Drömresan - del 2
Här kommer fortsättningen på min reseskildring från resan ner till Milano och Inter-Roma.
Då Inzaghi efter detta fick bollen och sedan hamnade på marken, av en eller en annan anledning, blev publikens gemensamma reaktion ett ihärdigt busvisslande. Och flera körer skanderade ironiskt ”Rigore!, Rigore!” (straff, straff!) gång på gång. Även när Pippo halkade på mittplan ljöd ropen om straff för Milan från Piacenzafansens sida.
I övrigt var matchen alltså ett sömnpiller och med tio minuter kvar tog vi skyttelbussen till stationen för att hinna med tåget till Milano klockan 17.13. Väl på tåget fick vi trängas med Romas tillresande tifosis. Då man hört rykten och sett bilderna av hur dessa bortasupporters har betett sig de senaste åren kändes det säkrast att dra på en ytterliggare tröja över Inters blåsvartrandiga matchtröja. På centralstationen i Milano fylldes den enorma byggnaden av sång och provocerande ramsor mot milanesarna som fanns på stationen. Och vi som inte tillhörde skaran på ett par hundra Romafans blev snabbt förda undan förbi polisstyrkorna. Situationen kändes faktisk lite hotfull när några Romanisti greps av kravallpolis. Vi tog oss snabbt ned i till tunnelbanan för att ta oss ut till San Siro området. Medan vi väntade hörde vi hur Romafansen slussades ut från stationen ovanför oss skanderandes ”Forza Roma alé” och kände man att man fick blodad tand, nu var det kamp.
Ju närmre våran slutstation vi närmade oss, desto mer fullpackade blev vagnarna. Och nu var det Intersupportrarnas sång som ljöd i tunnelbanan. Vi klev av vid stationen Lotto och tog oss upp på gatan. I sällskap med Interfansen marscherade vi sedan ut mot mäktiga Giuseppe Meazza. Vi hann inte komma mer än ett 100-tal meter från tunnelbanan innan en poliseskort med en skara Romafans via en bakgata kom in på samma väg som vi. Stämningen blev het och Polisen hade inget annat val än att föra de gulröda åt ett annat håll.
Solen höll på att gå ned och området vid arenan var inbäddad i ett skimmer när vi var på plats vid souvenirstånden utanför. Efter att ha inhandlat en t-shirt med trycket ”Gobbi Suini” (Juvesvin), en sittdyna och en Boys halsduk tog vi oss in på arenan. Redan utifrån hade vi hört sången från Curva Nord. Men när vi en och en halv timme innan match kom in var ljudet öronbedövande. Jag har aldrig upplevt eller hört något liknande tidigare. Det närmaste är nog Norra stå på Råsunda under en Allsvensk match mot IFK Göteborg. Det var dock ingenting i jämförelse med Interkurvan.
Våra sittplatser var längst ut på den orangefärgade långsidan i anslutning till Curva Nord. Jag lyckades byta till mig platserna strax innan match med några medresenärer, då våra platser först var vid andra sidan av långsidan, vid Romafansen.
Jag märkte dock att vi inte hamnat bland gullebarnen precis nu heller. Två ynglingar intill oss satt och rökte hasch helt öppet. När Romas avbytare sedan kom ut genom tunneln för att börja uppvärmning kändes det som om busvisslingarna aldrig ville sluta. Jublet visste dock inga gränser när Nerazzurri äntrade planen och gemensamt joggade ut vinkades framför kurvan. Så fort de sedan påbörjade sin uppvärmning framför norra läktaren skanderades lovsångerna till spelarna i tur och ordning. Man sjöng om Toldo, Materazzi, Recoba, C. Zanetti, Dalmat, Seedorf, Di biagio, Cordoba, J. Zanetti och när det slutligen var dags för Vieri höjde vi volymen ytterligare några snäpp…Bobogol, Bobogol, Bobogol, Bobogol, Bobogol, Bobogoool, Bobogol, Bobogol, Bobogol…Bobogol, BOBOGOL!!!
Det var sagolikt att delta och man kände sig totalt uppskruvad. Väntan innan match blev knappt kännbar på grund av allt runt omkring som fanns att titta på. Och när spelarna sedan marscherade in utbröt ett enormt dån över arenan och kortsidan bredvid mig blev ett inferno av rullar, bengaler, tvåpinnsflaggor, banderoller och sång. Kurvan skanderade genast en sång om vilka de var och deras kärlek till Inter. Men så fort matchen var igång märkte man rivaliteten och hatet mellan de båda lagen, åtminstone på läktarplats. Romafansen gjorde skäl för sitt rykte som bråkiga bortasupporters och direkt efter att Chino sprintat igenom och gjort 1-0 för Inter satte rallartagen igång på läktarhåll. Man satte eld på en banderoll och en tjock rök steg från kurvan. Ett flertal bengaler användes som vapen och kastades ut mot övrig Interpublik runt omkring. Raketer sköts hej vilt och exploderade både på läktarna och på planen. Polis kallades till läktaren och mindre gruff uppstod. Efter ett tag lugnade det ner sig och matchen fortlöpte som aldrig förr. Ett ursinnigt tempo från båda sidor gjorde att matchen hela tiden levde. Och Inter visade upp ett lagspel kryddat med individuella prestationer som man inte sett mycket av de senaste åren.
Vieri och Recoba på topp var ett väl samordnat anfallspar och oroade ständigt Romaförsvaret med smarta löpningar och luriga passningar. Stephane Dalmat visade även han varför han är en sådan otrolig publikfavorit. Gång på gång den ena soloprestationen efter den andra, varpå han med millimeterprecision serverade sina lagkamrater. Hela matchen blev en enda fest och endast efter Tottis mål kändes ledning lite hotad. När kvällens guldkalv fick frispark utanför straffområdet i ett bra läge ropade folk omkring mig. ”Chino, Chino!”. Min far sade att denna sätter han banne mig. Och jag blev svettig. Jag drog av mig min vindjacka som jag haft under kvällen dittills. Vad jag inte tänkte på var att min matchtröja med ”Recoba 20” på ryggen satt under. Och när bollen ett par sekunder senare letade sig upp i Antonioli´s vänstra kryss stod jag på min sits och bara vrålade. Folk bakom mig såg givetvis min tröja och strax firade jag inte frisparksmålet på rad 12 längre, utan fem-sex rader längre upp tillsammans med överlyckliga Interfans som kramade och kysste mig. Jag var i himlen kändes det som, jag svävade på moln och ville aldrig komma ner igen.
Avslutande delen finner du här
