Första halvlek är spelad - del 2/3
VINTERKRÖNIKA DEL 2
[till del 1/3]
Orsaker till att höstens bakslag (fortsättning)
Till denna säsong gick alltså Fiore, en spelare med utpräglade trequartistaegenskaper, in i spelartruppen. Successionsordningen var given; Fiore skulle nu istället för Verón leda och styra lagets offensiva spel. I EM-slutspelet 2000 hade Zoff till en början förlitat sig till Fiore som mittfältsstrateg. Efterhand valde han dock att flytta ned den formstarkare Totti från anfallet för att placera Romakaptenen i sin favoritposition. Fiore fick därmed bida sin tid i Gli Azzuri. Detta ger dock en god indikation över hur mycket Zoff trodde och förlitade sig på Fiores förmåga som spelfördelare. Kanske Fiores på förhand förutbestämda ankomst var det som fick Dino Zoff att försöka ge laget sitt eget signum genom att införa ett nytt spelsystem.
Däremot tycktes märkligt nog prioriteringen av en ny etablerad och mer mångsidig yttermittfältare, än de som redan fanns i Lazio, vara märkligt låg. En springande(!) skillnad mellan en traditionellt ”rak” 4-4-2 uppställning och en 3-5-2 uppställning är just yttermittfältet. I det senare får ju i princip en enda spelare ansvara för vardera kanten. Mendieta köptes visserligen från Valencia för en ungefär lika stor summa man fått för en av de två dominerande mittfältare som lämnat Lazio. Men Mendieta var aldrig menad som yttermittfältare, Zoff valde att använda spanjoren som en av tre centrala mittfältare (”mitt-mitt”). Då Fiore skulle vara den offensiva spetsen så blev Mendietas placering i laget något märklig. För någon vattenbärare av rang har basken aldrig varit och utrymmet för kreativt spel finns sällan i denna i banan mer tillbakadragna position. Känslan fanns också redan från början att detta köp till viss del var genomfört för att blidka fansen efter den för många chockartade försäljningen av Nedved.
Ett lyckat femmannamittfält i ett topplag som beräknas spela upp till sextio - sjuttio matcher (beroende på framgång) under en säsong, kräver nästintill supermänniskor som yttermittfältare för att klara bära en hel kant i stort sett på egen hand under en hel säsong. De yttermittfältare som Lazio under hösten provade, hade tidigare haft roller i lag som spelat ett utpräglat 4-4-2 spel. Spelare som bland annat Poborsky, Pancaro och Negro fick därmed ett oerhört stort ansvar. Ett ansvar de följaktligen aldrig klarade att bära. Positionsspelet stämde i princip aldrig; offensivt vågade (eller orkade) kantspelarna allt för sällan med att understödja, vilket fick till följd att det offensivt såg ut som om man spelade med en fembackslinje. Defensivt, däremot, klarade sällan yttrarna av att hålla sina positioner, vilket ledde till att allt som oftast de tre centrala backarna fick agera över en allt för stor bredd. Stabiliteten och tryggheten i laget var därmed kraftigt underminerad.
Kombinationen av framförallt ett nytt spelsystem, många nya nyckelspelare och dålig form hos flera av dessa spelare, blev för mycket på en enda gång. Med distans så verkar detta försök till förändring av lagets spelstruktur och taktiska uppträdande nästan mer än lovligt naivt. Tillgången till ett givet spelarmaterial måste avgöra vilket spelsystem en tränare ska bygga sin spelidé efter. Det tycktes som om vissa spelare sorterades in i roller de inte hade egenskaper att behärska. Som redan konstaterat lät president Crangiotti till slut bilan falla över Zoff när hans nederlag var fastslaget genom det storslagna fiaskot i Champions League. Som alltid tycks den lättaste lösningen för klubbpresidenten vara att göra sig av med tränaren och ersätta honom med en annan tränare som oftast fått sparken från någon annan klubb. Fast onekligen är det lättare att byta lagets huvud, än att byta alla ben. Att en så grundlig förändring av lagets taktiska uppträdande till varje pris skulle genomföras men utan rätt spelare blev Zoffs fall.
Alberto Zaccheroni var vid Zoffs avträde redo att ta över Lazio. Zaccheroni hade som tränare haft framgångar med framförallt Milan, som han ledde till ligatiteln tre säsonger tidigare. Den säsongen såg Lazio länge ut att vinna Squdetton, men man kroknade vid ligans absoluta upplösning och Milan smög förbi Lazio i sista omgången. Denna tränare skulle nu ta över ett Lazio i kris; verklighetens ironi är oftast den bästa. Zaccheroni försökte initialt bygga vidare på Zoffs idéer om hur laget skulle formeras, men med påtryckningar från Crangiotti fann han att hans fortsatta position faktiskt var hotad om han inte gjorde en drastisk förändring.
Lösningen var den uppenbara; att gå tillbaka till det sorts spel som gett de ljusblå merparten av dess framgångar. När återgången till en 4-4-2 uppställning var ett faktum så återfick laget nästan löjligt enkelt sin struktur och trygghet. Spelare som tidigare placerats i roller de uppenbart inte behärskat tycktes direkt återfinna sitt självförtroende. Backlinjen fick med ytterbackar en större trygghet och den allsmäktiga Nesta kunde koncentrera sig på motståndarna istället för på sina två kompletterande försvarare. Mittfältet fick en klarare rollfördelning och med understödjande ytterbackar vågade yttermittfältet, framförallt då Poborskys kant, kunde ta mer offensiva initiativ. Just detta innebar även att Lazios anfall fick det understöd som krävdes för att främst Crespos kvalitéer till slut skulle komma till sin rätt.
[till del 3/3]
