Krönika: Konsten att kunna älska sin fiende!
Snart står vi där igen, med hjärtat i halsgropen och hoppas, ber och tror på att kunna klä den lilla Madonnan i svartblåa ränder någon gång under söndag kväll. Det är derby, och likt alla derbymatcher är den livsviktig, den sätter stämningen på hur man mår de närmsta veckorna, ja för vissa till och med hur man ser tillbaka på säsongen som helhet.
Milan är en stor och fantastisk klubb, med en vinnarkultur som får nästan alla andra klubbar att framstå som en tiggare i ett gathörn med utsträckt hand. Därför tror jag att just dessa derbyn, där inte bara epitetet bäst i stan ligger i potten utan eventuellt också en ligaseger, är ännu hetare än andra derbyn. The Old Firm i Skottland, El Superclassico i Argentina och Istanbul derbyt mellan de kristna och muslimska delarna av staden, brukar ibland avgöra men i vart fall påverka väldigt starkt hur toppen av tabellen ser ut när säsongen ska summeras. Där någonstans hamnar Il Derby della Madonnina, inte minst derbyt nu på söndag.
Jag har alltid haft kluvna känslor inför Milan och Juventus. Å ena sidan har jag inget annat är avsky för dessa klubbar, för bl. a. deras otroligt liberala och förhandlingsbara förhållningssätt till huruvida regler ska följas, samt vilka regler som ska följas och när de ska följas. Å andra sidan har jag inget annat än den djupaste respekt för deras spelare, samt deras kultur och historia. För mig är det både avskyn tillsammans med respekten som gör att jag älskar Inter så pass mycket som jag gör.
Tillåt mig elaborera med ett ganska enkelt exempel från min barndom. När jag var 8 år älskade jag att läsa Alfons Åberg. I det svenska sossefolkhemmet som jag levde i mitten/slutet av 80-talet kändes Alfons som en kompis i lägenheten bredvid. På min gård bodde det flera lekkamrater som levde ensamma med sin pappa, då mamman hade flyttat ut. Jag minns särskilt berättelsen om hur tråkigt Alfons hade det efter Jul. Alla leksakerna hade förlorat mystiken och lyste inte lika kraftigt som de gjort dagarna efter Julafton som de gör i en 8-årings värld, det hade blivit en del av vardagen, eller helt enkelt vanliga. ”Man måste ha tråkigt för att kunna ha roligt” sa Alfons pappa då. Likt Alfons fnyste även jag till detta, då alla vill ha roligt hela tiden.
Men det går inte att ha kul hela tiden, då även det som är roligt blir tråkigt på grund av att det upprepas och blir även det en del av vardagen. Matcherna mot Lecce, Sampdoria och Cagliari med flera, kändes på ett sätt tråkiga då jag visste att snart står vi inför 90-minuter av dramatik mot kusinerna. Men mer än det möjliggör matcherna mot Juventus och Milan för mig att försöka definiera det odefinierbara, nämligen kärleken till Inter. Bob Dylan försökte när han sjöng i ”I’ll Keep It With Mine” att han inte älskade flickan för den hon var utan för den hon inte är, och så känner jag inför Inter.
När du har Berlusconi, Galliani och Moggi på ena sidan, så blir min kärlek till Moratti och Inter ännu starkare, för allt det han och laget i våra hjärtan INTE är. Jag älskar att vi är Pazza Inter, att vi kan vända 0-2 till 3-2 på 5 minuter, jag älskar att Zlatan kan missa öppet mål men sedan klackar in bollen, att vi aldrig åkt fast för något fuffens, även om det inneburit att titlar uteblivit. Därför bottnar mitt hat till Juventus och Milan, i min kärlek till Inter. De två lagen gör att min kärlek är speciell och unik, för jag vet vad jag älskar men även vad jag inte älskar.
Så tack för att ni finns, för om ni inte hade funnits hade vi inte kunnat besegra Er, och därför inte kunna må så bra som jag hoppas att vi Interisti gör runt 23-tiden nu på Söndagskväll.
Forza Grande Inter!!
