Jämförelse: Ospiti contro Ospiti
Man brukar säga att fansen på läktaren är den tolfte spelaren. Frågan är bara om det gäller samtliga fans?
Det har troligen inte gått förbi någon att den italienska huvudstaden består utav två lag i den högsta ligan. Förutom de gulröda AS Roma så hittar man även då och då de ljusblå SS Lazio på olika ställen runt omkring i staden. Allt som oftast turas de om helgerna om av att använda Stadio Olimpico medans det andra laget då får infinna sig i att vara på resande fot.
Efter att ha åkt runt på samtliga bortamatcher där romare vart tillåtna samt besökt flertalet städer till så tog sig undertecknad denna gång chansen att få se Lazio spela hemma på Olimpico. Regerande mästarna och de totala dominanterna utav den italienska fotbollen skulle trots allt komma på besök, likaså Walter, Cristian samt Amantino, som det var tänkt…
Då Roma hade kvällsmatch schemalagd samma dag så var det något sent man kunna anlända till Ospiti-sektionen, som en kväll som denna var belagd i en del av den välbekanta södra kurvan. Första synen av den Milano-tillresta, men troligen även till stor del Rom-bofasta, kurvan var imponerande. Har vart på Romas hemmamatcher mot såväl Juve, Inter och Milan men har ärligt talat aldrig sett något liknande.
Spelarna hade sedan värmt upp klart och matchen hade knappt hunnit starta förrän The Wall, som han kallas i gulröd romersk folkmun, kunde näta. Fansen i Italien brukar inte sjunga sig alltför hesa innan matchstart och det snabba målet gav inte fansen någon ärlig chans att sjunga igång sitt lag. Visserligen kan det ha varit en bidragande orsak men är trots det i personlig synvinkel inga ursäkter nog till det som skulle komma att ske, eller kanske mer ordagrant, det som skulle utebli.
Målet firades självklart i ett enormt jubel, vilket jag inte tror är annorlunda bland några andra fans, möjligen kan de trogna Chievofansen hålla ut sitt jubel något längre i situationer som dessa. Hur som helst var det efter detta som den långa ”tysta” perioden började. Visst sjöngs det ramsor då och då men allt som oftast höll de trognaste fansen ut tonen i knappa minuten vilket vore patetiskt att jämföra med Romafansen där sångerna upprepas gång på gång i långa stunder, match efter match.
Melodierna är ofta de samma och texterna rätt liknande men trots det märktes radikal skillnad från denna kväll i jämförelse med egna tidigare upplevelser. Vem som helst kan sjunga ”Milanista pezzo di merda” men få på plats verkade varken ha viljan eller orken till att göra det. På min plats rätt långt ner i sektionen hade man rätt bra anblick hur många som sjöng och vid vissa ramsor kunde man allvarligt tro att man var placerad på någon av San Siros långsidor.
Kanske var det spår av en viss bortskämdhet som hade satt sina spår, dels från denna säsong men även ifrån de senaste årens lyckade mästerskap. Körledarna som man så fint kan kalla det var hur som helst taget besvikna av denna stund. Att då Diakite gjorde sitt precis före halvtid för att pusha (?) bortasektionen gav mig inte då några större förhoppningar om den resterande halvan av matchen.
När andra halvlek väl hade kommit igång och därmed även Zlatan som med sitt 3-0 mål definitivt avgjorde matchen så hände plötsligt något. Ramsorna blev alltfler, de som sjöng likaså precis som antalet som nu höll ut tonerna lite längre, gång på gång.
Jag har svårt att tro det hela var en slump som låg bakom förändringen bland bortafansen men samtidigt att det skulle var de tre avklarade poängen som var tändvätska låter även det bisarrt.
Jämför man med Roma så brukar det hela i så fall vara tvärtom. Desto sämre det går för laget, desto mer hjälper fansen till. Av alla matcher denna säsong tror jag den stund som ramsorna var som högst, var efter Udineses 3-0 mål tidigare i höstas. Sångerna efter detta nederlag är svår att beskrivas utan var ett måste att upplevas på plats.
Trots den betydligt bättre andra halvleken från fansen så var det i jämförelse väg en besvikelse att följa Nerazzurri-fansen. Troligen kan det stora antalet varit till en nackdel då få men desto mer trogna fans kan ge en bättre bild av deras läktarkultur.
En annan intressant men kanske något vågad gissning är att spelarnas bakgrund skulle kunna ligga bakom det hela. Det faktum att Inter inte använde sig utav mer än noll italienska spelare under matchen tillsammans med sin portugisiska coach kan ge fansen svårt att identifiera sig med laget, något som jag tror är väldigt viktigt för att inte glida in alltför långt in i den till exempel engelska alltför kommersiella fotbollen.
Nu satt visserligen Materazzi på bänken tillsammans med odödliga målvaktslegendaren Paolo Orlandoni, så kanske är det hela överdrivet, vad vet jag?
Mer om livet i Rom och Italien hittas på denna länk!
