Berlusconi och Lentini-gate
Den italienska fotbollshistorien är full av fusk, våld, doping, falska bokslut och svarta pengar. Konstigt nog är jag ändå så fascinerad och intresserad av Il Calcio.
Trots alla svek och vetskapen om allt fuffens kan man inte göra annat än återvända till söndagen som sitt tillfälliga, underbara flyktrum. I sin paradox är det nog det yttersta kärleksbeviset.
Det är viktigt att inse att den senaste skandalen med Juventus och Luciano Moggi som huvudaktörer inte är en enskild händelse. Den var bara en i raden av skandaler som alla är sammanlänkade. Det finns ett system och ett tänk som hänger ihop med samhället i stort, där ekonomi förstås är den största drivkraften.
Min tanke är inte att rentvå Juventus eller att peka ut Silvio Berlusconi som den enda banditen. Fusket finns på de flesta nivåer och i de flesta klubbarna, skillnaden är bara vilka som åker dit. Jag älskar Il Calcio och kommer nog alltid att göra det. Jag vill gärna skriva om det vackra, om alla fantastiska matcher, alla grymma spelare, men jag vill också skriva om det fula, allt fusk och fiffel bakom kulisserna. Man måste ta det goda med onda. Jag kommer därför att välja ut några historiska händelser och lyfta fram dem i ljuset något mer än vad som hittills gjorts. Jag börjar med att gå tillbaka i tiden ungefär 16 år.
I början av år 1992 står en hårfager och ytterst skicklig ytter i centrum för den kommande transfersommaren. Nämligen Torinos och landslagets Gianluigi Lentini. Med sin teknik och fysik är han något av en italiensk version av Ruud Gullit. Både Juventus och Milan vill ha honom till varje pris. Lentini själv vill helst stanna kvar i staden Turin av familjära skäl och är därför mer intresserad av att gå till Juventus.
För Silvio Berlusconi som tagit över den ekonomiska makten i Serie A är Lentini det självklara valet. Han är Italiens hetaste spelare och har ett tilltalande utseende. Dessutom vill Berlusconi gärna undvika att Juventus förstärker sitt lag med en så skicklig spelare (han har inte heller helt svalt att Vialli tidigare gått till Juventus, en spelare han starkt velat ha tidigare).
1992 står Torino och dess president Borsano på ruinens brant och vill gärna inkassera så mycket och så fort som möjligt. I början av april börjar det cirkulera rykten om att Milan redan betalat ett förskott till Borsano för Lentini. Detta visar sig senare vara sant. Milan har betalat circa 25 miljoner kronor i förskott (i svarta pengar givetvis) men i vetskap om att Borsano är nära en konkurs vill man ha någon sorts garanti tills affären gått i lås. Lösningen är en majoritet av Torino Calcios aktier. Detta har Borsano senare erkänt till domarna:
"I början av mars 1992 kom jag överens med Adriano Galliani, Milans verkställande direktör, om övergången med Lentini. Då var det inte tillåtet med transferövergångar men vi kom överens om en övergång och ett förskott på 25 miljoner. Självklart i svarta pengar eftersom kontraktet inte kunde offentliggöras och jag behövde pengarna för att betala ut spelarlöner. Aktierna användes som garanti för att övergången skulle bli av eftersom det under denna period var emot fotbollsförbundets regler med spelarövergångar. Förskottet fick jag i svarta pengar i mars 1992."
Detta innebar att under slutet av säsongen 1991-1992 var Berlusconi både ägare till Milan och Torino. Detta var självklart ett allvarligt brott mot reglerna. Men detta var också något av Berlusconis specialité, först bryta mot reglerna, sedan ändra reglerna. I mitten av maj månad 1992, under firandet av den 12:e scudetton, deklarerade Berlusconi:
"Lentini ska till Milan eller så stannar han kvar i Torino. Med president Borsano är vi redan överens. Jag kommer prata med spelaren (Lentini) för det förefaller otänkbart att en spelare med sådan klass inte vill spela i ett så spektakulärt lag som Milan."
Sagt och gjort, med ett berg av pengar lyckas man sedan övertala Lentini. Lentini själv berättar så här för domarna:
"Jag var efterfrågad av både Milan och Juventus. Jag föredrog att gå till Juventus för att vara kvar i Turin, staden där jag bor. Torinos ledning sa att jag var såld till Milan. Jag vet inte, och kunde inte veta, när Milan och Torino skrev under kontraktet för min övergång. Jag vet bara att Milan kontaktade mig i maj 1992 och sa att klubbarna var överens. Jag träffade Berlusconi och förklarade min position och han sa att Torino och Milan redan var överens."
Lentini fortsätter:
"Under den perioden körde jag något av ett dubbelspel med dom två nämnda klubbarna för att uppnå bästa möjliga villkor. Jag har aldrig hört talas om att Milan skulle äga aktier i Torino."
Nej, det vore konstigt om han hade gjort det. Den 30 juni 1992 blir det offentligt, Lentini är klar för Milan för ca 250 miljoner kronor. Därmed var han den dyraste övergången någonsin och den bästa betalda spelaren i sin tid. Men i och med Borsanos senare uttalanden inleds en undersökning. 1998 anklagas Silvio Berlusconi, Adriano Galliani och Massimo Berruti (advokat) för bokslutsförfalskning.
Våren 2001 blev Berlusconi åter statsminister och bland det första han gjorde var att ändra lagarna till sin fördel. Bland annat ändrade han lagen om straff för bokslutsbrott. Så i november 2002, tack vare dom nya lagarna, blir dom tre frikända och åtalet läggs ner. Alltså, Berlusconis specialité, först bryta mot reglerna, sedan ändra reglerna.
Och förresten, hur gick det i matchen mellan Torino och Milan våren 1992?
Jo, matchen slutade 2-2.
Källor:
"La repubblica" 1 juli 1992 (Maurizio Crosetti), 11 jan 1994 (Emmanuele Gamba, Marco Trabucco), 5 mars 1994 (Luca Fazzo)
"Corriere della sera" 26 apr 1992 (Giancarlo Padovan), 6 mars 1994 (Gianluca Di Feo)
"Le corna del diavolo" (Carlo Petrini),
"L`Espresso" 11 feb 1994
