Matchkrönika: Snön föll och jag med den
Efter publikfesten på Olimpico stod det klart att de vackra ljusblå delade med sig av poängen till serietvåan Juventus.
Det totalt oförutsägbara vädret i Sverige förstörde verkligen min kväll.
De stora, vita snöflingorna seglade i massor ner mot bilen och dödade totalt sikten framåt. Där sitter man och hjälplöst tittar på när ens flickvän bakom ratten kör lugnare än en Pirlo på morfin och ser hur tiden plågsamt rinner iväg.
Till slut accepterar man sitt olyckliga öde och inser att det bara blir slutet av matchen man får uppleva framför datorn. Jag tänkte att det är sant så som Ulf Lundell sjunger; ”Snön faller och vi med den”. Skönt nog så gällde det bara för mig idag och inte för hela Lazio.
Men alla har vi någon gång varit där. Alla laziali och tifosi i övrigt har någon gång missat en match som man verkligen vill se och uppleva.
Det kan vara att man fastnat på ett tåg som stannat, att bilen gått sönder eller att man råkat ut för ett fruktansvärt oväder på vägen hem från farmor. Men alla har vi varit i den situationen och därmed vet vi alla även hur det känns även om det är svårt att sätta ord på det.
Det är en sorts nervös känsla som ger sitt fysiska uttryck i form av huvudet djupt nergrävt bland händerna allt medan man ältar en jämmersång som en psykiatriker antagligen skulle kalla ångest.
Det är en känsla av total maktlöshet där man både bugar sig för ödet och känner hur, jag erkänner detta öppet och med stolthet, sjukt vrickad man kan vara som svensk lazialé när man ber sin livrädda flickvän att ”köra snabbare för helvete” när hela familjen sitter i bilen och vägunderlaget inte är vad varje förare drömmer om direkt. Att hon står ut...
Men hon vet att det handlar om en sorts kärlek som går bakom förnuftets själva gräns och som ständigt förnyas och växer sig starkare varje söndag då hjärtat blir ljusblått och personligheten förändras. Den lugnaste personen kan bli vildare än Couto och skrika mer än Taddei när han tittar sig själv i spegeln.
Det är il Calcio och la Lazio som det handlar om mina vänner, och det finns ingen som ibland mina nära och kära som längre påstår att fotboll "bara" är en lek…
Som lazialé så känns det på något sätt som att man måste gilla att plåga sig själv, det har om inte de senaste åren lärt oss. Därför valde jag i sann ljusblå anda att be Pontus att skicka sms med mycket detaljrik info om vad som skedde i matchen.
Det var inte särskilt smart.
Att höra telefonen pipa och med darrande händer öppna sms:et betyder med automatik ren panik där ångesten och rädslan så påtaglig att det räckte med min hästtokiga syster för att fastställa någon sorts diagnos på mig.
Det sista PIP PIP kom hemma framför datorn när jag bevittnade hur nära Foggia var att få en tå på bollen och avgöra tillställningen. Efter att ha sett höjdpunkterna så kan man inte vara mer än nöjd med en poäng. Visst, Lazio kunde visserligen tagit tre poäng och det hade varit en grym tillfredställelse i jakten på Champions League, men man måste ändå tänka på vilka som stod på andra planhalvan.
För säga vad man vill, men Juventus är alltid Juventus.
Och kommer alltid vara Juventus. Med eller utan Moggi och Calciopoli spelar ingen roll för mig när det vankas match. Den gamla damen är sliskig och jobbig att ha att göra med.
Bara det faktum att deras president tog på sig rollen som bordellmamma åt de prostituerade domarna under de avskyvärda calciopoli-åren säger en hel del om vad de är beredda att göra för att vinna.
Man hatar det, javisst, men det finns nog ingen motståndare som inte räds för den mentaliteten heller.
I de svartvita ränderna så finns det vinnarmentalitet inpräglat och en oerhörd hänsynslöshet mot lag som bjuder på misstag vilket gjorde mig knäsvag varje gång som telefonen pep med tanke på det som Lazios fyrbackslinje presterat på sistone.
Ett oavgjort resultat mot Turinlaget är med facit i hand fullt godkänt och med tanke på att jag inte såg den största delen av matchen så kommer jag inte sitta framför mitt tangentbord och leka duktig och komma med spelarkritik eller ett utförligt referat om matchen. Men det verkar ju inte heller behövas då jag betvivlar att någon lazialé förutom jag missade publikfesten i Rom.
Jag menar, inte ens James Bond gjorde det…
S.S. Lazio – Juventus 1-1
Mål Lazio: Ledesma(även om jag vill skriva Manninger istället)
Mål Juventus: Mellberg
Lazio: Carrizo; Lichtsteiner, Diakhite', Rozehnal, Radu; Dabo (De Silvestri 70), Ledesma, Meghni (Brocchi 63); Pandev, Rocchi, Zarate (Foggia 77)
Juventus: Manninger; Mellberg, Legrottaglie, Ariaudo, Molinaro; Marchionni, Sissoko, Zanetti (Marchisio 70), Nedved; Amauri, Del Piero (Giovinco 81)
Ref: Morganti
