handlar om. Den snuskigaste formen av krig är alltid inbördeskrig. Samtidigt är det så att de båda klackarna genom Sandris död skaffat sig en gemensam fiende, polisen. Låt oss hoppas på ett känslofyllt, engagerat men hatfritt derby.

Ingenstans är kopplingen mellan hjärta och fotboll så nära som här nere i Rom. Man kommer helt enkelt inte närmare mänsklighetens vaggam själva fundamentet i vår historia, varifrån vi kommer. Romarna hade varmvattenbadhus när vi kröp omkring och slog varandra med benrester uppe i norr.

I kväll kommer Roma blomma som en vacker muskel, som ett hjärta. Hjärtat är alltid rött. Och starkt som vin. Vad blir det? Ett vinrött hjärta givetvis, fyllt till bredden av kärleken till den här staden, till kyrkorna, gränderna, gatorna, torgen, människorna, drömmarna som stiger som andedräkt mot hustaken och terrasserna överallt och ikväll hoppas jag få sitta på en sådan terrass och dricka ett kallt glas subtilt kolsyrat mineralvatten efter att ha sett den stora, starka och vackra vargen käka örnungen.

Forza Roma

Marcus Birro2008-11-16 15:53:00
Author

Fler artiklar om Roma