Derbyminnen: #3
Så har det då äntligen blivit dags igen, den lilla madonnans derby eller il derby della madonnina som alla svenska kommentatorer älskar att säga. Nu ska det avgöras vem som är störst, bäst och stoltast i Milano; fram tills nästa drabbning i alla fall.
Det är något speciellt med derbyveckor. Veckodagarna som oftast bara är en transportsträcka till helgen känns helt plötsligt mycket lättare, för under derbyveckor finns alltid den speciella underliggande känslan av att man är glad för något. En känsla som man ibland glömmer bort varför den infunnit sig men som bubblar upp när man kommer på att i helgen, i helgen är det derby. För oss interisti är denna match –jämte pseudoderbyt il derby d’Italia mot Juventus – det största som händer under Serie A-säsongen.
När man väl har varit på ett Milanoderby är man fast, man måste återvända. Känslorna, stämningen, kurvorna som mot varandra - men ändå tillsammans - gör sitt bästa för att dränka stadion i en tjock dimma av rök då de tänder de otaliga bengaliska eldarna. Det är bara något som måste upplevas. Att sitta mitt i en salig blandning av blåsvarta och rödsvarta halsdukar och höra gammal som ung ställa sig upp och verbalt attackera motståndaren, domaren, ja till och med den egna spelaren då tillfälle ges är obetalbart. Hit beger sig bästa kompisarna, som av ren slump råkar hålla på olika lag och sitter bredvid varandra med förhoppningen om att just deras lag ska vinna. Då kan man tills nästa derby strö salt i såren varje gång man träffas. Här kan man se två främlingar livligt diskutera (naturligtvis med tillhörande italienskt kroppsspråk, vad annars?) huruvida det var frispark eller inte för att sedan i nästa sekund plötsligt avbryta diskussionen på grund av att en matchavgörande situation precis uppstått. Det är ett skådespel utan motsvarighet. För er som aldrig upplevt det på plats är det precis som ni tror, fast hundra gånger värre.
Så här fyra dagar innan match tänker jag tillbaka på de derbyn jag sett live. Det har blivit sju stycken hittills, fem i ligan och två i Coppa d’Italia. Tre såg jag under den fantastiska tid jag bodde i Milano, efter återkomsten till Sverige blev det ytterligare fyra efter några oförglömliga resor. Här kommer den första av tre – utan inbördes rangordning - derbyupplevelser:
#3: I begynnelsen
Säsongen 99-00 bodde jag och studerade i Milano. Tre veckor efter att jag landat på Malpensa hade jag hunnit med att se två Inter-matcher. En av dessa var den fantastiska 5-1-segern mot Parma (som då tillhörde en av de ”sette sorelle” – utmanarna till ligatiteln) där Christian Vieri gjorde ett sagolikt mål på en då i Parma spelande Gianluigi Buffon. Jag kommer ihåg första gången jag såg Giuseppe Meazza eller San Siro som stadion ibland kallas (eftersom området där stadion ligger heter San Siro). Första intrycket går knappt att beskriva, man måste uppleva det. Man är förberedd på det värsta men i verkligheten överträffar stadion alla ens förhoppningar. Den är verkligen som en stor gryta där läktarna brant sluttar för att sluta nära, nära gräsmattan. Var man än sitter har man en perfekt överblick över planen, det är trångt, ganska smutsigt men ändå fantastiskt.
Tyvärr hade säsongen hunnit starta innan jag kom till Milano. Helt i enlighet med övrig italiensk logik innebar detta att man inte längre kunde köpa säsongsbiljett. Jag var därmed förpassad till Banca Popolare di Milano eller också till i bagarini (svartabörshajar) som huserade utanför stadion innan varje match. Vid matcher mot mindre namnkunniga lag kunde man dyka upp en halvtimme innan och hitta en hyfsad biljett för under 250 kronor. Synen man då möttes av när man kom fram till stadion var alltid ett antal bagarini som skrek: ”Vendo biglietti, vendo biglietti!” (Jag säljer biljetter). Eftersom det var derby kom jag till San Siro två timmar innan match för att hitta biljett, men den här gången var det enda man kunde höra: ”Compro biglietti, compro biglietti!” (Jag vill köpa biljetter). Jag insåg snabbt att detta skulle bli en väldigt kort derbykväll eller också en väldigt dyr sådan…
Mina italienska kompisar hade varnat mig för att det i dessa sammanhang alltid cirkulerade falska biljetter; således hade jag tagit med mig en äkta biljett från en tidigare match för att kunna jämföra och därmed rädda mig själv från ett dyrt fiasko. 45 minuter innan avspark kommer det fram en fjunig italienare till mig och frågar om jag vill köpa en biljett. Eftersom han var väldigt diskret samtidigt som det sprang folk omkring mig som galna höns och skrek efter biljetter, började jag ana oråd. Jag tittade på biljetten och kunde – utan att jämföra med en äkta – se att det rörde sig om en väldigt dålig förfalskning, en dålig kopia från en färgkopiator helt enkelt. Han skulle ha 750 kronor för den. Jag utvärderade situationen snabbt, insåg att det trots allt gav mig bäst odds för att kunna komma in, chansade och betalade. Nu ska det sägas att Italien är långt ifrån ett land av ordning och när det gäller Milanoderbyt var det, i alla fall då, så nära anarki man kunde komma. Jag tror inte ens att vakterna tittade på min biljett, det räckte med att man orkade stå i kö i en halvtimme så fick man komma in.
Väl inne på Meazza var det bara att knalla upp till tredje ring där det inte står några vakter (som kontrollerar att man sitter i rätt sektion) och sätta sig i en av gångarna. Stämningen var makalös. De bägge kurvorna hade, som brukligt, i och för sig varit inne på arenan redan två timmar innan match så utanför stadion hade man hört hur det lät. Väl inne möttes man av en sanslös ljudmatta och den tillsammans med gräsmattan, belysningen och 90 000 förväntansfulla människor gjorde att man förtrollades. Tyvärr kommer jag inte ihåg så mycket av själva matchen, jag var fullkomligt bortdomnad av alla intryck. Det lilla jag minns är att Ronaldo slår in 1-0 på straff i den 19: e minuten för att en stund senare bli utvisad efter en het närkamp mot Ayala. Milan-försvararen simulerar så kraftigt att domare Boriello luras att ta upp det röda kortet. Inter prövade faktisk att, via tv-granskning, få Ayala fälld för simulering men lyckades inte. Detta var för övrigt det första Serie A-derbyt som Moratti förlorade i egenskap av president. Tyvärr inte det sista…
