Ranieri - också "Special"
Inter-Juventus. Regerande mästarna mot Mesta mästarna. Det enda laget som aldrig lämnat serie A mot Den gamla damen. Och inte minst: Mourinho, "the Special One", mot gentlemannen Ranieri.
Av alla märkliga yrken i vår värld måste fotbollstränare vara ett av de allra underligaste. Du ska vara strategisk och taktisk, psykologisk, uppmuntrande, pådrivande, en god talesperson och en slug affärsman. Du har därtill det fulla ansvaret, även för enskilda spelares misstag, ditt lag ska alltid prestera bra resultat och vara skojigt att titta på, och därtill ska du ge ett harmoniskt och sympatiskt intryck. Ingen lätt uppgift.
Kungariket Sverige kvalificerade sig under tjugo års tid, 1979-1999, för två nationsmästerskap i fotboll - VM-turneringarna 1990 och 1994 (man fick även vara med som hemmanation i EM 1992). Därefter fick man en förbundskapten som under mindre än halva tiden, 2000-2008, tog kungariket till FEM mästerskap i följd, och detta därtill med ett i sammanhanget ganska mediokert spelarmaterial, till större delen bestående av bänknötare i de större ligorna, dussinspelare i de mindre framträdande ligorna och "stjärnor" i allsvenskan - Europas tjugotredje bästa liga. Givetvis har man därefter uppfört stora monument till förbundskaptenens ära, uppkallat gator efter honom, byggt fotbollsakademier i hans namn och öst medaljer och utmärkelser över honom...
Men nej, det funkar inte så. Lars Lagerbäck är nämligen inte charmig, och tar inte för ett ögonblick intryck av vare sig journalisternas eller "svenska folkets" uppfattningar om fotbollslandslaget. Mer Daniel Andersson än Kennedy Bakircioglü, om man säger så. Lagerbäck tror sig kort och gott veta bäst själv, en dödssynd för den som vill bli folklig och hyllad. Således har framgångarna vunnits under en kompakt skur av kritik:
- Tråkig fotboll!
- Spelsystemet hämmar spelarnas kreativitet!
- In med Kim, ut med Anders!
- Sverige vinner väldigt sällan slutspelsmatcher.
- De unga spelarna får inte chansen
Visst är 2,32 poäng i snitt per kvalmatch under 2000-talet (två hundradelar sämre än Europas poängmässigt bästa kvallag, Italien) ett OK facit, visst var det OK att ta sig förbi "Dödens grupp" i VM 2002, visst var det OK att slå ut Italien i EM 2004, men minns ni vad jävla trist Sverige-Turkiet var i EM 2000... Typ.
I Argentina har man nyligen bytt förbundskapten. Man gjorde en lista med kvalifikationer för jobbet: "Vi vill ha nån som är bra på att åstadkomma skandaler, som pratar om sig själv i tredje person, som är polare med Castro, som har knarkat mycket, skjutit en journalist med luftgevär, blivit avstängd för dopning och som nyligen varit nära att dö."
- Jepp, Diego får det bli. Det kommer gå hem i stugorna!
Diego Maradona gjorde sig som spelare inte i första hand känd för sitt taktiska kunnande, och det ska bli spännande att se vilka instruktioner han ska ge spelarna:
- Försök gärna att passa nån medspelare som kan göra mål, och hittar ni ingen kan ni ju alltid dribbla bort några motspelare och göra mål själva. Några frågor?
José Mourinho, the Special One, är arrogant, självsäker, snuskigt rik och framgångsrik, och av allt att döma ett taktiskt och psykologiskt geni. Inte direkt svårhatad, om man säger så. För egen del tror jag det är precis så han vill ha det. "Vi mot världen" har varit en inspirerande paroll för åtskilliga starka grupperingar genom historien, och inom fotbollen finns ingen som är bättre på att skapa den känslan än Mourinho Vill man leva efter den parollen är Inter dessutom inget dumt val av arbetsgivare.
Claudio Ranieri, slutligen, vad finns att säga om honom...? Jo, han verkar snäll och han ser rolig ut. Han uttalar sig värdigt, vänligt och respektfullt om sin omgivning, och troligen är det hans främsta egenskap. Hans sätt att hantera Tiago är signifikant:
Tiago inledde sin tid i Juventus med att under förbluffande konsekventa former underprestera hela sin första säsong. Därefter vägrade han att lämna klubben, trots en stor skylt med orden EJ ÖNSKVÄRD hängande över huvudet. Juventus köpte sedan innermittfältare som aldrig förr, och Tiago hanterade sin frustration genom att låsa in klubbpresidenten på muggen. När Ranieri till sist, på grund av en smått oändlig skadeförteckning, tvingas skicka in den miserable portugisen på planen, så gör han det med orden "Tiago har visat fantastisk inställning, han kommer att visa alla att han är en mästare". Jag vet inte om någon annan trodde på honom men Tiago tycks ha gjort det, och det kanske är gott nog.
Molinaro spelade uruselt under säsongsinledningen, och blev till och med utbuad av sin egen hemmapublik. Ranieri visade sitt förtroende, gav honom en ny chans och fick sedan se sin adept dominera hela den vänstra fjärdedelen av planen mot Real Madrid.
På Juventusforumet på Svenska Fans var Ranieri driftkucku under en stor del av hösten, med ständiga förslag om att han borde sparkas, omyndigförklaras och dra dit pepparn växer (stundtals även grövre formulerat än så). Även mer betydande analytiker trodde att Ranieri skulle få gå efter en serie svaga resultat. Idag ståtar Juventus med sju raka segrar och säkrat CL-avancemang, och det utan att Ranieri vikt en tum från sin linje. Det är samma spelare och samma spel, men bättre resultat.
Oavsett hur det går på lördag uppskattar jag Ranieris rakryggade och förtroendeingivande ledarskap. Han har på en dryg säsong gjort ett intressant och spelande lag av fjolårets serie A-nykomling Juventus. Det kommer att stå två ledare som är "Special" på Giuseppe Meazza imorgon, och jag är inte alls säker på att vi har den sämre av dem.
Det brukar sägas att det finns mer än ett sätt att flå en katt (har ingen erfarenhet av detta, men det stämmer säkert), och detsamma tycks gälla för det otacksamma och komplicerade arbetet som fotbollstränare. Lagerbäck, Mourinho och Ranieri må ha olika framtoning, men de har alla min största respekt för sina framgångar och sitt sätt att vara. Och säga vad man vill om Maradona, men hans resultat som förbundskapten kunde inte vara bättre: en match - en seger.
