Italien mobiliserar för att erövra England
Det är nu cirka en månad kvar till Champions Leagues åttondelsfinaler och vi som har gjort våran hemläxa vet om att alla italienska lag får möta engelska kombatanter. Vissa klagar på svår lottning medans andra ser möjligheter att en gång för alla täppa till käften på alla sparka och spring fans över hela världen...
Juventus tar sig an Chelsea och man börjar borta vilket enligt mitt tycke är att föredra då man har chansen att lägga över favoritskapet genom att bara spela oavgjort i första matchen. London laget Chelsea har inte imponerat i de matcherna jag sett dem, man har varit stela och krampaktiga i offensiven och allt för beroende av John Terry i defensiven. Givetvis är laget oerhört starkt och namnkunnigt på pappret och man kan slå alla lag i världen, men när det vankas stormöte i Champions Leagues åttondelsfinaler är det de små detaljerna som kommer att avgöra.
Luis Felipe Scolari är inte Jose Mourinho och kommer aldrig bli det heller, han är inget taktiskt geni utan mer en inspiratör och habil beteendevetare. Hans lag spelar internationellt med en engelsk touch där man är vana vid hårda tuffa matcher i Premier league mot stora och starka lag såväl som tekniska och kvickt spelande dito. Jag föringar inte på något vis Chelsea som en bra dag när allt stämmer är oerhört bra, men man är trots allt inte alls lika stabila som man var förra året då man imponerade mer i både liga och cup spelet.
Juventus är nu alltså tillbaka i rampljuset och jag kan lova er att när Chelsea fick veta lottningen till åttondelsfinalerna så hade man lätt att hålla sig för skratt. Inte för att man möter det bästa laget eller ens det lag med de bästa spelarna utan för att man har en oerhörd respekt inför Turin-klubben och vad den klubben har åstadkommit under det senaste decenniet.
Juventus kommer till denna kamp med gott självförtroende efter att man tillsammans i gruppen vänt ett tufft läge under hösten och nu på allvar är med i både kampen om ligasegern och racet om Champions League. Som jag skrev tidigare så handlar mycket om små detaljer och små marginaler i sådana här matcher. Claudio Ranieri är en bättre tränare än Scolari, inget snack om saken. Å andra sidan har Chelsea ett bättre lag på pappret.
Formtoppade spelare är alltid dem som avgör dessa typer av matcher, men det räcker inte att vara formtoppas och skicklig, man måste även klara av situationen psykiskt och ha rutin. Om ”Juve” skall slå ut Chelsea så måste defensiven vara lika tight som den var i dubbelmötet mot Real Madrid, mittfältet måste klara av den centrala kampen där Sissoko får en nyckelroll, samt att Alessandro Del Piero måste visa vägen som vanligt. Något säger mig att Padovas stolta son älskar dessa matcher och han kommer att visa Europa att gammal faktiskt är äldst.
I Rom jublades det inte direkt när man fick Arsenal som motståndare i åttondelsfinalen. Arsenal är ett klasslag med världens bästa talangutvecklare på bänken som älskar att kontra sönder italienska lag som ligger för högt upp med backlinjen. Roma börjar borta även dem och man kommer att få sina fiskar varma under 90 minuter plus tillägg.
Jag litar inte på Roma i någon match och kommer heller inte att lita på att de slår ut Arsenal i detta dubbelmöte. Laget är som sagt lika oberäkneliga som Jackie Arklöv (ber om ursäkt för den jämförelsen) så detta är inget dubbelmöte jag skulle älska som Roma-supporter. Likväl finns det en god möjlighet för laget att faktiskt slå ut Arsene Wenger och hans adepter om man spelar tight , kraftfullt och smart. Roma skall inte försöka spela en öppen offensiv fotboll med stora ytor mellan lagdelarna, samt att Cassetti inte skall vara vänsterback som mot United borta förra året...
I Rom-laget skall man se till att spela precis som man gjorde när man slog Real Madrid borta förra säsongen. Fransesco Totti har alltid en nyckelroll som target spelare i det här läget samt att Vucinic och troligtvis Baptista ger ett fungerande understöd så att man har ett eget offensivt spel och inte bara försvarar som har varit fallet i många matcher framförallt på bortaplan de senaste åren i Champions League.
