Mötet med Totti - Del 1
Nästa återblick är hämtad från en småregnig dag i April –99 och ett magiskt ögonblick med Francesco Totti. En oförglömlig upplevelse av naturliga skäl.
Min vana trogen så startade dagen i Rom tidigt. Att det var fredagen den 9 April – min första dag i Rom under denna resa och 2 dagar innan derbyt – gjort givetvis sitt till. Och då en tripp till Trigoria och Romas träningsanläggning stundade så fanns ingen tid att vila. Torts att morgonen var aningen kylig så täcktes överkroppen endast av årgångens Roma-tröja samtidigt som samma lags träningsoverall täckte den nedre halvan. Trots den som vanligt idiotiska bilkörningen så små-sprang jag tvärs över rondellen som utgör centrum av Piazza Bologna mot dagens första måltid. Det lokala fiket passade min smak perfekt, och så gjorde även personalen.
Första gången vid samma fik - dryga halvåret innan - så gick det snabbt upp för mig att åtminstone två av de som jobbade där hade Roma nära hjärtat. Då min i det närmaste obefintliga italienska snabbt skvallrat om att jag var en utländsk Romanista så vann jag givetvis deras vänskap omedelbart. Och deras vänskap gav mig alltid gratis Pizza-slice... Självklart var det därför med en viss entusiasm jag öppnade entrédörren, dessvärre så insåg jag ögonblickligen att inget känt ansikte arbetade. Beställningen sköttes sedan snabbt innan jag framme vid kassan möttes av ett "Roma merda" och ett snett flin från den unga killen bakom kassaapparaten. Småskrattande betalade jag vad han ville ha samtidigt som jag kände att resan inte kunnat börja på bättre sett, det var ju ett stundande derby och det ville jag känna!
Ett par skräckslagna steg senare hade jag återigen korsat vägen och nästa mål var tunnelbanan som skulle ta mig till E.U.R. Väl framme vid den konstgjorda sjön och stationen E.U.R. Fermi letade jag snabbt upp hållplatsen till bussen som skulle ta mig till Trigoria och Fulvio Bernardini anläggningen. Väntan på bussen förde mig in till ytterligare ett snabbt restaurangbesök, något som lika pinsamt som ögonblickligen gjorde mig varse om att jag vid dagens första "måltid" blivit grundlurad! Efter att jag svurit åt min tydligen sovanda valutaräknare så var det nu dags att bege sig till bussen.
Klockan gick som förmodat förbi avgångstiden utan att någon buss skymtades men då jag stod intill ett par tjejer med samma mundering som mig själv så antog jag att allt var lugnt. Att ena tjejen oavbrutet bläddrade i sitt collegeblock fyllt av urklipp med kapten Totti gjorde inte saken sämre. Det låg en påtaglig derbykänsla i luften, och känslan var otrolig! Snart hade dock bussen anlänt och 30-40 minuter senare så stannade densamma på en stor parkering ett stenkast från den flera meterhöga gråa muren som skilde mig från miljonärerna.
Efter ett par timmars väntan utanför grindarna intill 2-300 likasinnade steg så jublet. En kvinna intill mig hade frenetiskt sökt kontakt med vakterna och tydligen hade hennes önskan gått i uppfyllelse då självaste Francesco Totti nu stod ett tiotal meter bakom grinden. Gråtande valdes kvinnan ut ur resten av oss dödliga och belönades med ett par minuter innanför grindarna med Romas kapten. Strax återkom hon till oss än mer gråtande och efter ett par hundra kyssar så var hon, precis som Totti, borta.
Efteråt så hörde jag att hon var på väg till sjukhuset till en cancersjuk anhörig. Men ett signerad foto på en av världens bästa fotbollsspelare!
Klockan hade rusat fram till lunch och jag begav mig till ett fik som låg ett par hundra meter från Romas anläggning. Väl där såg jag snabbt ett kort på Romas spelartruppen på väggen och snabbt var jag och min kassa italienska framme vid mannen bakom disken för att göra affärer. Av kortet blev dock intet men min italienska avslöjade återigen att jag var utlänning. Och det är något jag senare tackat många högre makter för...
För bakom mig satt de olika sporttidningarnas utsända journalister och efter en snabb intervju av mig – i form av utlänning som kom från avlägsna Sverige endast för derbyt – så var min lycka gjort! Ena journalisten kände väl någon slags medlidande för undertecknandes berättelse så han erbjöd mig att komma in för att se eftermiddagens träning... Komma in och se träningen?!?! Ni kan nog föreställa er känslan!
Sagt och gjort, minuterna senare så tog han mig förbi folkhopen, de sura vakterna och bastanta grindarna. Efter att kryssat emellan de kaotiskt parkerade lyxbilarna så stod jag nu helt plötsligt i huvudentren, i ett rum fyllt av pokaler! Under tiden jag nöp mig i armen så bjöds jag på en halvt guidad tur in till en restaurang, modell påkostad, och väl där tog jag och min personliga guide en Coca-Cola samtidigt som mina ögon letade sig ut till de närliggande gröna träningsplanerna.
Strax senare så tog någon slags säkerhetsvakt/personal oss ut förbi poolen och fram till verandakanten. Väl där så var det endast en låg häck som skilde oss från Romas världsstjärnor som precis påbörjat sin träning. Dryga timmen senare efter mängder av frågor speciellt från Romas manager, Antonio Tempestilli, så var träningen avslutad. Efter att vi förts bort till restaurangen så fick jag vänta ett tiotal minuter medan min journalist-vän skyndade ut för att prata med någon. Aningen bortkommet så stod jag där och försökte få grepp om verkligheten. Sånt här händer ju bara inte, och speciellt inte för mig! Plötsligt så märkte jag att jag inte var själv i restaurangen och efter att jag lite trevande vänd mig om så insåg jag att jag stod ett par meter ifrån dåtida tränaren – tjecken Zdenek Zeman! Tack och lov var han lika butter som ryktet skvallrat om så jag slapp använda min redan överhettade hjärna för att försöka förstå hans dåliga engelska.
Ett par minuter efter så kom dock tillfället som jag aldrig glömmer. Journalisten återvänder lite stressat och säger snabbt att "Totti kommer!" Jag, som nu var i närheten av en hjärtattack, stammade ur mig ett "va?" innan en av svängdörrarna till klubbens omklädningsrum slängdes upp. Mannen i dörren var som ni förstår Francesco Totti. Sekunderna senare så hälsade han på en mycket kallsvettig drömmande svensk som stammande hälsade tillbaka. Journalisten som förmodligen såg att jag var på gång in i total chock presenterade mig som "svensk... någonting".
Klicka här för att läsa fortsättningen av artikeln
