Krönika: Det är ensamt på toppen
När jag beklagade mig för redaktör Cederblad över den katastrofala nivån på diverse forum slängde fransosen ur sig ”Det är ensamt på toppen”. Punkt, liksom. Jag kunde inte sagt det bättre själv: det är fanimej ensamt på toppen.
Siena-Inter
Hernan Crespo får ett öppet friläge men blir avblåst för offside - ett potentiellt matchavgörande beslut som kändes väldigt hårt. Men sedan händer det som inte får hända: Maicon gör ett offsidemål och Inter tar en viktig seger.
Atalanta-Juventus
Samma omgång. Juventus gör ett solklart offsidemål och Amauris mål föregås av offside på flera Juventusspelare, vilket gör att det för blotta ögat ser ut att vara två offsidemål. Ett offsidemål är det dock, men domaren vinkar inte för något av målen.
Hur går tongångarna efter omgången? Än i dag, en månad senare, spyr supportrar ur sig all jävla galla de har över Inter och Maicons mål. Än idag!
Inter-Roma
När Zlatan Ibrahimovic gör 2-1 jublar jag rejält i vardagsrummet. Inter är på väg att vinna ännu en match mot den passionerade utmanaren från huvudstaden. Men på reprisen anar man att det är offside. En till vinkel visar att det är offside. Inter slår ut Roma på grund av ett offsidemål och det känns för jävligt.
Efter matchen är alla motståndarsupportrar helt vansinniga igen. Romasupportrarna förstår jag, eftersom cupen var deras enda chans att vinna något i år. Men artikeln ”Ni är Juve”, kändes som ett bisarrt påhopp, även om jag håller med om det ur en aspekt.
Den senaste tiden har Inter sett ut att vara ett otroligt obalanserat lag som vinner mest på rutin. Igår mötte vi ett Sampdoria som vi på pappret (med tanke på Sampdorias alla skador) borde köra över fullkomligt. Men visste man inte bättre kunde man bara ana att det var det blåsvartrandiga laget som var ligaledarna.
Inter vann med matchens enda mål, men snacket kom inte att handla om målet utan i stället…? En viss litauers filmning efter att han redan hade ett gult? En viss Sampdoriaspelares brutala Martin Dahlin-armbåge på Sulley Muntari?
Nej, i stället kom allt att handla om Adrianos fula knytnäve i magen på Gastaldello – en förseelse som utan tvekan skulle gett rött om domaren hade sett den. I dag har Adriano fått sitt straff av ett skitnödigt fotbollsförbund. Tre matcher ska han sitta, lika många som han fick efter att han filmade till sig en straff mot Roma för några år sedan. (Då blev han mig veterligen den andre spelaren i historien att bli avstängd för en filmning som resulterar i straff.)
Hur som helst. Den totalt nyansfria beskrivningen som sker av Inter, särskilt av rabiata Juventusfans, är fruktansvärt vedervärdig att bevittna. Samtidigt är den så logisk.
Juventus fick ett solklart offsidemål, men det fick även Inter. Genom att spy galla på Inter flyttas fokus från deras eget lags domarflyt. Juventus slapp i lördags straff mot Fiorentina och slapp dessutom undan ett regelrätt kvitteringsmål mot samma lag. Man skulle alltså kunna säga att Juventus skulle ha förlorat mot Prandellis starkt kämpande Viola. Hur går retoriken nu då? ”Det är domarstandarden det är fel på” diskuterades det fram tills gårdagskvällens match. Då flyttades allt fokus till Inter igen. Fusk! Skandal! Äckel Inter!
Hade det blivit tre minuters tillägg så hade det varit ännu ett argument till hur mycket Inter fuskar. Nu blev det sex. Och Mourinho blev uppvisad på läktaren. Och Sampdoria slapp undan två röda kort – två röda kort som skulle kommit långt innan Adriano boxar Sampdoriaspelaren i magen.
Både Juventus och Inter har dock haft förvånansvärt stabila domarinsatser i år. Det som är mest intressant är att se hur våra kusiner behandlas. Jag har tappat räkningen på antal felaktiga straffar som Milan har fått i år. Hemma mot Fiorentina slapp Milan undan åtminstone en straff. Men i stället har allt fokus hamnat på Kaka- och Beckhamaffären.
Och, såklart, hur pass mycket Inter fuskar.
Förraförra veckan började jag författa en artikel om att vi Intersupportrar borde vara mer glada över vårt Inter och att det gnälls alldeles för mycket från de egna leden. Det är ett fruktansvärt historielöst gnäll. Vi leder ligan, är i semifinal i ligacupen och är i åttondelsfinalen av Champions League.
Backa klockan en handfull år och vi skulle vara otroligt lyckliga över att vara i den här situationen. Då var Juventus och Milan ett lag som man fruktade något så kopiöst. Juventus var ett lag som var omöjligt att besegra och Milan hade ett grandiost psykologiskt övertag på Inter.
I år får Milan förlita sig på domarna för att ens vara med i racet om Uefacupplatserna. De värvar som vi gjorde en gång i tiden och litar bara på namnet på tröjan på spelaren de köper. Juventus, vår värsta konkurrent, har gjort det fantastiskt bra i år – annat kan inte sägas. I början av säsongen ville de flesta Juvesupportrar ha den sympatiske Ranieris huvud på ett rörstrandsfat.
20 matcher in på säsongen ligger de förvånansvärda tre poäng bakom Inter! Tre! Och detta med ett lag där inte många skulle gå in i Inters startelva. Det kallar jag att spela över sin förmåga. Då ska man dessutom betänka att Juventus haft stora skadeproblem den här säsongen.
Jag är sjukt skeptisk till att Juventus kan fortsätta på samma sätt resten av säsongen. Och om de gör det så är det antagligen det tydligaste kvittot man kan få på vilken duktig tränare Ranieri är.
- - -
I går fick Zalayeta ett mål felaktigt bortdömt mål hemma mot Roma. En stund senare står Mexes offside långt innan han nickar in 1-0. Samme artikelförfattare som hävdade att vi var ”Juve” säger: 1) att Romaspelarnas frustration över Zalayetas mål visar att beslutet nog var rätt 2) att Mexes offside var tveksam och att det inte spelar någon roll eftersom Roma gjorde ytterligare två mål! Hoho! Jaja!
- - -
Det är ensamt på toppen. Och förhoppningsvis visas det i tabellen efter 38 omgångar.