Som alla vet är detta kanske sista chansen för Francesco Totti att spela den Champions Leauge-final. Det är definitivt sista chansen för honom att få spela den i Rom, hans födelsestad och är det någon som förtjänar det så är det den fagra sonen från den eviga staden.
Fotboll är och kommer aldrig vara en sport där slutet är vackert. Det bästa laget vinner alltid och för att vinna krävs det att alla pusselbitar sitter på plats, just därför vinner Roma aldrig Champions League, man är varken tillräckligt bra eller stabila. Men gud vad skönt det hade vart om man hade givit engelsmännen en knäpp på dubbelhakan (se upp Wennman) och faktiskt spelade fotboll i båda matcherna och visar upp det glimrande och effektiva spel som man faktiskt kan spela. Jag älskar Roma och laget för allt vad klubben står för och är, frågan är dock om kärleken är stark nog när det blåser korsdrag i backlinjen på Emirates Stadium i slutet på februari...
Sist och just nu minst imponerande av de italienska lagen i Champions League har vi galna Inter som håller på att bli tråkiga Inter. Jag är inte speciellt imponerad över vad Jose Mourinho har åstadkommit i serie A och i Champions League den tiden han har varit i klubben. Kom ihåg att Roberto Mancini hade en mycket fin säsong i Inter fram tills debaclet i just denna turnering förra året. Detta sätter press på hela Inter lagledningen som fortfarnde har mycket att lära när det gäller lugn och ro samt att bygga lag kortsiktigt och långsiktigt.
Anledningen till att jag är extra hård mot just Inter är att jag har högst krav på just dem. Jag älskar att man har tagit över taktpinnen från ett oärligt spelande Juventus och att man har skakat om Serie A-etablissemanget med en ny och fräsch ledarstil. Man vågar satsa på utländska tränare och spelar oftast en offensiv och trevlig fotboll som ger Serie A ett gott rykte världen över.
Trots dessa positiva superlativer så är det inget imponerande spel laget visar upp denna säsong. Jose Mourinho har en speciell ledastil och vet precis vad han vill och hur han vill ha det. Antingen är du med honom eller mot honom. En ledarstil som fungerade utmärkt i Chelsea och i Porto där han firade stora framgångar. Men i Inter har han inte riktigt lyckats sätta sin prägel på laget förutom en viktigt detalj som han skall ges respekt för nänligen försvaret som förmodligen är topp tre i Europa tillsammans med Manchester United och Chelsea. Walter Samuel är en klippa där bak och han tillsammans med Ivan Cordoba är ett perfekt mittbackspar, Maicon är världens bästa högerback medan Maxwell är en habil vänsterback med för dåligt intresse och fart.
Det största problemet man har haft har såklart varit offensiven där man saknar en härförare och en röd tråd i anfallsspelet och i omställningsspelet där mycket cirkulerar kring Zlatan Ibrahimovic som burit laget i nästan alla svåra matcher under säsongen. Zlatan älskar Mourinho och Mourinho får ut det bästa av Zlatan. Men resten av laget verkar konfunderade över hur man skall spela. Namn som Mancini, Stankovic, Muntari och Quaresma verkar desillusionerade just nu, är det nya direktiv från Mourinho som skapar oreda eller underordnar man sig inte laget?
Något är fel i Inter när såpass många bra offensiva spelare inte presterar som de skall, kanske saknas balansen eller så saknas kompetensen och jag börjar bli mer orolig än jag någonsin varit för laget denna säsong. Klart är att man kan slå alla lag vilken dag som helst på året. Zlatan har utvecklats till en seriös kandidat till världens bästa spelare och defensiven imopnerar alltjämt. På bänken har man en tränare vars enda ledord i livet är att vinna och hela hans existens kretsar kring detta. Mourinho är en vinnare för han kan männsikor hävdar han, han har MVG i social kompens och betendevetenskap, han skapar ett lag där man gör allt för varandra där inget får komma emellan spelarna i laget. Jag tror att han är rätt man på rätt plats men tiden börjar ticka och frågan är hur mycket tålamod Moratti har med världens självsäkraste portugis.
