Drömresan - del 1
Det gångna veckoslutet har för mig varit det häftigaste jag någonsin upplevt under mitt snart 16 år långa liv. Som inbiten Interista har jag i över 6 år drömt om att en gång få se Inter spela en ligamatch hemma på Giuseppe Meazza/San Siro. Nu var alltså drömmen sann och jag hade laddat för en weekend.
Då det blev klart att jag tillsammans med min far skulle resa ned till Milano för att beskåda ligamatchen Inter-Roma var det inte ett fåtal tankar som rörde sig i mitt huvud. Jag har gått som på moln de senaste veckorna och jag har knappt kunnat tänka klart. Men så äntligen bar det av med flyget. Destination Malpensa, Milano.
Torsdag 21/3
Klockan 8.45 lyfter planet från Arlanda mot Milano och jag bereder mig på en resa att minnas. Då planet glider in över alpernas snötäckta toppar stiger temperaturen i mig. Snart svänger vi in över Milano och jag kippar efter andan då jag får syn på mäktiga San Siro i utkanten av staden. Väderomslaget mellan Karlstad/Milano var oerhört. Gråmulet och 0ºC förbyttes till 27 plusgrader och klarblå himmel då vi steg av planet på Malpensa klockan 11.25. Min långärmade tröja åkte snabbt av och jag glassade i t-shirt och solglasögonen för resten av dagen. Eftermiddagen innehöll incheckning på Hotel Porta Romana och en stadsrunda kring Piazza del Duomo. Där trängdes jag tillsammans med hundratals israeler iklädda röda Tel Aviv tröjor. Uefacup kvartsfinalen mot Milan på San Siro stod på programmet för deras del. Själv avslutade vi dagen på en närbelägen pizzeria vid hotellet. Under matchen mellan Milan och Tel Aviv på tv fick vi även rapporter från Valencia där Inter tog sin mirakulösa seger mot Valencia med 1-0. Resan kunde väl knappast börjat bättre.
Fredag 22/3
Dagen började med stadsrunda i Milano på förmiddagen tillsammans med våran reseguide Lillemor, bosatt i Milano sedan 36 år. En oerhört trevlig kvinna vi fick stifta bekantskap med. Hon var vår ”dadda” på resan. Hon ordnade med bussturer och det ena med det andra under hela resan. Ett riktigt krutpaket om man kan uttrycka sig så.
Hur som helst. Efter lunch, som intogs på en trevlig ”Osteria”, var det dags att stifta bekantskap med en mytomspunnen byggnad i fotbollskretsar, Stadio Giuseppe Meazza/San Siro i utkanten av staden. Med Taxi tog vi oss ut till området San Siro, och knappt hann vi se arenan förrän tre, fyra herrar ville sälja svarta biljetter till Inter-Roma. Våran chaufför blev aningen förgrymmad och svängde runt arenan och släppte av oss på andra sidan. Väl på plats blev det ändå dags att köpa biljetter. Strul hade gjort att inga biljetter var ordnade och det var bara att göra affärer vid arenan. Ett par gubbar ville göra affärer med oss, och de lyckades till stor glädje övertala oss att lägga ut dryga tusenlappen per biljett. Det var dock först dagen efter då vi fick veta att dessa biljetter kunde vara falska som tankarna började snurra, och ordet tragedi dunkade i mitt huvud. Detta är precis hur det hade känts om det inte blivit något av med matchen, tragiskt.
Nåväl, efter lite fotografering från utsidan tog vi oss in för en guidad tur på arenan. Uppvärmningshall, omklädningsrum, spelargång och läktare avverkades i tur och ordning och då jag steg ut på den röda läktaren på långsidan och såg mig runt fick jag glädjefnatt. Det var gigantiskt och jag fantiserade om hur det vore med 80 000 gapande supporters på läktarna. Efter detta fick vi en tur i Inters och Milans klubbmuseum. Där trängdes matchtröjor, bilder och texter från spelare som Meazza, Mazzola, Skoglund, Angelillo, Zenga, Bergomi, Ronaldo, Vieri och Recoba. Hela Inters historia fram till idag fanns memorerad i en mängd glasmontrar. Dessutom fick jag se pokaler som Champions league, Uefacupen, ligan och klubblags-VM. Allt var Inters verk. Jag hittade även en Intertröja med trycket ”Peppino 80” vilken jag givetvis fotograferade. Jag begav mig sedan snabbt in på intilliggande Interspazio, klubbshopen för att inhandla diverse souvenirer. Med fyllda kassar tog jag och min far tunnelbanan Metropolitana tillbaka till hotellet och dag nummer två var avklarad.
