Samma gamla trötta visa....
Det har gått mer än ett dygn sedan matchen startade när jag skriver denna sena matchrapport. Med distans kan jag konstatera att ett oavgjort resultat inte var orättvist i förhållande till hur målchanserna fördelades under matchen. Däremot känner jag en enorm frustration över Lazios oförmåga att "stänga" sina matcher när man väl tagit en ledning.
Första halvleken gick på poäng till Chevio som oroande enkelt vid ett par tillfällen kunde hota Peruzzi, Manfredini och Marazzina missade dock bägge sina utmärkta lägen att ge bortalaget ledningen. Lazio kändes under första halvlek väldigt trubbigt, en tänkbar konsekvens av all brist på kontinuitet i laguppställningen. Noterbart från första halvlek var att Crespo och Inzaghi mest hela tiden ställdes offside av Del Neris lags utstuderade offsidetaktik.
Andra halvlek var, ur Lazios ögon, betydligt bättre. Inställningen verkade ha förbättrats under halvleksvilan och det faktum att Chevio förändrade sin taktik till en tänkt mer offensivare uppställning (4-3-3) gynnade istället Lazio som lättare kunde kontrollera mittfältet och därmed händelserna. Crespo, som verkar ha en bit till formen och det för en målskytt så viktiga självförtroendet, kostade sig på att missa en straff. Detta skulle visa sig dyrbart för Lazio när matchen skulle summeras. Det skall också sägas att Lupatelli verkligen gjorde sitt till för att förhindra Crespo att "måla" från straffpunkten.
Kort därefter gjorde Lazio 1-0 genom Inzaghi som höll sig framme och kunde raka in en retur från Crespos skott. Målet försiggicks av en misstänkt offside när Crespo fick sitt skottläge. Detta visar dock risken med att spela med offsidefälla när laget ställs under tryck. Inte bara spelarna måste vara lika samspelta som ett Sovjetiskt ishockeylandslag från tidiga åttiotalet, utan även linjedomarna måste var med på noterna vilket bevisligen kan bli ödesdigert. Strax därefter fälldes Inzaghi i en vad det verkade uppenbar straffsituation, men domare Messina valde att denna gång fria (av vilken anledning skulle vara intressant att veta; kan det månne vara så att orsaken var att det stod Inzaghi på tröjan?).
Sett till bägge lagens formkurvor var på förhand ett oavgjort resultat långt ifrån otänkbart. Det synbara grepp Lazio skaffat sig om händelserna under matchens sista tredjedel visade sig även denna gång vara bedrägligt. Lazios oförmåga att "stänga" matcherna kostade återigen två oerhört viktiga poäng på övertid. I slutskedet kunde Legrottaglie nicka in en hörna och därmed fastställa slutresultatet. Deja vu!
Lazio parkerar just nu på nionde plats i tabellen omringade av lag som Verona, Torino, Perugia och Udinese. Lag som om allt gått någotsånär enligt planerna borde kunna vara distanserade med en tio poäng efter 23 spelade omgångar. Nu är dock fotboll långtifrån alltid ett så logiskt fenomen. Andra faktorer än dyra spelare finns med som variablerna för framgång.
Det största problemet är att Lazio måste finna en trygghet i sitt spel föra att kunna avancera i tabellen; detta är det överlägset viktigaste. Lagen som Lazio förnärvarande kamperar med i tabellen har en fördel på så sätt att de på ett helt annat sätt de är vana att förlora matcher ena helgen, för att nästa helg kunna glömma detta, då ingen har samma krav på dem som ett förväntat topplag som alla påminner att de måste börja vinna matcher i en nu rasande takt. Detta underlättar inte trygghetsskapandet i laget.
Vad Lazio verkligen skulle behöva mesta av allt nu, är att ta en relativt tidig ledning och kunna hålla denna matchen ut. Detta skulle nog kunna vara förlösande för lagets kollektiva självförtroende. Sedan skulle det alltid underlätta om ryggradsspelare som Nesta, Giannischedda, Inzaghi och vem av de mer konstruktiva mittfältare som det satsas på framöver, håller sig friska. Att Crespo snart hittar målet igen är även det ett måste. Det håller inte att prata om sin besvikelse över Lazios mediokera säsong och sin egen högst eventuella framtid, för att sedan själv missa en matchavgörande situation. Crespos missade straff var symptomatisk inte bara för Crespo utan för hela Lazio. Missen (eller Lupatellis räddning; det beror på hur man ser det) var inte enbart frukten av en tillfällighet. Crespo såg nonchalant ut innan han sköt, men det var nog i första hand ett tecken på att han försökte övervinna sin osäkerhet genom att förneka den.
På de senaste tio matcherna har Lazio tagit sju poäng och gjort tio mål, vilket i praktiken är betydligt mindre än vad det verkar. En av matcherna är vad en statistiker skulle kalla en avvikelse; 5-0 segern mot Perugia. I efterhand kan med stor säkerhet sägas att denna seger var frukten av tillfälligheter. Här verkar det snarast som Lazio fick någon slags förtida kompensation från fru Fortuna för stundande matcher. Dock skulle jag gärna sett att dessa mål kunnat sprida ut sig mer jämnt över den gångna månaden. Hursomhelst; Lazio har svårt att göra mer än ett mål per match, detta är en svaghet som kostar laget oerhört viktiga poäng nu.
Bristen på ledaregenskaper på plan har varit ett problem hela säsongen. Verón och även Nedved tog tidigare säsonger tag i spelet och tog även det ansvar som ingen tar tag idag. Det är idag ingen som riktigt kan ta tag i det offensiva spelet och leda "trupperna" som förr om åren. Att kontinuitet i laguppställning saknas är givetvis en avgörande orsak. I motsats till Chevio som i princip kunnat mönstra samma lag säsongen genom, får Lazio spelare skadade i parti och minut, det är klart att detta sätter ned lagets slagkraft. Men en så dynamisk spelare som Mendieta kommer att tillföra Lazios spel en ny dimension om han bara får starta mer regelbundet. Det är åtminstone min förhoppning.
