Krönika: Rocchi vs Zarate
Lazioredaktionens Jesper Lindberg går på djupet och analyserar nutid mot framtid, lagspelare mot diva, Volvo mot Lamborghini. Den gamle, stabile Rocchi mot den unge och flärdfulle Zarate.
Konkurrens är alltid bra. En sund konkurrens bidrar till utveckling och högre krav på prestationer. Irritation och frostiga relationer är däremot aldrig positiva för ett idrottslag.
Tyvärr verkar både och finnas i vår ljusblå klubb just nu.
Rykten har under en tid florerat om en till synes allvarlig schism mellan två av Lazios bästa spelare.
Efter Udinesematchen förra omgången rapporterades det till och med om handgemäng mellan de båda, något som dock dementerades kraftigt av Rocchi själv.
I söndags mot Palermo byts Zarate ut efter en slätstruken insats. Han ser otroligt besviken ut, och väljer att kliva av på bortre långsidan. Inget tack till publiken, inget lycka till och en omfamning av den spelare som kliver in på planen, vilket lämpligt nog också är Tommaso Rocchi.
Ett par minuter senare gör Rocchi 1-0 och Laziolägret jublar, med undantag för Zarate som likgiltigt bevittnar glädjescenerna från bänken. Att relationen är kylig står klart.
Vi slår fast det på en gång. Mauro Zarate är tekniskt och individuellt sett redan en betydligt bättre anfallare än Tommaso Rocchi. Det som jag personligen tycker är största skillnaden mellan de båda är att Zarate kan dribbla förbi i stort sett vem som helst medan Rocchi har stora problem att gå förbi en försvarare i ett 1-mot-1 läge. Han är inte den typen av anfallare. Även när det handlar om explosiviteten, skottet, känslan i högerfoten och kreativiteten drar Zarate redan det längre strået. I början av säsongen, då allt gick som på räls, lyste självförtroendet och karisman om honom. Det är inte många anfallare som har den där auran.
Zlatan har den. Den brasilianske Ronaldo hade den. Cassano har den faktiskt också.
Att Zarate kommer bli ihågkommen som den bättre av de två när karriärerna ska summeras är ett spel som inte ger några stora pengar på oddset.
Det Rocchi däremot har är ledaregenskaper, en av Serie A:s bästa blick för djupledslöpningar samt större rutin. Viktigast i sammanhanget är dock att han kan Lazio, och Lazio kan Rocchi.
Naturligt efter hans år, och den viktiga roll han haft, i klubben.
I form av lagpappa förväntar han sig givetvis alltid en professionell attityd från sina medspelare, och en lojalitet gentemot både lagkamrater och klubb. Utan att veta mer än andra får jag anta att Zarate brustit i något av ovanstående krav.
Sedan är det ju givetvis så att Rocchi känner att hans position är hotad. Han vet att hans spelartyp är unik i dagens Lazio men omgiven av Pandev, Zarate och i viss mån också Foggia är han faktiskt inte given som startman, för första gången sedan han kom till klubben 2004.
Vad som är sagt mellan de två anfallarna vet jag som sagt inte, men det brukar aldrig vara ens fel att två träter. Rocchi har också öppet kritiserat sin anfallskollegas oförmåga att släppa bollen vilket enligt mig inte bör ske i media utan mellan fyra ögon på Formello.
Visserligen håller jag med Rocchi i detta fall. Zarate är en fantastisk dribbler, men då han alltid numera har så hård bevakning på sig kan han inte match efter match utmana mot 2-3 spelare. Det tar oftast tvärstopp och vi åker på en spelvändning, samtidigt som ett enkelt passningsalternativ funnits.
Lazio har varit utan stora stjärnor med tillhörande stora egon ett antal år nu.
Di Canio var ingen stjärna, han var en ledare och ikon som alltid såg klubben som större än sig själv.
Peruzzi? En lågmäld och sympatisk målvakt i slutet av karriären.
Pandev eller Ledesma? Relativt stora egon måhända, som dock hittills inte backats upp av genomgående solida prestationer sett över en hel säsong.
Nu har man däremot en anfallare av toppklass, rentav en världsspelare, på tillväxt och det måste samtliga inom Lazios organisation förstå och i viss mån också anpassa sig efter.
Zarate är förhoppningsvis framtiden för Lazio. Att lära sig hur saker och ting fungerar, både på och utanför planen, kommer dock att ta sin tid för vår unge argentinare.
Och vem är egentligen en bättre mentor än den allt som oftast så sympatiske Tommaso Rocchi?
Efter matchen mot Torino i september proklamerade jag att Zarate minsann kommer göra 20 mål denna säsong. Det står jag fortfarande bakom. Men för att lyckas med det måste harmonin återvända, relationer repareras, spelmässiga problem sakligt debatteras och en stor portion ödmjukhet intas under juluppehållet.
Forza Lazio och God Jul!
