Att gå på derby i Rom
Visst är det speciellt att gå och se Serie-A matcher i Italien. Och visst är det en extra kick om man har turen att befinna sig just på Olympiastadio en söndag.
Men trots att ha sett ett flertal ligamatcher i år och även om Romas hemmamatcher i Champions League gav mersmak, så är det ändå minnet av en fotbollsfest som får mitt gul-röda hjärta att klappa fortare; derbyt.
När det gäller derbyn så är det enda man kan vara riktigt säker på, att man inte kan vara säker på någonting. Formtopp, formsvacka, serieledare, jumbo, psykologiskt övertag är exempel på ord som inte spelar någon som helst roll i ett derby (något som Juventus surt fick erfara i Torino-derbyt ett par veckor tidigare). Stämningen bland de fotbollstokiga romarna var alltså minst sagt spänd inför säsongens första Rom-derby.
Ett derby i Italien är något unikt, och är man en riktig Serie A älskare så måste man nästan ha sett ett.
Det närmsta jag kommit ett derby förut var våren -99 när jag befann mig i Rom men inte lyckades få tag på någon biljett. Att stå utanför stadion och följa matchen på radio kändes mest frustrerande, trots att Roma vann.
I år hade jag den enorma turen att få låna en väns abonnemangs-biljett för en plats i Curva Sud. Dagen med stort D, så gällde det att vara ute i god tid. Matchen mellan lagen började vid 20.30, men redan vid 16-17 tiden var curvorna fulla och "matchen" mellan klackarna i full gång. Eftersom Roma hade hemmaplan, så var 60-70 % av publiken Roma-anhängare. Ett övertag som hördes, inte minst när vi Romanistas för fulla halsar om och om igen sjöng
Roma-versionen av Lazios "non mollare mai": "Lazio merda Alé, Lazio merda Alé tornerete in B con il Napoli, tanto in
Serie A che c'e state a fa', Lazio merda Alé, Lazio merda Alé," (ungefärlig svensk betydelse, "Lazio skit Alè, Lazio skit Alè , åk tillbaka B (serien) med Napoli, eftersom i serie A har ni ändå inget att göra, Lazio skit Alè, Lazio skit Alè).
En ramsa som ödmjukt förklarar för de blåvita stackarna att de inte har så mycket att göra i serie A, utan att de troligtvis skulle passa bättre i någon lägre division, som t. ex. den som Napoli spelar i.
När spelarna slutligen äntrade planen, så var det nästan som om de drygt 80 000 åskådarna återigen förstått att det var allvar och den tryckta stämningen, som man under de senaste 2-3 timmarna hållt borta m. h. a. sång, kom tillbaka. Röken från de bengaliska eldarna ersattes med röken från ett otal cigaretter med diverse innehåll. I hejarramsorna kunde man plötsligt ana en nervositet
som inte funnits där innan.
Vi roma-anhängare fortsatte dominera kampen mellan klackarna, inte minst eftersom man, till skillnad från Romaklacken, valde att i Curva Nord inte använda sig av de jättebanderoller och andra speciella arrangemang som man alltid förbereder till derbyn. Lazioklackens beslut att inte göra det berodde tydligen på att flera ledare för Lazios olika fan-klubbar blivit avstängda från stadion.
Även om Roma, med en Totti i toppform, också dominerade på planen så skulle dröja länge innan lite av vår nervositet skulle släppa. Men när "derby-killern" Delvecchio slår in 1-0-målet framför näsan på Nesta och Peruzzi, som liknar två strandade valar, så kändes det som om man måste ha hört vrålet i varenda liten vrå i hela Rom. Lazio försökte under en intensiv kvart på allvar vända matchen, men Antonioli visade ingen pardon. När sen Totti i slutminuten nickade in spiken i kistan, så visste jublet och glädjen inga gränser.
När domaren slutligen blåste av, och Antonello Vendittis "Grazie Roma" strömmade ut ur högtalarna, så grät många av människorna omkring mig. Och den tårgas som blåst in på stadion från bråken utanför hade definitivt inget
med tårarna att göra."