Lördag 23/3
Efter frukost på Hotel Porta Romana plockades vi upp av vår busschaufför för dagen, Enrico. En och en halv timmes resa förde oss till gamle Milanspelaren och nuvarande tekniske direktören i Roma, Nils Liedholms vingård. Det var tänkt att vi här skulle få en guidad tur genom vinproduceringens olika procedurer, samt en vinprovning i sällskap av Lidas. Tyvärr gjorde vissa problem i Roma att han inte kunde dyka upp. Hans son Carlo blev istället den som på ett mycket trevligt sätt visade oss runt. Ett oförglömligt minne, att i 25 graders hetta och klarblå himmel bara slappna av och njuta, i mars månad!
Carlo förklarade då vi kom att två dagar innan vi kom ner hade det varit 30 grader i Milano. Det var den varmaste mars månad på 200 år! Frågan var om resan kunde ha varit bättre tajmad. Det var varmare än i Rom till och med. Nåväl, efter vinprovningen tog vi avsked av Carlo och hans hjälpsamme fru Gabriela. En sen lunch intogs i en närliggande by på en vackert belägen restaurang. Väl tillbaka i Milano var jag på jakt efter ett par fotbollsskor. Och efter diverse rutter med Metropolitana fann vi äntligen rätt butik för ändamålet, och även den tredje dagen var fulländad. En stor portion Pasta al pesto på vår ”egna” pizzeria blev målgången. Att ägaren av pizzerian var Interista skadade ju inte då man fick gratis dricka hur mycket man ville.
Söndag 24/3
Dagen med stort D. Även denna morgon blev det tidig uppstigning för avresa med Enrico´s buss mot Piacenza. På plats i den lilla staden vars innevånarantal låg på omkring 90 000 var det stadsrunda som gällde. En mycket vacker stad tyckte jag och njöt i fulla drag av pastan jag satte i mig till lunch. Lite senare var det avfärd med bussen ut till Stadio Galleana utanför staden. Väl på plats en bit bortanför arenan anlände förutom oss ett antal busslaster med Milans ultrasupporters som givetvis släpptes ut fritt på gatan i riktning mot arenan. Vi blev instängda i en mur av poliser medan vildarna drog förbi i riktning mot arenan. Vi fick order om att genast kliva in i bussen igen. Sedan fick vi poliseskort av två motorcyklar till arenans norra ingång.
Ungefär vid klockan 2 var vi på plats inne på arenan där vi alla ville se Piacenza stjäla Milan på poäng. Matchen lagen emellan var väl ingen räkmacka precis, men att följa allt runt omkring som publik, mediabevakning, och detaljer kring arenan var häftigt bara det. Piacenza hade en hetlevrad hemmapublik och de tog till vara på varje tillfälle att hoppa på domaren. Svordomarna fullkomligen haglade på våran läktare och vid varenda avblåsning mot Piacenza stod halva läktaren upp och gestikulerade. Publiken var heller inte glada på deras förlorade son Filippo Inzaghi, efter att denne ansågs ha filmat till sig straffen som gav Milan segern med 1-0. Även om de inte hade någon som helst möjlighet att uppfatta en eventuell tröjdragning på det avståndet, då situationen uppstod på andra sidan, hade de helt klara uppfattningar om vad domare Trentalange var för en.
Skällsorden ”Cornuto!” och ”Bastardo!” var hans tilltalsnamn under resten av matchen från den norra läktaren.
Fortsättning följer här
