Mötet med Totti - del 2
Läs fortsättningen av artikeln om mötet med Totti
Beskriva mötet?Går inte, det bara måste upplevas för att kunna förtås... Ger mig dock på ett försök. Själva mötet kändes aningen, hmmm, obeskrivlig. Och likt vilken supporter som helst så drabbades jag av mer eller mindre total panik och min engelska reducerades till en nivå som höll jämna steg med min italienska. Dessutom så märkte jag snabbt att jag för första gången stammade. Många menar att han ska vara en dryg, osympatisk överklasspojk. Och givetvis så späs deras illasinnade berättelser på i och med diverse kändispartyn, dyra bilar och vackra kvinnor.
Men jag som har mött honom förstår väldigt lite av den otrevliga bild media och andra avundsjuka supportrar vill måla upp. Den Totti jag mötte var en då kortklippt och trevlig kille i ett par enkla jeans. Hans engelska var rent ut sagt värdelös även om den inte matchade min ringa italienska. Dessutom så gav han ett intryck av att vara hemskt mån om andra människor, omtänksam helt enkelt. Diskussionen mellan oss två pågick inte länge, kanske någon minut, och det sista han sa var något i stil med att: "Om jag gör mål mot Lazio så kommer jag visa dig den här!" medan han visade en alldeles nytryckt t-shirt. Med ett skratt så tog "min" journalist adjö och förde mig mer eller mindre ut genom entrén och strax var jag åter i verkligheten utanför grindarna.
Lördagen gick sedan oändligt långsamt innan dagen med ett mycket stort D anlände. Redan på morgonen så drog jag min vana trogen ut på staden. Stadens samlingsplatser var målet och givetvis så var den speciella dagen värd fina kläder, så i fullständig matchuppsättning så åt jag min frukost på McDonalds intill Spanska trappan.
Efter att jag utsatts av något som kändes som ett par tusen kommentarer – där kulmen nåddes då en kille som ville ha ett kort på sig tillsammans med mig då jag var svensk, precis som guldtränaren –83, Nisse Liedholm – så hade dagen blivit eftermiddag. Men beslutsamma steg så riktade jag mig in på en tidig entre på Olimpico. Väl där så insåg jag snabbt om att det fanns fler med samma inställningen och framme vid grindarna så fanns tusentals människor.
Runt 17:30-18 så släpptes vi tillslut in och jag hittade snabbt min plats på långsidan bakom avbytarbåsen, sektion Tribuna Monte Mario. Snabbt insåg jag att de båda kurvorna var fulla av människor, trots att mer än 2 timmar återstod och ljudnivån var där efter. Dessutom så gjordes det ingen som helst hemlighet av att det var Roma som stod som hemmalag, arrangerande lag således, utan all musik och reklamvideos som visades på de stora TV-skärmarna innehöll en viss Anti-Lazio-vinkling - eller Laziomerda om ni så föredrar. När så det var dags för uppvärmning och de båda lagen kom in på planen så stegrades sången. Och till ett öronbedövande jubel så värmde hemmalaget upp på löparbanorna framför Curva Sud! Mellan dem och planen stod ett par hundra "romerska soldater" uppradade med full mundering men svärd och sköldar etc. I samma veva så hördes legendariske Carlo Zampa tala i bakgrunden till klacken sång. Av mina närmaste grannar så förstod jag senare att han berättade de senaste nyheterna om det då aktuella kursfallet för Lazios presidents, Cragnotti, mjölkprodukter.
När det så återstod dryga 5 minuter till match så började främst Lazio med sitt tifo-arrangemang. Blått och vitt täckte snart hela norra kurvan och ärligt talat så var det en förbannat imponerande syn. Roma startade med sitt minuterna efter med ett makalöst ”kaos tifo”, d.v.s. bengaler och flaggor i tusental. Minuterna senare så var det dags på raderna nedanför mig, en ung kille i 20-års åldern hängde upp en ljusblå flagga på någon slags pinne och tände på. Mycket uppskattat av majoriteten – som var Romasupportrar – men det var antagligen endast tack vare de nitiska vakterna som pojken överlevde kvällen då det fanns herrar – modell jättekriminell – som inte var lika nöjda över hans tilltag.
Matchen i sig gick otroligt snabbt och minnen av den är få. SuperMarco hann i alla fall stänka in två pytsar, även Lazio gjorde ett, innan matchuret stod på dryga 88 spelade minuter. Till allsång och ett frenetiskt viftande med dryga 50 000 halsdukar så hände till slut det magiska då Roma tack vare en kontring och uppgivet bortaförsvar fick matchens sista målchans. Trots skymd sikt av alla uppsträckta händer, halsdukar och flaggor så såg jag Totti – alias Il Capitano, Il Bimbo D´Oro, Il Principino eller vad ni nu vill – klappa in bollen efter en retur till publikens enorma jubel. Målskytten drog ett halvt varv under Curva Nord och helt plötsligt fann jag mig själv ett par bänkrader nedanför min sittplats. Trycket var otroligt!
Transporten hem sköttes med buss till Piazza Del Popolo där det stod ett par tusen tokiga röd/gula supportrar och sjöng. Snabbt insåg jag att jag vill ta del av festen så jag klev av bussen, liksom de flesta andra då de verkade förstå att trafiken skulle skötas snabbast till fots. Till en allsång som måste väckt hela stadens få sovande personer fortsatte resan – åt helt fel håll för mig - längs Via del Corso. Efter en knapp timme stannade folkhopen vid rondellen vid Piazza Venezia och framför Vittorio Emanuell-monumentet slogs trafiken helt ur spel. Min egna kalkylator sa mig att vi var runt 10-15 000 personer och de få bussarna från Olimpico som valt helt fel väg och korsade folkmassan blev stående. Likaså de bilarna som kom åkande. Efter dryga timmen bland alla dessa trevliga och överlyckliga Romasupportrar så lämnade jag alla bengaler, sånger, flaggor och halvt galna människor och fortsatte min resa till fots hem till mitt boende.
Tottis tröjan då? Under hela matchen höll jag alla tummar jag hade för att vår kapten skulle få göra mål men när det väl skedde så var alla dessa förhoppningar bortglömda. Och ovetande så vaknade jag på måndagen relativt tidigt, duschen och rushen genom trafiken sköttes snabbt och snart var jag återigen i min favoritrestaurang. Inget känt ansikte återigen dock så mitt köp av Roms egna "Sportbladet" - Corriere dello Sport – sköttes snabbt. På framsidan så väntade ett bekant ansikte… Det var så klart Totti och med armarna i skyn, och matchtröjan slängd, så blottades den där tröjan... Den tröjan jag fick se – först av alla? – en overklig dag i Trigoria med texten "Vi ho purgato ancora" (svenskt mycket fritt översatt: "Jag fick er att skita på er igen")!
Fotnot
Denna text, dock något förkortad, gick att läsa i Romtidningen "Il Messagero" lördagen den 10/4, dagen efter min tripp till Trigoria: "En svensk ifrån Bollnäs, Lars Sverin, var närvarande på Romas träning. Han är ett Roma-fan och inte en supporter till Sven-Göran Erikssons lag. I morgon ska han till Olimpico för att se idolen Totti. Hans anledning till att han valde Roma var emellertid Giuseppe Giannini."
