Krönika: Missnöjets orsaker
Vinst borta mot Atalanta. Är allt bra nu? Nja… ilskan och besvikelsen finns nog kvar hos de allra flesta. Jag tänkte försöka kartlägga vad missnöjet beror på.
Det känns som att de allra flesta av Lazios fans vill se förändringar till sommaren. Enkelt uttryckt verkar det finnas tre olika varianter som efterfrågas: nya tränare, nya spelare och ny ledning. Låt oss gå igenom dessa, en efter en, för att få lite klarhet i exakt vad det är supportrarna är missnöjda med samt om man kan förvänta sig några förändringar. Självklart kan detta inte gälla som någon allmän sanning om Laziofansens åsikter, utan det rör sig om vad jag själv uppfattat genom tidningar, samtal, TV, och ett antal fotbollsforum.
Vi börjar med tränaren. Zaccheroni tog som bekant över rodret från Zoff efter dennes halvtaskiga inledning på säsongen. Att det blivit särskilt mycket bättre under ”Zac” kan nog ingen påstå – snarare tvärtom. Resultaten har varit mediokra, om inte rent dåliga. Detta tillskrivs främst hans (otillräckliga) förmåga att leda och inspirera laget, men också i viss mån hans träningsmetoder, vilka nämnts som en möjlig orsak till de många skadorna vi åkt på. Det senare låter ju lite långsökt, men man ska ha klart för sig att Zaccheroni hade väldiga bekymmer med skador även i Milan och att han tog med sig hela sin tränarstab därifrån. Träningsmetoderna fick vi så att säga på köpet. Ett annat irritationsmoment har varit hans uttalanden efter matcherna – han har konsekvent valt att fokusera på spelarnas mentala tillstånd och varken nämnt sin egen insats eller bett om ursäkt för hur laget spelat. Man kan alltså konstatera att missnöjet är ganska utbrett bland supportrarna.
Hur det står till med förtroendet hos styrelsen är en mer öppen fråga. Det som talar för Zaccheronis fortsatta verksamhet i Lazio, är hans långa kontrakt. Vad jag vet har han kontrakt i minst tre år till och det blir troligen inte billigt att lösa honom från det. Utåt har både far och son Cragnotti hittills hållt honom om ryggen, men detta behöver inte betyda att man faktiskt tänker satsa på honom. I fotbollens värld är det ofta nödvändigt att ”ljuga” lite för att inte orsaka en total moralisk kollaps bland spelarna. Jag gissar (för att inte säga att jag tar det för givet) att Lazio har en ny tränare nästa säsong. Cragnotti är inte blind; han märker både under matcherna och genom att titta på tabellen, att något inte stämmer. Roberto Mancini verkar vara stor favorit till att ta över posten – det spekuleras redan vilt i hur dennes lagbygge kommer att ta form.
Så var det spelarna. Istället för att räkna upp alla de som fått kritik under året, vilket skulle ta ett bra tag, kan vi börja i andra änden – vilka har klarat sig med hedern i behåll? Peruzzi, Nesta, Couto, Giannichedda och möjligen Stankovic. Längre än så blir inte listan. Vad är det då man är missnöjd med hos de övriga? Man kan säga att den vanligaste kritiken, som också riktats mot i princip alla utom de ovan nämnda, gäller spelarnas inställning och brist på ”fighting spirit” på plan. Att förlora är ok, men man måste förlora på rätt sätt, dvs kämpandes.
