Venezia-Lazio 0-0
Ännu en 0-0 match denna säsong och kanske inte helt oväntat med tanke på svårigheterna som alltid funnits med denna bortamatch.
Inför matchen mot Venezia hade jag lite samma känsla som inför matchen mot Milan på San Siro efter tränarbytet. Det kändes att det inte är i dessa matcher som en övertygande seger kommer. Venezia borta har alltid varit en mardrömsmatch och när hemmalaget ställer upp med en av de mest defensiva uppställningar jag sett i år, så fanns alla förutsättningar för att matchen skulle sluta precis som den gjorde, 0-0.
Ett exempel på Venezias, trots allt lyckade, taktik var att anfallaren Magallanes markerade Liverani över hela plan, oavsett hur långt upp han gick. Därmed stoppade man Lazios anfalsskälla och tvingade Stam och Couto starta anfallen.
Trots att det var väldigt tillknäppt under hela matchen lyckades båda lagen komma till bra lägen för avslut tre gånger var. Crespo, Fiore och Crespo igen hade Lazios möjligheter men inget av dessa gick i mål. Venezia hade med Maniero två strålande möjligheter men Peruzzi som är något utöver det vanliga just nu, räddade ännu en gång det omöjliga. Magallanes hade också en nick strax över ribban.
Lazio bjöd inte på någon bra match och kanske berodde det på att Venezia täckte alla ytor som fanns att spela på men det är inte hela sanningen. För i denna typ av matcher är det viktigt att springa utan boll och kanske skapa en yta för en medspelare. Något sådan såg jag inte mycket av. Dessutom finns ett stort problem och det är uppställningen.
Det 3-5-2 som spelas just nu (där jag anser Fiore vara den femte mittfältaren) fungerar inte alls. Antingen låter Zaccheroni att Pancaro och Mendieta får röra sig fritt framåt och inte behöver ha särskilt bra koll på defensiven, eller så måste han återgå till att spela 4-4-2.
För tillfället vågar inte yttrarna sig upp i banan för de är rädda att inte hinna tillbaka och hjälpa till hemåt. Det kan bara lösas genom att man sätter en försvarare bakom yttrarna och då återgår man till 4-4-2. Att göra det skulle innebära att Stam, Nesta eller Couto måste sitta på bänken vilket skulle vara väldigt tråkigt. Alltså finns bara ett alternativ kvar, att yttrarna får gå högre upp och inte behöver vara först tillbaka när det gäller att försvara.
Just nu är inte situationen bra och för att ändra kurs måste man chansa lite. Det är dags för Zaccheroni att göra det. Dessutom har vi ett försvar, som jag inte vill överskatta, men som jag tror kan klara av större anstormningar än de som kom mot Venezia. Har man ett bra försvar anser jag att man måste utnyttja det. I det här fallet innebär det att man låter fler spelare på mittfältet gå framåt och anfalla och sedan får man hoppas att försvaret klara av större attacker.
Mot Venezia får inte många av spelarna godkänt. Peruzzi var strålande och även försvaret var bra. Nesta som kom tillbaka från skada hade en tuff match mot Maniero och det behövdes för att få fart på honom igen inför denna veckas matcher.
På mittfältet slet Giannichedda för flera spelare som vanligt och hans roll i laget blir bara viktigare för varje match som går. I övrigt var det underkänt.
