Krönika: Ett hån mot de ljusblå färgerna
Det finns Laziomatcher som man kommer ihåg med ett leende på läpparna. Som 3-0 vinsten i derbyt mot den 27 år yngre brodern. En 1-4 förlust mot Cagliari är inte ett sådant minne. Att årets Lazio inte mår riktigt bra är nu mer snarare ett faktum än ett påstående.
I söndags skämdes jag för första gången på väldigt, väldigt länge över mitt Lazio.
Och det är något som är en enorm känsla för ett härdat ljsublått Laziohjärta som mitt, självfallet ur ett negativt perspektiv.
Att Lazio är förknippat med motgångar och brist på medvind vet alla som liksom jag har ett starkt ljusblått hjärta. Uttrycket ”contro tutto e tutti”, mot allt och alla, är välkänt i Laziokretsar och visst har det viss substans.
För det har hänt en hel del igenom åren som man skulle ha kunnat skämts över…
Jag skämdes inte när Lazio nästan gick i konkurs.
Jag skämdes inte Di Canio anklagades för att vara både Hitler, Mussolini och djävulen själv efter en mindre passande och enkelt feltolkad romersk hälsning till sina älskade fans. Jag skämdes inte när varenda spelare som var värd något lämnade under tiden som Cragnottis bubbla sprack.
Men i söndags, då skämdes jag faktiskt.
När jag ser på årets Lazio så ser jag talang och mängder av spetskvalitéer.
Men det är något som saknas.
Det som alltid funnits där.
Något som man vant sig vid.
Det som hade gjort att vi vunnit derbyt i höstas.
Jag pratar om den där överlägsna grintán.
Jag har vant mig vid att se spelare som automatiskt förstår vad det innebär att sätta på sig den ljusblå tröjan. Spelare som är beredda att ge allt och som alltid frågar vad de kan göra för Lazio och inte vad Lazio kan göra för dem.
Jag syftar på spelare som Firmani(bäst på plan i söndags ifrån avbytarbänken), Mutarelli, Mudingayi, Siviglia och Di Canio. Med spelare som dessa så var man garanterad att det inte var så jävla mjäkigt och bekvämt som det var igår. De visade vägen för resten av laget, inte genom briljanta passningar eller snygga mål utan genom en inställning och en attityd som jag älskar. Och gjorde någon inte sitt jobb så fick de höra det!
Vart fanns den personen i Lazios startelva i söndags?
Vart finns den personen överhuvudtaget nu när Firmani inte får spela en minut och Siviglia helt plötsligt inte ens är påtänkt för startelvan? För Rocchi känner jag inte igen, det ter sig mer och mer troligt att hans verkligen stört sig på Zaratés ankomst, briljans och taskiga attityd.
Titta granskande på Lazios startelva mot Cagliari och kom med ett namn som står för det som dessa spelare gjorde/gör. De må vara sämre fotbollsspelare men de är så enormt mycket bättre lagspelare och jag gör ingen hemlighet av att jag föredrar det sistnämnda.
Men Lotito och Rossi har gjort sitt val. De skall vara offensivt och vackert.
Och visst, det är underbart att se när det funkar men frågan är om det är värt det när man får se matcher som söndagens?
Sedan är frågan hur enormt mycket tålamod galningen Lotito har med den vilse Rossi?
Personligen tror jag att det skall oerhört, oerhört mycket till för att han skall sparka Rossi.
Anledningen är lika enkel som självklar; det är inte gratis att sparka en tränare och anställa någon ny...
Söndagens match var ingenting annat än en skam mot den ljusblå tröjan och allt underbart och passionerat som den står för.
Lazios spelartrupp anno 2008/2009, ryck upp er och bevisa ert värde!