Det finns några fall som förtjänar speciell uppmärksamhet. Anfallsstjärnorna Lopez och Crespo har båda blivit sågade för sina insatser på plan. Båda anses vara världsspelare (och hyllades av Zaccheroni när han precis anlänt) men har inte kunnat bidra på något avgörande sätt när laget som mest behövt dem. Det handlar i hög grad om att fansen är väldigt besvikna. Crespos popularitet har dalat ännu mer efter kommentarer som kommit att tolkas som ett missnöje över att tillhöra en klubb med ”lägre” ambitioner. Eftersom Crespo inte precis öst in mål, tar många illa upp när han istället för att erkänna sin del i årets misslyckande, kommer med hot om en eventuell flytt. Man kan lugnt säga att han inte har samma status som i slutet av förra säsongen. Men ändå har Crespo det lätt om man jämför med spelare som Fiore och Mendieta, som båda blivit kraftigt utbuade vid upprepade tillfällen. Särskilt Fiore anses vara en diva som inte bryr sig om laget, ett intryck som förstärktes för någon vecka sedan när han enligt uppgift valde en lyxsemester framför att följa och symboliskt stödja laget. Mendieta verkar fortfarande ha många på sin sida (vilket också bekräftades av Svenskafans’ omröstning för ett litet tag sedan) men har ju ändå hånats för sitt spel i Laziotröjan. Det har kraftigt ifrågasatts om dessa herrar har något ”hjärta” för klubben. Mendietas reaktion vid ett Laziomål kan exemplifiera detta; han ska ha varit den enda som inte ställde sig upp och ”firade”. Den centrala faktorn för missnöjet verkar ändå vara att de inte alls lyckats ersätta Veron och Nedved, vilket faktiskt var meningen. Så även här handlar det om besvikelse, om än kombinerad med mer eller mindre ren avsky för deras inställning och attityd. Vi kan här också nämna Pancaro, som anklagats för att uppträda lojt och inte kunna slå en pass längs marken, och Liverani, som i egenskap av Romasupporter varit en självklar kandidat när syndabockar skulle utses.
Att spekulera i vem som lämnar Lazio till sommaren känns ganska meningslöst i nuläget. I princip vad som helst kan hända, särskilt i en klubb som Lazio där man verkar planera månad för månad snarare än år för år. Om jag ändå ska dra till med en chansning tror jag att Mendieta inte finns kvar nästa säsong, men att Fiore efter ett antal bättre insatser kan komma att få en ny chans. Crespo försvinner nog…precis som Vieri försvann och Signori skulle ha försvunnit för ungefär fem år sen om det inte varit för de vilda protester som uppstod. Å andra sidan, kanske det blir så att just det faktum att Crespo spelat dåligt resulterar i att han stannar kvar. En sådan paradox förklaras av att både Vieri och Signori är exempel på spelare som Cragnotti sålde (respektive försökte sälja) när han visste att han kunde få maximal utdelning, dvs efter mycket lyckade säsonger.
Och så var det missnöjet med ledningen. Här handlar det om Sergio Cragnottis försäljningar av främst Veron och Nedved. Det handlar också om att han hotar med att sälja klubben när han kritiseras. Och om att han har sin son Massimo Cragnotti, som nästan har nått kultstatus efter alla klantiga uttalanden, i positionen som general manager. Massimos specialprojekt var att köpa brasilianske ytterbacken Cesar till denna säsong. Bara det säger en hel del om varför han ifrågasätts kraftigt. Sergio Cragnottis sätt att behandla Lazio som ett företag och inte som ett fotbollslag verkar på många håll ha krockat med fansens ovillkorliga och helt fotbollsbaserade kärlek för klubbfärgerna.
Nämnas bör att Sergio Cragnotti har många, många anhängare som framhäver allt han gjort för klubben istället för de områden där han brister. Utan honom skulle Lazio aldrig upplevt de senaste årens guldorgier, så mycket är säkert. En tanke som de flesta (alltså även fans som annars motsätter sig Cragnotti) verkar acceptera är att det inte finns några realistiska alternativ som skulle kunna hålla Lazio på en så hög nivå som Cragnotti. Dessutom verkar det inte troligt att ledningen byts ut genom någon försäljning av aktiemajoriteten. Däremot har Cragnotti uttryckt (vaga) önskemål om att lämna över presidentposten (dock inte ägarskapet) till någon yngre kraft. Time will tell…
Diskutera gärna krönikan på vårt forum. Klicka här!
