Quick fix, del två Lazio-Torino 1-1
"Erikssons storhet låg där, han utbildade inte spelare, men han kunde hantera stjärnor på ett sätt som gjorde att Lazio kunde undvika att hamna i djupa svackor. Den förmågan saknar Rossi."
Jag ser egentligen ingen snabb lösning, men tyvärr är det uppenbart att Delio Rossi har tappat vitala delar av omklädningsrummet. Utan att veta alla turer bakom Formellos murar så vet vi att Ledesma, Rocchi, Carrizo, Brocchi och Zarate alla på något yppat sitt missnöje offentligt. Detta har förekommit successivt sedan Lecce-matchen (1-1) från förra året. Problemet är att Rossi saknar den där personliga auktoriteten som är så viktig på den här nivån. I takt med att han fått fler stjärnor i laget, har Rossis verkningsgrad som manager minskat. Zarate och Carrizo som kom inför säsongen att visat sig bli tungan på vågen. Detta hade aldrig hänt under t.ex. Sven-Göran Eriksson. Eriksson ingav alltid ett lugn som smittade av sig på spelarna. Samtidigt kväste han begynnande konflikter som t.ex den gången Marcelo Salas levde djävul efter att ha blivit utbytt. Eriksson gjorde inget i det offentliga ögat, men på måndag morgon blev Salas uppläxad och höll sig sedan lugn. Erikssons storhet låg där, han utbildade inte spelare, men han kunde hantera stjärnor på ett sätt som gjorde att Lazio kunde undvika att hamna i djupa svackor. Den förmågan saknar Rossi.
Vidare har Rossi även ett par taktiska akilleshälar. Kort sagt är det tre punkter som jag alltid ogillat.
1. Rossi är ingen stor matchtaktiker. Han kan bolla mellan olika defensiva och offensiva alternativ som att välja mellan Radu och Kolarov eller mellan Mauri och Foggia, men det är i grunden ingen skillnad i den generella taktiken. När det intensiva direktkontringsspelet inte fungerar blir det problem. Det finns inget att falla tillbaka på.
2. Jag tycker inte Rossi hittat en fungerande taktik att ta hand om defensivt inriktade lag. Låga försvar har Lazio oerhört svårt för. Det saknas en malande tyngd som topplagen besitter.
3. Laziospelarna har en väldig respekt när man möter storlagen från norr. Det är många matcher under Rossis ledarskap som Lazio har spelat bättre och till och med haft starkare lag på banan men där Lazio ändå inte vunnit. Det är framför allt där jag tycker Rossi har misslyckats. Han kan få ett bottenlag att prestera som ett mittenlag, men har inte lyckats få ett mittenlag att spela som ett topplag.
Så ska Rossi få sparken på måndag? – Nja…
Det är svårt för Lotito att sparka Rossi av den anledningen att det inte finns några bra alternativ. Att Mancini eller Scolari skulle kliva in på Formello på måndag är inte realistiskt. Skulle Lotito sparka Rossi är det billigaste och mest troliga alternativet att ge Fedele Limone en chans under våren. Limone är förstetränare för A-laget och anses vara en god taktiker. Men jag vet inte om han är den friska fläkten som Lazio behöver. Diego Pablo Simeone är ett alternativ. Han lyckades förvisso inte i River men kanske har han tagit lärdom och kan ta revansch i Lazio. Revansch har alltid varit ett honnörsord för Lazios ledare och fans tillika.
Sannolikt kommer dock Rossi bli kvar säsongen ut. Sen får vi se vad som händer. Luigi del Neri i Atalanta kanske är det bästa realistiska alternativet? (Atalanta gör en grym match mot Roma idag)
Fansen kan visa vägen
Allt elände går inte att skylla på Rossi. Laget som ska göra jobbet saknar för få riktiga ledare. När spelet flyter på och målen trillar in är Lazio ett av Italiens bästa och skickligaste lag, men spelarna har svårt att lyfta sig när det går tungt och många spelare väljer den lätta vägen med alibispel och skjuter ansvaret vidare. Men det finns ingen att ta rygg på. Lagkaptenen och vice hör ju till dem som har klagat mest i gruppen. Men deras klagan har inte verkat för kollektivet utan snarare för egna spörsmål.
Till sist vill jag säga att jag personligen har lite förståelse för fans som stormar Formello, försöker starta bråk, gestikulerar och buar ut spelare. Jag förstår inte hur folk kan tro att det hjälper laget. Ett barn som gjort fel mår inte bättre av att få smaka på bältet. Jag är övertygad att det gör mer ont om alla fansen i stället ställer sig upp och sjunger: - ”Vi är besvikna, men vi älskar er ändå!”. Vi vet att spelarna påverkas något oerhört och finns det nu ingen spelare i laget som kan ljuta mod i sina medspelare, ja då är det vår skyldighet som fans att tillsammans hjälpa till att lyfta laget, inte skjuta dem i sank.
Forza Lazio, jag är besviken men jag älskar er ändå!
